Över Atlanten 2022

Sedan jag korsade Atlanten 2016 med World Cruising Clubs eskader ARC, Atlantic Rally for Cruisers, har jag längtat efter att göra om det. Hela den underbara organisationen runtomkring, med föreläsningar, tillgång till experter, sundowners, parader, flaggor mm, ville jag få uppleva igen. Och den jovialiska, humoristiska atmosfären.

Jag kom till Las Palmas en vecka innan deltagarna. Min son Joel besökte mig några dagar. Han tillbringade en och en halv månad i Las Palmas under sin långsegling 2013, och skaffade han sig en liten extrainkomst genom att sitta på strandpromenaden och måla tavlor som han sålde till turister. Vi gick till hans favoritställe, och konstaterade att den färgfläck han lämnade efter sig nu hade försvunnit. Tiden går.

Efter Joel kom deltagarna, fem av dem. Den sjätte hade oväntat tvingats boka av veckan innan. Men lika oväntat var det flera som var beredda att hoppa in som ersättare, med bara någon veckas varsel.

Nu började intensiva förberedelser. När alla boat in sig i sina hytter gjorde vi en matlagslista. Matlagen består av deltagare från olika hytter. De tre matlagen lagar en måltid i taget, enligt ett rullande schema. På mina korta seglingar brukar matlagen ta en dag var, men på långa seglingar är det bättre med bara en måltid i taget. Det blir rättvisare då. Vissa dagar är det kanske extra gungigt, och då blir det inte samma matlag som tvingas laga båda måltiderna den dagen. Under förberedelseveckan lagade vi bara en måltid ombord, middagen åt vi oftast på restaurang, tex på Sailors bar.

Nästa lista reglerade vakthållningen. Mitt vaktsystem är såhär: Natten räknar vi pågår i 10 timmar, och den delar vi i fyra vakter, 2,5 timme per vaktpass. Soluppgången infaller under sista vakten. Varje hytt är ett vaktlag. Deltagarna sitter alltså vakt två och två, jag sitter ensam. Dagpassen är två timmar långa, och jag tar ingen vakt dagtid. Ibland har någon deltagare matlag och vaktpass samtidigt. Det går alltid att lösa, eftersom vaktlaget består av två personer, och det alltid är flera som är uppe i sittbrunnen.

Varje hytt har sina ansvar. Ett rutinansvar som ska förebygga problem, och ett nödansvar, vid en verklig nödsituation. Rutinansvaren är sådant som att kolla olja och kylvatten i motorn, vända på frukt så att den inte möglar och den viktiga skavrundan. Att gå skavrundan innebär att man går runt på däck och granskar allting. Håller någon lina på att skavas? Är någon skruv på väg ut? Syns någon spricka någonstans? Är vant och stag släta eller har någon kardel gått av? Ser masten och spridarna raka och fina ut? Det är ett viktigt, och roligt jobb, som jag brukar uppmana alla att göra.

Nödansvaren är till exempel att sända nödmeddelande, lossa och sjösätta livflotten, ta med nödutrustning som EPIRB (nödsändare) och grabbag (vattentät väska med mediciner, ficklampa, passen, chokladkaka, kompass mm) Min livflotte är utrustad med nödmat, fiskegrejor mm, men lite choklad skadar aldrig.

Alla båtar som ska delta måste gå igenom sin säkerhetsutrustning med ARC-ledningen. Jag bad om att få ha genomgången när deltagarna hade kommit, men säkerhetsexperten ville, helt begripligt, göra klara de båtar som fanns på plats. Han behövde dock komma tillbaka en extra gång till oss, så deltagarna fick träffa honom.

Sen blev det dags att planera maten. Vi räknade standardmängder per måltid och person, och köpte så mycket proteiner, grönsaker och kolhydrater som borde gå åt till oss sju under tre veckor. Som vanligt blev det mycket mat över. Tanken att ha för lite mat ombord är så förfärlig, att jag tror den grumlar omdömet. Varje överfart jag gjort har det blivit mat över, men jag kan inte tänka mig att börja argumentera för att vi ska köpa mindre mat på grund av det. Människor är olika, de äter olika mycket, och tänk om vi skulle få ohyra i torrvarorna eller galopperande mögel i färskvarorna?

