Kundnummer hos Gerontis, vad ska man kalla det? Vuxenpoäng kanske det inte är, vid min ålder, men nåt slags poäng tycker jag nog att det är.
En vecka på Rhodos
Förra onsdagen anlände Lasse och jag till ett iskallt och regnigt Rhodos för att jobba med Peristera. Nå, vad har då hänt på en vecka?
– Inox-Nikos har varit här och sågat ett hål i väggen i babords toa. Den toan ska också få en tank.
– Snickar-Spiros har kontrollmätt jättenoga, igår skulle han beställa material och börja bygga på måndag.
– Vindrodret är beställt, och vi har mätt och funderat och ritat och tittat på instruktionsvideos och det kan hända att det blir en watermaker från samma ställe. Och kanske en släpgenerator också.
– Vi gjorde ett besök hos segel-Kyriakos, såg det nästa färdiga try-seglet och ritningarna på focken.
– El-Edwin tittade på mina lådor med Navtex, Inmarsatjox, AIS osv och meddelade att om bara vi monterade displayerna och drog kablarna så skulle han få allt att fungera.
– Gått igenom alla papper om all den nya kommunikationsutrustningen och mailat med en annan av mina favoriter, radio-Philip. Han har koll på alla regler och han kan vara både PSA, ISP och AA. Kan ni tänka er så praktiskt! Alla bokstäver på samma ställe! (Point of Service Activation, Inmarsat Service Provider, Accounting Authority) Philip är toppen, för honom är allt möjligt. Kan man bli annat än förtjust i en tjänsteman som uttrycker sig såhär: ”It is really Great to follow the track of your trip even by imagination, And of course I am proud to communicate with future World Champions ……”
– Bakat bröd med medhavd surdeg. 
– Min superfavorit Giorgios, boatyardens ägare och tillika knuten till Hellenic Register (alla kommersiella båtar är antingen registrerade hos Lloyds eller hos Hellenic Register.) var här och drack kaffe och sen gick han med löfte om att regga om Peristera till Hellenic Register och dessutom se till att jag fick en komplett lista på alla nya krav på båten. Som jag har försökt få Lloyds att presentera en sådan lista! Till min förnöjsamhet kan jag registera Peristera för 8 personer i stället för 10 som det var förut. Om båten är klassad för 10 personer måste jag ha livflotte för 10, flytvästar till 10 osv. Men jag kommer aldrig att ha fler än åtta personer ombord! Och jag vill inte ha en tyngre livflotte än nödvändigt, och inte behöva köpa och stuva fler flytvästar än nödvändigt, osv.
– Kylskåps-Argiris stormade in, pekade och grymtade och lät oss tydligt förstå att alla våra idéer om var kylskåpets delar skulle placeras var helt tokiga, och om vi stod på oss så var det minsann på vårt eget ansvar.
– Ringt Dino och ringt Dino. Inom två veckor ska han ha bytt de trasiga takluckorna. Håll tummarna.
Och under tiden har det blivit varmt, vi har ätit lunch ute, sett två djärva män hoppa i böljan iklädda badbyxor, och inatt när elen försvann och elementen slocknade märkte vi det inte ens.
Vindroder
Idag har jag beställt ett vindroder, ett Hydrovane. Tar jämförelsevis liten plats på badbryggan, styr och styr i alla väder utan att tröttna, och enligt div utsagor även utan att gå sönder. Och inte nog med det, skulle ordinarie roder gå sönder funkar denna som ett nödroder.
Men vad ska den heta? Autopiloten på Tordmulen heter Axel, efter båtens första ägare (och det ska ju vara en man som styr, har jag fått höra). Men vindrodret kan ju inte gärna heta ”Dream Yacht Charter”. Så vad tycker ni?
Från hela världen
Sitter med siten Findacrew och mailar en massa kvinnor som söker en båt att segla på. Det är nåt med det här internationella som lockar mig oerhört. Jag vill ha alla dessa kvinnor ombord med alla deras poetiska namn, Ame, Anjel, Vicky, Tamar, Nadine och Kassie. Och jag vill fråga dem hur de har det, vad de tänker om världen vi lever i. Och jag vill få den där känslan av att ha förstått nåt viktigt, den som uppstår när man kommit nära en människa som är något annat än man själv. ”Människan är människans glädje”, sa en gång en man som jag känner och respekterar. Så sant.
