Det går upp och det går ner

Imorgon kommer watermakern. Vindrodret får vi tyvärr vänta en vecka till på. Hydrovane skickade för sent, och sen blev det stående hos transportfirman. Jag är skitsur. Jag tycker att om man soppar till det ska man reda upp så gott det går. Och i detta fall tycker jag att de skulle betala för en snabbare, och dyrare, transport. Inte bara be om ursäkt, för det betyder i praktiken att det blir jag som betalar. LindaGenua

Redan i november började jag förhandla med Marita Hellas, en grekisk firma som säljer säkerhetsprylar till kommersiell sjöfart. Och eftersom jag måste ha en massa SOLAS-prylar (Safety of lives at sea, internationella regler) verkade det bra. De har varit hopplöst sega på att svara. Tillslut skickade jag ett jätteargt mail, undrade om de helt enkelt inte var intresserade av mig som kund och varför de inte isåfall sa det på en gång? Och då blev det mer liv, och försäljningschefen tog tag i ärendet. Men det är fortsatt ganska segt, jag vill veta en massa saker för att kunna beställa, och då måste de fråga leverantören i England eller Irland eller Italien och så tar det några dagar till. Och nu är det tyvärr så illa att jag sitter här, utan livflotte och livvästar, och de produkter som Marita Hellas offererat kommer inte att skickas från Irland/England förrän nästa vecka. För leverans till Aten två veckor senare, och ankomst till Rhodos efter ytterligare några dagar. Och den 23 kommer deltagarna, och den 24 åker vi härifrån. Inte nog med det, grejorna kan inte bara kastas ombord i farten. Livflotten måste monteras på däck. Och då måste Nikos tjänster tas i bruk igen, (som också har massor att göra men som är så himla snäll och tålmodig när jag kommer med nya grejor, och nya grejor) för att göra en stabil stålvagga. Och sen ska Giorgios inspektera, och sen ska det skrivas papper, och säkert stämplas och klistras frimärken också, och först därefter kan jag åka.
Fotis gör allt han kan, han har fått tag i en Plastimo flotte i Aten, som enligt en grekisk myndighet ska vara OK, den är inte SOLAS men nästan. Så imorgon ska Giorgios bedöma om han kan godkänna den. Isåfall kan den vara här på några dagar.

Idag tog vi oss lite tid att äta lunch med goda vänner som seglat långt och länge. Och som nu bor på Rhodos i ett vackert hus i gamla stan, och som driver ett litet boutiquehotell i ett annat vackert hus i gamla stan, och en workshop (där man kan hyra arbetsplats och verktyg) i ett ganska fult hus i närheten av boatyard. Hotellet heter Ellique (ellique.gr) efter Elly, som är en källa till många praktiska tips (COBB-grillen och Wonderbag, tex!) och mycket praktisk hjälp. Hon har en tvättmaskin som hon frikostigt lånar ut, inklusive sina tjänster. Och hon har erbjudit sig att skjutsa mig för att jätte-stor-bunkerhandla.

LindaGlaroeTrysegel3Segelmakaren, Kyriakos, var här halva dagen igår. Vi provhissade stormseglet och fixade till så att det ska gå så enkelt som möjligt att hissa – om det skulle bli nödvändigt. Och vi hissade nya focken och kollade mot de nyinstallerade skotskenorna. Och mätte var de nya hålen ska vara i biminin. Hålen är för de fyra små stolpar som är fastsvetsade i biminibågen, för att ge lite extra stadga åt de två 100-watt solpaneler som jag köpte i februari. Och idag kom Kyriakos tillbaka, och i biminin fanns fyra prydliga, läderklädda hål. En toppenbra människa, han gillar sitt jobb och är stolt över vad han gör. Det är inte precis så att jag längtar efter stormar, men nu tror jag att jag förberett rigg och segel så gott jag bara kan.