Samtidigt som vi höll på med förberedelserna pågick eskaderprogrammet. Vi lyssnade på föredrag om säkerhet, väder och astronomi. Varje kväll var det sundowner, eller riktiga kalas. En kväll klädde alla ut sig till sjuttiotalspopsnören.

Stämningen och spänningen steg för varje dag. Båtarna hissade signalflaggorna i riggen, samt ARC:s egen stora flagga, förstås. En del hade många ARC-flaggor från olika år, jag hade i alla fall två. Det var så spännande att gå runt på bryggorna och titta på alla båtar och deras förberedelser. Här och där såg man en person högt uppe i masten, hantverkare och mekaniker hade bråda dagar, det dagliga informationsutskicket påminde om vilka papper vi måste fylla i inför överfarten. Högar med lådor och kartonger med mat levererades till bryggorna, och fruktnäten i aktern fylldes på. Mat till sju personer i tre veckor blir en ansenlig volym. Vi fyllde alla skåp och hyllor och kölsvin, och när det var fullt överallt ställde vi lådor under salongsbordet. Det är ju ändå ingen som sitter i soffan.

En av de sista dagarna lämnade vi bryggan för att åka och tanka. Det är knappast en bra ide att göra det strax innan starten. Vi fyllde båda mina tankar, 250 + 170 liter samt 11 dunkar med 22-25 liter i varje. På vägen fångades vi på bild. Det blev en av de bästa bilder som tagits av Peristera med besättning, så den har jag nu som profilbild på min hemsida.

Sista morgonen duschade vi, och lagade ett par måltider. Starten gick klockan 13, så vi hann med en god lunch. Den sista måltiden på ett tag, där man inte behövde hålla i tallriken.

Så var det då dags att släppa förtöjningarna. Det blir trångt mellan pontonerna när ett hundratal båtar ska lämna hamnen samtidigt. Många svenskar har samlats på yttre piren, och vinkar och hejar och tutar. Det har blåst rejält några dagar, så när vi kommer ut är det rejäl sjögång. Båtarna höjer och sänker sig, och skroven halvt försvinner bakom vågorna. Sjösjukemedlen tycks ha fyllt sin funktion, för ingen blir akut sjösjuk. Vi rullar ut seglen och passerar startlinjen.

De första timmarna är vi omgivna av båtar. De flesta styr söderut, vi väljer en nordligare kurs. Under förra ARC-överfarten hade vi många dagar med ganska lite vind. Det smärtar ett seglarhjärta att lyssna på smällarna i seglen som kommer av svag vind i kombination med höga vågor. I utförsbacken får båten fart, men i uppförsbacken, när båten bromsar in, räcker inte vinden till att fylla seglen och driva båten över krönet. Resultatet bli att seglen slackar och smäller.

Detta ville jag inte plågas av igen, och tänkte att ett undanvindssegel, tex en gennaker, skulle vara tillräckligt stort och lätt för att hålla fart i Peristera även i uppförsbackarna. En ny gennaker till en så stor båt som Peristera ligger långt utanför mina budgetramar. Men i Nya Zeeland hittade jag en begagnad spinnaker, och en segelmakare som sydde om seglet till en gennaker. Strumpan köpte jag ny från Sverige. Nu hade jag mitt stora, turkosa, vackra lättvindssegel!

Sedan jag köpte gennakern våren 2018 har jag hissat den på sin höjd tio gånger. Seglet är stort, och när det väl är på plats behöver det uppmärksamhet. Och när alla dessa över 100 m2 ska ner igen gäller det att styra så att seglet säckar ihop. Annars går det inte att tvinga in det i strumpan. Det är sällan jag har någon ombord som känner sig rutinerad nog att segla med gennakern, knappt jag själv, och därför blir det oftast kvar i sin påse. Inte en enda gång under överfarten hissar vi gennakern.