Träningsvärk
I förrgår träffade jag en personlig tränare på Friskis och Svettis. Jag tränar en del, för att känna att jag kan och orkar rycka in om nåt händer ombord. Träningen har också gjort det lättare att ligga i krokiga ställningar i trånga utrymmen och skruva och greja utan att bli fullkomligt ledbruten. Men nu tänkte jag höja mig en nivå inför långseglingen. Så jag bokade en tid med tränaren Gabriel och sa att mitt träningsmål är att kunna klättra upp längs skrovsidan om jag skulle trilla i. Visst, sa Gabriel, och började med att bedöma min allmänna träningsnivå. Hyfsad hälsonivå, diagnosticerade han, och från den är det en bit kvar, det förstod jag, både armarna och benen behövde bli mycket starkare. Jag fick en uppsättning övningar att göra: Hoppa ner från en låda och snabbt studsa upp på nästa, hänga från en stång och försöka lyfta mig upp (där fick jag lyckligtvis ha ett resårband till min hjälp, annars hade jag inte kunnat rubba min kropp många centimeter) och några övningar till. Det var roligt, och jag tog i allt vad jag orkade.
Igår hade jag problem med att gå i trappor. Mina lårmuskler protesterade både när jag gick uppför och när jag gick nerför. Idag kan jag knappt vare sig komma upp från eller ner på en vanlig stol. Jag måste hjälpa till med händerna.
Jag är enormt peppad. Tanken på att kunna häva mig upp med armkraft lockar, det har jag aldrig kunnat i hela mitt liv. Nu är stunden kommen, jag ska bli stark i armar och axlar som aldrig förr, och nu ska jag ta mina darrande lårmuskler och gå till gymet.
Segelsömnad och dieseltank
Innan vi åkte hem till Sverige blev Peristera under en vecka 
en samlingspunkt för diverse hantverkare. Mitt nya förstag ska få ett segel, ett kraftigt segel eftersom det kommer att användas i hård vind. Mitt huvudskäl till att vilja ha ett inre förstag var just att kunna segla bättre i hårdare vindar. Rullar man in den stora genuan blir det en rynkig påse kvar, inte ett segel. Dessutom hamnar påsen långt fram och högt upp, inte lågt och centrerat som man vill i de lägena.
Segelmakaren Kyriakos mäter och vi diskuterar spalten, mellanrummet mellan de två förstagen som inte är parallella. Stagets placering är en konsekvens av synnerligen praktiska omständigheter. Den övre delen får inte hamna mer än några decimeter under masttoppen, då blir man tvungen att installera fler akterstag för att kunna balansera krafterna. Och den nedre delen måste sättas någonstans där det finns möjlighet att montera fästet. 
Resultatet blev alltså ett litet mellanrum mellan stagen upptill, och ett stort mellanrum nedtill. Inget större problem, enligt Kyriakos, när seglet kommer ut från hans symaskin kommer det att ha den perfekta formen för sin plats. Och jag tror honom. Han tittade på mitt eländiga storsegel, pekade på hur konstigt och oregelbundet sydda våderna var och sa att han skulle försöka göra något åt det.
Nästa dag kom han tillbaka med ett slätt och fint segel, med en jämn buk. På fri hand hade han klippt bort en remsa och seglet blev så mycket bättre.
En till dieseltank behöver jag också, den jag har är bara 250 liter. Först funderade jag på att göra om en av vattentankarna till diesel, jag skulle ändå ha 600 liter vatten kvar. 
Men vatten är viktigare än diesel, och det finns små utrymmen här och där som skulle kunna rymma en tank. Valet föll på ena akterstuven, en stående tank på c:a 150 liter så att det fortfarande skulle gå att förvara fendrarna där och även klättra ner och komma åt kablar innanför. Min önskan var att dieseln från den nya tanken på något sätt skulle fyllas över i den stora. Det enkla systemet skulle förstås annars vara att man bara helt enkelt kopplar om så att dieseln tas från tank nummer två när tank nummer ett är tom. 