Ja, och så har Nikos varit här igen, och mätt och sågat i den extra dieseltanken. Och jag har klättrat ner i stuven där den ska sitta för att kolla att det går att åla sig runt den för att efterdra bultarna som vindrodret kommer att sitta fast med. Och sen satte vi genuan och storseglet på plats. Och några minuter, innan kvällskylan tog över, låg jag i sittbrunnen och begrundade dagen.

LindaStorsegel  LindaInoxDieseltankaj

Upploppet

På båtmässan fick jag återigen chansen att omsätta bokningsavgifter till reda båttillbehör. Bland annat en watermaker och en radar blev det, och en COBB-grill. Grillen är rolig för att det är en grill som man kan elda i medan den står i knät – den blir alltså inte varm utanpå! Men den är också tänkt som en reservspis. Ve och fasa om spisen skulle sluta fungera ett par veckor från land. Kallt kaffe och kalla konserver dag efter dag, nej, det vill vi inte.

Watermakern är ännu inte levererad till Rhodos, men den ska komma om några dagar. Grillen, och ungefär tusen andra saker, kommer i en av de två flyttlådor på 25 kilo styck som nu är på väg genom Europa. Radarn har Inox-Nikos tittat på idag, och vi är inte helt på det klara med var vi kan placera den utan att den stör Inmarsat-C. Och på tal om den: När jag startar den säger den att den inte hittar några satelliter. DSC_0003[1]Jag trodde först att det berodde på att jag inte var registrerad på Inmarsats nätverk, men nu är jag det och fortfarande ingen kontakt. Så Cordland, där jag köpte den, fick rycka in igen. Troligen får den själva antenn-hatten ingen ström. Och varför inte det då? Jo, för att den helt enkelt inte fick någon strömkabel. Jag och Lasse och Edwin Elektriker läste så gott vi kunde och vi trodde att vi kopplat rätt. Men det går faktiskt att tolka instruktionerna som att det ska vara en kabel till. Det verkar helt rimligt, faktiskt. Och jag håller tummarna för att det hjälper!

Här är det riktigt varmt nu. I förra veckan blåste det kalla vindar, men nu går alla runt i t-shirt och några tom badar. I nästa vecka ska vi också prova vattnet

Full fart ut i rymden

IMG_0368Förra sommaren införskaffade jag diverse kommunikationsutrustning, enligt de grekiska reglerna för kommersiell sjöfart i område A3, ungefär mellan 76 grader syd, och 76 grader nord. På grund av min senfärdighet, eller bristande effektivitet, eller överskott av åtaganden, har grejorna legat och blänkt i sina lådor fram till för några veckor sedan. Men nu ni, nu är dom installerade! Nikos har svetsat fast nya Inox-stolpar för antennerna, Lasse och jag har dragit kablar genom rör, bakom skåp och badrum medelst tumstock, metspö och snören, Elektronik-Manolis har bistått med reservdelar och diverse rådgivning och El-Edwin har kopplat el till alltihop. Inmarsat-anläggningen funkar – tror jag – och Navtex likaså. AIS:en skickar sina signaler till datorn, men tyvärr inte till plottern, här behövs mer rådgivning.

Navtexen ville inte fungera först, men de oerhört trevliga människorna på Cordland, som alltid tycks kasta alla andra arbetsuppgifter i papperskorgen när jag hör av mig, fixade det direkt. Vi mailade först fram och tillbaka, jag gjorde som han sa men det fungerade inte i alla fall. Så vi övergick till att prata i telefon, och då fungerade det förstås. Är det inte ofta så att det börjar fungera bara experten visar sig? Förklaringen är att de har en hemlig röd knapp på kontoret, hävdar Johan på Cordland.

IMG_0414Fortfarande hänger alla kablar lösa bakom väggar och i akterstuvarna. Det ska fixas när vi kommer ner igen. Då tänker jag också ha med mig den gamla kortvågsradion, jag har redan köpt antenn till den.