Men de första dygnen efter starten behöver vi inte gennakern. Vi har mycket vind längs vår nordliga kurs, kulingstyrka i byarna ibland. Det går fort, men vågorna ökar så mycket att när vi vill börja styra mer söderut kan vi inte det. Då får vi vågorna snett in bakifrån och gungningarna blir svåruthärdligt obekväma. Lyckligtvis klarar sig besättningen fortfarande från sjösjukan.

Uppenbarligen finns det fortfarande smuts i dieseltanken, för motorn stannar. Vi kör några timmar ibland, utan att propellern snurrar, för att ladda batterierna. Min första åtgärd är att kontrollera förfiltret. Det är svart, med inslag av oljeliknande klumpar. Byter alla filter, och motorn går igen.

Första advent bjuder Annika på alkoholfri glögg och pepparkakor med grönmögelost. Solen skiner och vi gör ganska bra fart. Delfiner och en havssköldpadda simmar förbi.

Min favoritsegelsättning i undanvind är storseglet och focken i lä, och genuan spirad i lovart. Peristera går stadigt och bra med vinden in ungefär 150 grader. Det fungerar dock inte vid plattläns. Varken vindrodret Aina, eller besättningen, klarar att styra så exakt rakt i oceansjö som skulle krävas. Däremot, om det blåser ordentligt så genuans segelyta räcker för farten, då är det väldigt praktiskt att segla med bara utspirad genua. Då kan vinden variera mellan 150 grader styrbord, och 150 grader babord, utan att vi behöver ändra segel.

Med bara genuan har vi seglat något dygn, men nu mojnar vinden och vi behöver rulla ut storseglet. Som fastnar halvvägs ut! Det händer ibland att det fastnar, och det brukar lösa sig genom att man slätar ut seglet inuti rullen genom att omväxlande vinscha uthalet och inhalet och släppa efter ibland. Den här gången hjälper ingenting. Seglets akterlik har vikt sig. En djärv besättningskvinna, Kathrin, klättrar upp en bit i masten och försöker dra ut seglet genom springan. Inte heller det hjälper. Men innan vi seglade iväg hade vi sprayat alla block med McLube glidspray, och den burken blir vår räddning. Kathrin sprayar längs springan, jag vevar och centimeter för centimeter glider seglet ut.

Vi får några dagar med stiltje, och vi firar ut den gula flytlinan med en fender i änden. Besättningen hoppar i på 5000 meters djup.

Halvvägs gör vi fortfarande bra fart. I utskicken från ARC-ledningen läser vi att flera båtar har problem. Vi försöker svänga mer söder ut, och det blir obekvämt ombord, men bättre ändå än förra gången vi provade. En eftermiddag har vi lektion i segeltrim. Alla är så vana vid den grova sjön nu, att vi kan sitta vid bordet och hålla ordning på pennor och anteckningsblock utan problem. På kvällen den 2 december får vi hemgjord falafel till middag.

Nästa väderprognos talar om motvind med kulingstyrka åt norr, och stiltje söderut. Inget av det är särskilt roligt, men alla är eniga om att vi föredrar stiltje. Vi fortsätter glida söderut och firar även andra advent med glögg och pepparkakor, samt Cathrines saffransbullar.

Den 4 december upprättar vi en Bonusrapport. För att komma fram senast den 11 december klockan 16, behöver vi göra 126 sjömil per dygn och det ska vi klara. Gör vi mer, för vi in det i Bonusrapporten och har dem tillgodo om vi något dygn skulle göra mindre.
Den 5 december för vi in plus 9 i bonusrapporten.

Den 6 december säger väderprognosen att kulingen norr om oss har utvecklats till ett tropiskt lågtryck. Det har fått ett namn, Tropical low nr 28, och hotar att utvecklas till en tropisk storm inom 1-2 dygn. Beslutet att vika av rakt söderut är enkelt. Själva seglingen är dock inte enkel, för både vinden och strömmen kommer från söder. Vi försöker kryssa, men vi kommer ingenvart. Det regnar, det är kallare än vi haft på länge och solen är väldigt långt borta. Norr om oss meandrar Tropical low nr 28.