Men det skulle kräva lite uppmärksamhet från min sida: motorn fungerar så att den inte använder all diesel den suger in, och den oförbrukade dieseln går tillbaks in i tanken. Tänk då om den är inställd på att ta diesel från tank två (dvs jag har glömt att ställa om), och jag tankar fullt. Då skulle den överblivna dieseln från tank två gå tillbaka till tank ett som redan är proppfull! Ve och fasa. Men jag har ett argument till: jag vill inte ha en situation där man går för motor i sjögång och inte vågar använda de sista 20-30 litrarna diesel för att man är rädd att dieseln skulle skvimpa så mycket att motorn suger luft och stannar. Vi diskuterade en elektrisk pump, men elektriska saker har ju den egenheten att gärna krångla i kritiska lägen. 
Då utbrister Fotis: Guys, we have gravity! För då har han kommit på att nedre delan av tank två troligen befinner sig över den nedre delen av tank ett. Och då kan det gå en slang där och dieseln från tank två rinner helt lugnt in i tank ett. Han ska mäta och jag håller tummarna.
En rigg som tål oceanöverfarter
Peristeras rigg är 14 år gammal, och jag brukar höra att det är lagom att byta vant och stag vart tionde år, åtminstone om båten ska seglas hårt. Hög tid, alltså, inför ett antal oceanöverfarter. Riggfirman jag blev rekommenderad, Meltemi yachting, ägs och drivs av Minas och George, de har en butik, en verkstad och sju-åtta anställda. I våras kontaktade jag dem första gången, sa att jag skulle vara en vecka i Aten i september, och kunde dom kolla och ev byta min rigg då? Jovisst skulle det gå bra, kontakta oss två veckor innan, fick jag till svar. Men eftersom detta är Grekland, och jag har börjat räkna med att inga tidsangivelser är att anse som annat än trevligt småprat, har jag mailat den regelbundet hela sommaren. Jag har ställt frågor, jag har upprepat de datum jag skulle vara i Aten osv. Och så kommer vi då, jag och Peristera, lördagen innan den planerade arbetsveckan. Jag är inte helt säker på om de jobbar på lördagar, men jag ringer ändå på Minas nummer. Tillslut svarar en något okoncentrerad röst, och jag börjar oroa mig på allvar, men rösten verkar efter en stund förstå vad det gäller och jag blir ombedd att ringa igen måndag morgon. Klockan 8:25 ringer jag, det verkar som en rimlig kompromiss mellan svenskt och grekiskt kynne och Minas svarar glatt att de ska komma tre personer vid nio-halv tio. Och det gör de faktiskt, tre effektiva och allvarliga män kliver ombord och börjar dra och bända i vajrarna. Jag redogör för vad jag skulle vilja ha gjort: byta alla vant och stag, sätta in ett nytt, inre förstag med rulle, dra i ett nytt fall istället för det som gick av, och göra en allmän översyn. Meltemigänget drar sig tillbaka för att skriva en offert. Det går några oroliga timmar, som tur är har ett flera anmält sig till sträckor på långseglingen, och betalt en rejäl bokningsavgift, så jag har en budget för uppgraderingar. Men det är väldigt mycket som pengarna ska räcka till. Minas mailar, priset ligger några tusenlappar under mitt budgeterade belopp och jag tackar glatt ja. Till hans förvåning, tror jag. Alla tre kommer tillbaka och vi kör Peristera till kranen för att masta av. Såvitt jag förstår har masten inte varit av sedan 2001, och de har väldiga problem att få loss den. Dimitri binder linor i spridarna och sedan står han på däck och skakar masten våldsamt. Det slutar med att de tvingas skruva loss hela fästet från däck, det ska egentligen bli kvar och masten ska glida upp igenom det.