Nu återstår att klura ut vad jag kan göra med Inmarsatanläggningen, och framför allt – till vilken kostnad.

IMG_0475IMG_0446IMG_0501

Injectors och grekiska män

Man tänker sig gärna greker som macho. Snygga karlar med hår på bröstet som glider runt på stan med sitt stora ego. (Ego=jag på grekiska) IMG_0520Men min erfarenhet är att det inte är vanligare här än i Sverige att jag blir osynliggjord och nonchalerad.
Vid den omfattande motorgenomgången som jag berättade om förut visade det sig att jag behövde byta alla injectors, små pumpar med miniatyrhål på toppen som sprutar in diesel i cylindrarna. De kostar 135 euro styck, och jag behövde fyra stycken, en till varje cylinder. Manolis plockade loss dem, och beställde nya. Och när de kom ringde han för att försäkra sig om att jag var i båten, för han ville att jag skulle få se hur de ser ut, innan han stoppar tillbaka dem. Sånt gör mig så glad!

Motorn, Manolis och jag

Denna dag har jag tillbringat med Manolis motormeck. En jätterar och trevlig kille, men han pratar ganska dålig engelska, och ibland är man inte alldeles säker på att han förstår, även om han säger ”Yes” med tydlig stämma. Det är nåt med blicken som gör mig osäker på om vi verkligen har kommunicerat.

För ett par veckor sedan tog jag mig samman och gick igenom motorn så noggrant som jag kunde. Dvs jag tittade på alla delar, försökte klura ut vad de gjorde, och skrev en lista på allt jag inte förstod, och allt jag tyckte såg slitet ut. Listan gick jag igenom med Fotis och Manolis, Fotis agerade tolk. Det resulterade i ett antal nya uppdrag åt Manolis: byta nån del i impellerhuset, kontrollera spridarna, byta ut en del av avgasslangen, rengöra ett filter, byta ut en nippel på kylaren, byta en packning på propelleraxeln. Kontrollen av spridarna visade att de måste bytas ut, 570 Euro – swisch – men trots att det blev dyrt är jag oerhört nöjd. Jag har blivit mer bekant med min motor, den är i bättre skick än tidigare och min tillit till mitt omdöme har ökat lite till.

Idag kom Manolis med en kasse reservdelar och Lasse gick på vinexkursion till Nektarios. Manolis har under dagen visat mig en massa bra saker, jag har lärt honom ordet ”packning” på svenska och vi har kommunicerat efter bästa förmåga, dvs långsamt och omständligt. När Lasse kom tillbaka framåt eftermiddagen hade Manolis och jag avancerat till slutstadiet, dvs börjat räkna fram hur mycket han skulle ha betalt. Manolis läste upp alla filter, oljor, och andra reservdelar han köpt, och jag noterade. Jag räknade först i huvudet och fick ett belopp. Sen räknade jag med hans miniräknare och fick samma belopp. IMG_0285Sen räknade Manolis med miniräknaren och fick en annan summa. Han letade och letade, såklart han ville vara säker på att han inte missat att ta betalt för nåt. Till slut satte vi oss bredvid varandra och gick igenom siffra efter siffra. Jag kom på att jag hade världens chans att träna siffror på grekiska, så jag bad honom säga beloppen på grekiska. Och när jag då upprepade ”Ikosi” (tjugo) på grekiska sa Manolis ”nai”, uttalas ”nä” och betyder ”ja”. Och för mig som svensk blev det väldigt kul att säga ”Ikosi”, och höra Manolis bestämda ”Nä”, och då upprepade jag ”Nä” och så garvade vi de uttröttades fnittriga skratt.