Lågtrycket kommer att föra ner västliga vindar mot oss, dvs motvind mot St Lucia. Vi motorerar, för att överhuvudtaget komma söderut. Istället för att skriva minus 95 sjömil i Bonusrapporten, slänger jag helt sonika bort den. Jag mailar min dotter via satellit, och ber henne skriva i Tarodretgruppen i Facebook att vi mår bra.

Plötsligt dyker en båt upp, en mindre katamaran. De ropar upp oss på VHF:en, och berättar att de är bara två ombord, de är mycket trötta och vet inte hur de ska orka. De överväger att segla mot Grenada istället för St Lucia, vilket de senare gör.

Den 7 december känner vi oss på tryggt avstånd från lågtrycket, och svänger västerut, mot vinden. Vi fortsätter för motor, vi är också trötta. Vinden är hård, med 1900 varv/minut gör vi bara 3-3,5 knop. Motorn stannar igen, och vi byter filter. En fågel kommer på besök som vi döper till Stellan. Stellan är medtagen, har lågtrycket fört honom ur kurs? Nästa morgon är han död, och sänder honom till sista vilan i en liten kartongflotte. Vi befinner oss nu söder om St Lucia. Väderprognosen talar om mycket höga vågor från lågtrycket, och uppmanar alla kvarvarande båtar att hålla sig kvar söderut.

Vinden dör ut helt. Vi kör över siden. En ny fågel kommer på besök, Stella. Även hon dör nästa dag, och får flyta bort i en kartong. Fyller på diesel från dunkarna, och tvingas byta filter igen. Vi gissar att vi inte borde fylla på diesel under gång. Om det finns ytterligare smuts i tanken, virvlar det väl upp när dieseln rinner ner.

11 december har vi fortfarande ingen vind i sikte, och vi har snart ingen diesel kvar. Jag räknar och räknar, och tror att dieseln borde räcka till Barbados. Där kan vi tanka, och sen har vi bara 100 sjömil till St Lucia. Vi fyller i all vår diesel utom de två sista dunkarna. Det är svårt att veta exakt hur mycket som är kvar i tanken. Vi vill inte få soppatorsk mitt inne bland andra båtar, så vår plan är att hälla i sista dunken strax innan infarten till Port St Charles på Barbados.

Några sjömil från Port St Charles stannar motorn. Vi fyller på 22 liter diesel, ligger och driver i några minuter så eventuell cirkulerande smuts ska sjunka ner i botten av tanken, startar motorn och kör in för att tanka. Lite snabbt och enkelt, tror vi. Ett antal timmar senare har vi cirkulerat och väntat, klarerat in och ut, tankat dyr diesel, betalat 50 US bara för att vistas i landet och vi kan äntligen ge oss av mot St Lucia. Vinden har kommit, och vi gör bra fart.

På självaste Luciadagens förmiddag, St Lucias nationaldag, korsar vi mållinjen efter 23 dagar. Via radion blir vi tilldelade en bryggplats. På vägen in tutar alla båtar, och väl förtöjda får vi rum punsch och en fruktkorg. Detta års fruktkorg innehåller ungefär hälften så mycket frukt som den vi fick 2016, och åtminstone jag är lite besviken.

Men den dominerande känslan är tacksamhet. Flera båtar fick problem. En tappade masten, och en annan fick en spricka i sin. Några tvingades vända tillbaka till Cap Verde för reparationer. Katamaranen vi mötte valde att bryta tävlingen, och vi klarade oss undan ett hotande oväder. Det allra viktigaste är att komma fram helskinnade. Det gjorde vi, och vi hade inga allvarliga problem eller skador. Båten och de viktiga systemen höll, maten räckte, på det hela taget höll vi sams, och vi har fyllt våra själar med de synintryck som bara en ocean kan ge. Vågkammar med en lysande turkos strimma överst. Solnedgång över svart siden. Långsamt, långsamt växande ljus som förebådar solen och en ny dag. En röd måne som stiger ur havet. Stjärnhimlen alldeles skarp och klar.

Seglingsskildringar i media

Segling framställs ofta i TV och litteratur på ett sätt som jag inte känner igen mig i. TV5 sänder snart femte säsongen av Över Atlanten, en skildring av kändisar som kräks, plötsliga oväder, kändisar som blir rädda och saker som går sönder.