Någon dag senare kommer Meltemis skåpbil fullastad med glänsande vajrar och i bakluckan finns en apparat med texten wireteknik.se på sidan. Jovisst, är det ett svenskt företag. Minas och hans kollegor är noggranna och effektiva. Den rostiga sockerbiten till ankarlanternan byts ut mot en lödning, skarven i VHF-kabeln som tidigare bara varit lindad byts mot en kontakt, lampan till däcksbelysningen skrapas ren så att den börjar lysa med ny energi och allting smörjs och putsas. Sviveln till den gamla rullen visar sig inte vilja snurra som den ska, och en del av själva rullprofilen behöver också bytas ut. Det kostar ett antal tusenlappar till, och jag får en ny offert att ta ställning till. Jag tänker: Den dag då det blåser för mycket och jag måste kunna rulla in seglet, vilket beslut kommer jag då att önska att jag hade fattat idag? Såklart jag köper nya grejor.
Den nya genua som jag köpte för två år sedan visar sig vara sydd för kort. Det innebar att det var en bit extra fall mellan seglet och masttoppen som kunde snurra sig runt förstaget, och det var därför fallet gick av förra året. Nu sätter riggarna dit en grej som ska hålla ut fallet, så jag inte ska råka ut för samma sak igen.
Det nya förstaget får ett nedre fäste nere i stora stuven bakom ankarboxen, upptill sitter det strax under det ordinarie förstaget. Placeringen avgörs av var man kan belasta masten utan att sätta extra backstag. Jag är helt nöjd, de nya vajrarna glänser så fint, riggarna på Meltemi var toppen att samarbeta med. I vinter ska jag låta sy ett segel till den nya rullen.
Långseglingen, färdplanen färdig
Ni som besökt denna sida förut vet att jag planerar en långsegling 2016-18. Och äntligen tror jag att jag tänkt på det mesta väsentliga, och presenterar härmed en tidplan med bokningsbara sträckor.
Min dotter, som tillbringade ett år i segelbåt när hon var 12-13, sa så här när jag funderade över hur många omvägar jag skulle kunna ta utan att det skulle bli stressigt: – Men mamma, långsegling är ju bara en enda lång omväg! Och så är det ju, kringelikrokar hit och dit, utan något särskilt syfte, men som tillsammans blir en massa dagar att minnas och umgås med i gungstolen när den dagen kommer.
Vill du följa med?
Det är tyvärr inte gratis, det hade varit roligt att kunna erbjuda det. Men mat ingår, och hamnavgifter och boende, och lakan och trevliga medseglare, och liveshow utanför nästan varje dag.
Jag bloggar, lite sporadiskt, här om planeringen och förarbetena.
Välkommen!
Hur många detaljer som helst
Från Rhodos är det 1700 sjömil till Gibraltar sund. 700 till Kanarieöarna och därifrån 2600 över Atlanten till St Lucia. Fågelvägen till Panama är 1300 sjömil, men eftersom jag tänker åka runt lite, bland andra öar upp till Kuba, blir det snarare 2000. Och sen vidare till Galapagos, 800 och Marquesas 3000. Raka spåret söderut till Gambier Island, en av de södraste öarna i Söderhavet och en tänkbar utgångspunkt för vidare färd söderut, är det c:a 800 sjömil, men vi kommer att cirkulera en himla massa sjömil. Och därifrån hoppar vi, ev via Pitcairn, till Påskön, 1500 mil. Och från Påskön 2000 till Puerto Montt i Chile, och ett okänt antal (minst 1000) sjömil genom Patagoniens skärgård. Tja, och sen är det 3500 längs Brasiliens östkust, 1400 till Kap Verde, 1000 till Madeira, 500 till Azorerna och 1000 till Gibraltar.
Hur många sjömil gör man per vecka? Hur ofta lägger vädret hinder i vägen? Hur ofta går båten sönder? Vad finns det för andra faktorer att ta hänsyn till, som till exempel pirater utanför Honduras och köbildning till Panamakanalen? Var finns det flygplatser och till vilka av dem går det regelbundna och billiga flyg? Se där några av de frågor som piskar mitt huvud dag som natt.