 

Antenner och affischer

I flera dagar har vi rådbråkat våra hjärnor på jakt efter en lösning på problemet. Jag har alltså köpt diverse utrustning som har antenner, och i alla instruktionsböcker står det att det måste vara typ 10 meter vertikalt, 2 meter horisontellt från närmaste annan antenn, minst lika långt från kompasser, för att inte tala om master och andra obstructions. Dessa varningsord ledde oss till att vilja sätta AIS-antennen på masten, strax ovan motorlanternan. Hade jag haft tid och ork att sätta mig in i detta redan i somras när grejerna faktiskt redan var levererade, hade jag kunnat be Melthemi att stoppa in AIS:ens kablar medan masten var nere. Men jag är ingen perfekt människa, så det gjorde jag inte.

AIS-antennen består av en GPS-puck, och på den en VHF-antenn. Och pucken skickar en signal genom en kabel, och VFF-antennen en annan. Två kablar alltså, som ska hitta sin väg 7,5 meter genom masten. Nå, masten är ganska tjock, det finns nog plats att släppa ner ett snöre med en tyngd på, tänkte vi. Visserligen är båten uppallad bakåtlutande, så det tänkta snöret med en tyngd skulle antagligen trassla in sig i alla kablar och linor som redan går där, men det kändes ändå som en görlig plan. Jag tog bort plattan i taket i salongen för att kolla hur det såg ut där kablarna kom ut ur masten. Och upptäckte ett pyttelitet hål, ungefär 4 x 4 cm, ur vilket kablarna tittade fram. Att titta in genom hålet var alldeles omöjligt. Men fortfarande trodde vi på idén, släpp ner snöret med tyngden, och pilla sen in en ståltråd med en krok genom det lilla hålet och fiska! Förr eller senare får man napp.

För skojs skull klättrade jag upp på bommen för att försöka se var kablarna går inne i masten, det är ju små hål på några ställen längs masten där fallen kommer ut och där kunde jag titta in. Och då upptäckte jag ett besynnerligt golv. I den främre delen av masten, där fall och kablar går, finns det en platta. Den övre delen av masten är avskuren från den undre, och alla fall kommer ut genom hål som är ovan detta golv. Kablarna, trängs i ett rör, ca 3 cm i diameter. Och här började det kännas lite körigt. Pilla ner två nya kablar genom ett sånt smalt rör? Det måste ju vara ett hål in i röret uppe vid motorlanternan, den har ju en kabel. Men skulle det hålet vara stort nog för att pilla in två kablar till? Och om vi lyckades får in kablarna, hur skulle vi få dem genom röret ut genom mastfoten?

Vi har spekulerat: Dra ut en elkabel, dra med två snören ut och försöka få tillbaka tre kablar (Tappa inte!!). Köpa en särskild pinne, 10 meter lång och försöka sticka ner en snöre hela vägen med hjälp av den. Dra båda kablarna längs vanten (no, no, not nice, not nice, sa Erwin Elektriker). Dystert, har det känts.

Idag åkte vi till elektronikgurun, faktiskt granne med segelmakaren. Vi klev in i en affär/museum/verkstad och bakom disken hittade vi en ung kille i cool mössa, Manolis. Snabbt uttalade han sig om antennerna, och jag – skeptisk som jag är – började snacka om att man inte kan använda samma antenn till VHF-en som till AIS-en. Han tittade mörkt på mig och snärtade -I know my job. Och jag lät honom prata till punkt (jag blir mer och mer grekisk ju längre jag är här) och blev mer och mer imponerad. Det här är en kille att lita på. Han har råkoll. Och Manolis sa att jag behöver inte alls sätta antennen framför masten. GPS-pucken kan sitta inne, och med en bättre VHF-antenn i aktern (för samma pris som jag annars skulle ha köpt kabel för) får jag nästan samma räckvidd. Flera gånger var jag på väg att krama om honom, jag kallade honom för jultomten, jag var så himla glad. Så enkelt det blev, det som jag trodde vi skulle misslyckas med i timmar och dagar.