Det man får se och läsa om är oftast det spektakulära. Oväder, konflikter, sjösjuka och skador.

Jag har seglat mer än 60 000 sjömil. Runt jorden och över fyra oceaner. Jag har haft många hundra människor – mest kvinnor – ombord. En mycket liten del av tiden har handlat om konflikter, oväder och sjösjuka.

Ombord på Peristera vill jag att alla ska ta något sjösjukepreparat, åtminstone de första dagarna. Sedan, när man sett hur man reagerar på sjön, kan man sluta med det, om man mår bra.
De allra flesta blir inte sjösjuka, utan medlen fungerar bra. Några reagerar på medlen, men det går att anpassa dosen. Andra blir sjösjuka alldeles i början, och mår sedan bra. Några mår lite illa hela tiden men kan lära sig att hantera det med lagom mycket sjösjukepreparat.

Under mina år på sjön har jag aldrig varit med om en storm. Några kulingar, ibland ganska obekvämt väder, men ingen riktig storm. Jag kan få bra väderprognoser via satellit, även mitt på stora hav, och jag håller mig till de seglingssäsonger när risken för oväder är liten.

Några få gånger har det uppstått konflikter mellan deltagare. Jag håller ett öga på grupperna så jag ser om det blir obalans: om någon inte mår bra, eller om några börjar irritera sig på varandra. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter som skeppare. Om en konflikt är på väg att uppstå, gör jag mitt bästa för att lyfta upp den, och hitta en väg framåt. Om inte besättningen mår bra och kan samarbeta, äventyras både trivseln och säkerheten ombord. Det är mitt ansvar att få samarbetet att fungera så bra som möjligt.

Vad är vanligt ombord på Peristera? Något jag sett mycket av är den yrvakna insikten om att en deltagare just gjort något som hon inte trodde att hon kunde eller vågade. Till exempel efter den första nattvakten. Skiftningarna i ett ansikte från kvällens fokus och nervositet, till morgonens lättnad och stolthet!
Eller hon som första gången simmar över ett okänt djupt vatten, för att hon vill till revet en bit bort. Och som sen processar sin rädsla, ifrågasätter den för hon har helt plötsligt en helt ny erfarenhet.
Det här är något av det jag är både glad och stolt över att få se ombord på min båt.

Det är också vanligt med en intensiv gemenskap i grupperna. De kvinnor som seglar med mig befinner sig ofta i en fas i livet där de omprövar sin livssituation. Att då träffa en grupp andra kvinnor i en båt, utmana sig på dagarna, och diskutera sina liv på kvällarna, det inbjuder till djupa samtal och förtroenden. Flera gånger har jag varit med om att en kvinna berättat något för gruppen som hon inte berättat för någon annan tidigare.

Gemenskapen märks också på dagarna. Det blir mycket skratt, och mycket stöd och uppmuntran till den som inte riktigt vågar – ännu.

Min ambition med seglingen är att föra båten och besättningen över vattnen på ett så harmoniskt sätt som möjligt. Båten måste samarbeta med vinden och vågorna, den måste röra sig på ett behagligt sätt för att slitaget ska bli mindre, både på båten och deltagarna. Jag vill inte slita ut deltagarna, och jag vill inte att båten ska gå sönder. Jag vill att vi ska mötas ombord på Peristera under några intensiva veckor. Ta del av varandras liv, matvanor, egenheter och känslor inför havet och himlen. Jag vill medverka till att kvinnor har roligt, inspireras av varandra, och lär sig nya saker.

Tänk vad barnafödande kan göra med en kvinna!

Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego.

Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

(Detta är inte vår båt, tyvärr har jag inga bilder av henne)

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Ägnö som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov.

Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Ägnö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Några år senare, ute på långsegling. Då hade vi bytt upp oss till en större båt.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.