Jag vill verkligen göra ännu en långsegling i mitt liv, det är många hav jag inte seglat på, och jag är privilegierad nog att kunna genomföra detta och leva på det. Flera av mina återkommande deltagare planerar att delta flera och längre sträckor, vi har redan seglat ihop många gånger och de känns som mina vänner. Men det känns mycket märkligt att planera för en mer än två år lång paus i mitt liv. Är det någon idé att måla om i köket nu när jag inte kommer att börja bo där igen förrän om tre år? Jag hade tänkt börja odla lite på balkongen, men det är ju ganska meningslöst att köpa krukor nu! Vardagens pyssel framstår som så vilsamt och härligt, ni vet, alla dessa dagar som är livet. Och då testar jag tanken: Jag kan ju bara lägga ner! Ingen tvingar mig, ingen har betalt nåt, inget har köpt flygbiljetter ännu. Min besvikelse när jag tänker så visar tydligt att jag måste gå vidare och vara sån som jag är. Min dröm just nu är att ge mig ut och långsegla igen, och då måste jag göra det. ”Måste” är kanske ett underligt ord att använda i sammanhanget, men ibland känns det så. Det är inget litet projekt jag satt igång, det kommer att innebära mycket arbete, mycket ansvar och mycket oro. Ett mindre projekt hade kostat mindre, men det är precis såhär jag vill göra det. Av någon anledning gillar jag att utmana mig själv, jag vill känna att jag använder alla mina resurser och att jag uträttar nåt som kommer både mig och andra till del. Skulle jag backa nu skulle det innebära att jag körde över mig själv, Det vill jag inte, så då måste jag betala vad det kostar.
När jag kom hem från min förra långsegling, med barnen 2004-2005, var en av mina starkaste känslor helt oväntad. Jag upplevde det som om jag givit mig själv en gåva. Jag hade känt inom mig att jag gärna ville ge mig ut och segla länge med barnen. Och när jag hade konstaterat att det var det jag ville, sa jag till mig själv: – Det får du! Jag lyssnade till mig själv, tog min röst på allvar och lät den styra mitt liv. Och det tänker jag fortsätta med.
Ett steg närmare
I förra inlägget berättade jag att jag fick prata med Greklands kommunikationsexpert, med anledning av några detaljfrågor. Det handlar alltså om att Grekland kräver att jag ska ha viss säkerhetsutrustning på Peristera för att få köra i de vatten som kallas A3, dvs allt utom polarområdena. Konventionen SOLAS, International Convention for the Safety of Life at Sea, gäller inte för så små fartyg som Peristera, utan det är nationen där båten är registrerad som sätter upp reglerna. Men såklart, de baserar sig ju på SOLAS. Det finns div säkerhetsfunktioner/utrustning som man kan ha. Tes GMDSS nödknappar på VHF:en, Inmarsatprylar med räckvidd över hela jorden (nästan) mm. Men inte nog med det, funktionerna kan vara SOLAS-godkända eller inte. Och sen finns det olika klasser, är inte alls säker på att jag fattar.
Hur som helst, jag vågar inte köpa nåt förrän jag har ett klart och tydligt besked från grekiskt håll om respektive pryl att den är OK enligt deras regler. Den information jag fått var inte helt glasklar: ”Considering that you have already VHF/DSC and EPIRB (you need to add EPIRB with automatic activation) you have to add also MF/HF/DSC or INMARSAT B or C , NAVTEX, SART and portable GMDSS VHF. New Telecom. certificates, installation plans and drawings from Greek authorised supplier and Radio License from the Greek Ministry must be issued.”
Från Cordland har jag alltså fått ett förslag på utrustning som skulle tillfredsställa ovanstående krav. Den grekiska kommunikationsexperten Philip Pitaoulis fick dokumentation på prylarna och häromdagen fick jag äntligen svar. Allt duger, utom den icke SOLAS-klassade Inmarsatanläggningen. Och en SOLAS d:0 kostar mer än tre gånger så mycket.
Nåväl, jag har inte gett upp, jag ska ro detta i land. Det blir ingen watermaker, utan en dyr kommunikationsutrustning istället. Läser just nu Bernard Moitessiers bok The long way (har ni inte läst den så gör det!!) och han samlar in regnvatten från seglet. Det kan väl vi med!
På söndag flyger vi till Karibien för att prova livet på en stor båt. 4000 passagerare, 3000 personal. Och en balkong bara till oss.
Fortsättning följer