Jag var så glad att jag till och med bestämde mig för att se välvilligt på affischerna på väggarna. Klart DSC_0169[1]Manolis ska ha gamla urblekta affischer i sin butik…

Ketchup

Och en dag så kom dom allihopa. Efter att nästan ha börjat tro att saker och ting bara försiggår i mitt huvud, materialiserade sig den ena efter den andra. IMG_0056Segelmakaren dök upp med den nya focken, hissade upp den och seglet prasslade lojt i den svaga vinden. Skotskenan är ännu inte på plats, men jag älskar redan mitt nya segel. Jag kan lätt föreställa mig hur nöjd jag kommer att vara när vinden friskar i och jag har en välformad, radialskuren fock, istället för den rynkiga halva genuan.

 

Sen kom elektrikern. IMG_9987Vi drog fram alla kartonger med kommunikationsutrustning och han lovade att sätta ihop delarna och bara vi kan få dem på plats.

Det är tre antenner, Inmarsat, Navtex och AIS. Alla ska sitta fritt, och långt ifrån både varandra och ev kompasser. Omöjligt att åstadkomma på en båt. Men nu har vi en plan som kanske fungerar. Åtminstone om vi lyckas pilla in två kablar genom det därför avsedda smala röret som går i masten.

Och som kronan på verket – snickaren. IMG_0158Han har varit i båten några gånger, mätt, klippt pappersmallar och diskuterat färg på bets. Plötsligt var sittbrunnen full av möbeldelar som visade sig passa exakt. Spiros satte dem på plats, inte en glipa nånstans, och några skruvar senare kunde jag börja stoppa in kläder och skruvboxar och  sjukvårdslådor och andra nyttigheter på sina nya platser. Vilken bra och hemtrevlig båt Peristera är!

IMG_0173

Händer det nåt?

Nu har vi varit här i snart tre veckor. Och Peristera ser likadan ut, det enda synliga som hänt är att en vägg på toan är bortsågad. Visst, Spiros har varit här med betsade träbitar för att kolla att färgen går ihop med befintligt trä, så han jobbar på, men inget är klart och monterat. Segelmakaren håller på med seglen men tryseglet väntar på travare från Aten och focken väntar på UV-skyddet. Och Inox-Nikos har varit bortrest. Och Fotis har beställt skotskena till focken, och block, men jag vet inte när de kommer. Och alla papper för att registrera Inmarsatanläggningen är ivägskickade men jag vet inte när det blir klart. Och jag har begärt offert på livflotte, flytvästar mm nu när jag verkligen vet vad jag ska ha, men jag vet inte när jag får grejorna. Och vi kan inte börja montera alla displayer förrän snickaren satt upp plattan. Och kylskåpet väntar också på snickaren. Och jag, jag väntar på alltihopa.

Koll på läget?

Utan Giorgios Halkitis hade jag inte klarat mig. Han sitter i soffan och ser godmodig ut en stund, säger att jag inte ska oroa mig, och några dagar senare knackar det i skrovet och då är allt ordnat. Det vill säga, nu är jag alldeles säker, så säker som man kan vara i Grekland, på att jag vet vilken utrustning som krävs för att jag ska få göra seglingen by the book.

Och alltihopa antingen finns ombord, eller är under upphandling. Och registreringspapperna om Inmarsatanläggningen är hos min andra välgörare Philip Pitaoulis, så snart har jag ett Inmarsat-telefonnummer också.

Det är bara en sak, EPIRBen. Eftersom jag var ute i så god tid, och köpte en massa utrustning redan förra sommaren (i tron att jag skulle hinna installera den då) har det redan gått ett år sedan EPIRBen testades. Och nu måste den förstås testas igen. Hjälp. Det är detta som Fotis oroar sig för, att det ska vara nåt papper som krånglar i sista minuten. Det är två och en halv månad till avfärd, ganska gott om tid fortfarande, men här tillämpar man GMT, dvs Greek Maybe Time, och man kan aldrig veta.