Ny video: Intervju med Marie-Louise Weise

Senaste videon på min Youtubekanal finns här. Hjälp mig nå ut på Youtube, gilla och kommentera videon, och prenumerera på min kanal Youtube.com/LindaLindenauSailing. Det är så få kvinnor som har egna kanaler, hjälp mig att sprida mina intervjuer mm. Fler kvinnliga förebilder på Youtube!

Över Atlanten med TV

Har ni tittat på Kanal5:s program Över Atlanten? Sex kändisar seglar över Atlanten med Gurra Krantz som skeppare. Ni som har funderat på att segla över en ocean, och kanske tillsammans med mig, till er vill jag säga: På min båt går det inte till som i TV-programmet.

Exempel 1. Gurra Krantz hävdar att man ska låta sjösjukan ha sin gång, och förhoppningsvis må bättre efter några dagar. Han påstår också att om man tar sjösjukemedel skjuter man bara sjösjukan framför sig.
Jag har haft många hundra deltagare ombord på mina båtar på olika hav i världen. I början hände det ofta att deltagarna blev sjösjuka. Numera uppmanar jag alla att ta något slags medel de första dagarna och jag har sett att sjösjukemedel fungerar. De fungerar medan man har dem i kroppen, och under tiden vänjer man sig vid sjön och de flesta kan sluta ta medlen efter några dagar.
Vad menar Gurra är vinsten med att låta människor må illa och kräkas i flera dagar, bli totalt uttröttade och dessutom utsätta sina medseglare för både obehag och oro?
I säsong två, som började igår, bedömer Gurra det som en säkerhetsrisk att så många i besättningen har blivit sjuka. Den enda som inte var sjösjuk, Sofia Wistam, hade sjösjukeplåster och på fjärde dagen går Gurra med på att sätta ett plåster även på Frida Hansdotter som kräkts oupphörligt sedan avfärden. Varpå Frida börjar må bra och till och med kan stå i ruffen och laga mat.

Ombord på båten finns också två vana seglare, förutom Gurra, så säkerhetsaspekten är inte det stora problemet. Men den mänskliga aspekten? Varför utsätta människor för sjösjuka i onödan?
Är det TV-dramaturgin som kräver att kändisarna kräks?
Och varför inte förbereda några måltider i förväg…

Exempel 2. En gennaker går sönder under segling på natten. Jag har också en gennaker på min båt, och det skulle aldrig falla mig in att ställa en ovan deltagare att handstyra på natten med gennakern hissad. Det är svårt att styra på natten. Du har inte din fulla koncentration och det är överhuvudtaget svårt att handstyra när du inte har något riktmärke att styra mot. TV-båten har ytterligare en gennaker ombord, och rimligen också andra försegel. Jag misstänker att – trots att Gurra med allvarlig röst inskärper att de inte får segla sönder den andra gennakern också – att ett trasigt segel snarast är positivt, för det blir bra TV.
Men hur känns det att tappa kontrollen över styrningen mitt i natten, med resultatet att ett segel går sönder? Den som styrde hade förstås dåligt samvete efteråt. Ska en bra skeppare utsätta sin besättning för det, i onödan?
Vem, med ovana deltagare ombord, skulle ställa dem vid rodret på natten med gennaker hissad, när båten redan – enligt Gurra – hade broachat några gånger?
Vem skulle ta den risken med sin besättning, sin utrustning och sin båt?

Tja, det är väl en TV-produktion då.

Det finns mycket mer att kommentera, men jag sammanfattar med följande:
På min båt Peristera, går det till såhär vid oceanöverfarter:
• Samtliga deltagare tar sjösjukemedel de första dagarna.
• Vi förbereder flera måltider för att minimera tiden under däck de första dagarna.
• Vi minskar seglen på natten, för att ha större marginaler i mörkret.
• Antingen vindrodret eller autopiloten styr på natten (och ofta på dagen också). De som vaktar håller koll på att vi styr åt rätt håll och att vi inte är på kollisionskurs med någon annan båt. Om vinden ändras väcker man mig så justerar vi seglen tillsammans.
• De sex deltagarna delas in i tre vaktlag. Eftersom vi inte handstyr annat än om vi vill, behövs det inte mer än två i vaktlaget. De andra är lediga.
• Besättningen är delaktig i alla beslut.