Tänk vad barnafödande kan göra med en kvinna!

Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego.

Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

(Detta är inte vår båt, tyvärr har jag inga bilder av henne)

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Ägnö som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov.

Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Ägnö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Några år senare, ute på långsegling. Då hade vi bytt upp oss till en större båt.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.

Över Atlanten med TV

Har ni tittat på Kanal5:s program Över Atlanten? Sex kändisar seglar över Atlanten med Gurra Krantz som skeppare. Ni som har funderat på att segla över en ocean, och kanske tillsammans med mig, till er vill jag säga: På min båt går det inte till som i TV-programmet.

Exempel 1. Gurra Krantz hävdar att man ska låta sjösjukan ha sin gång, och förhoppningsvis må bättre efter några dagar. Han påstår också att om man tar sjösjukemedel skjuter man bara sjösjukan framför sig.
Jag har haft många hundra deltagare ombord på mina båtar på olika hav i världen. I början hände det ofta att deltagarna blev sjösjuka. Numera uppmanar jag alla att ta något slags medel de första dagarna och jag har sett att sjösjukemedel fungerar. De fungerar medan man har dem i kroppen, och under tiden vänjer man sig vid sjön och de flesta kan sluta ta medlen efter några dagar.
Vad menar Gurra är vinsten med att låta människor må illa och kräkas i flera dagar, bli totalt uttröttade och dessutom utsätta sina medseglare för både obehag och oro?
I säsong två, som började igår, bedömer Gurra det som en säkerhetsrisk att så många i besättningen har blivit sjuka. Den enda som inte var sjösjuk, Sofia Wistam, hade sjösjukeplåster och på fjärde dagen går Gurra med på att sätta ett plåster även på Frida Hansdotter som kräkts oupphörligt sedan avfärden. Varpå Frida börjar må bra och till och med kan stå i ruffen och laga mat.

Ombord på båten finns också två vana seglare, förutom Gurra, så säkerhetsaspekten är inte det stora problemet. Men den mänskliga aspekten? Varför utsätta människor för sjösjuka i onödan?
Är det TV-dramaturgin som kräver att kändisarna kräks?
Och varför inte förbereda några måltider i förväg…

Exempel 2. En gennaker går sönder under segling på natten. Jag har också en gennaker på min båt, och det skulle aldrig falla mig in att ställa en ovan deltagare att handstyra på natten med gennakern hissad. Det är svårt att styra på natten. Du har inte din fulla koncentration och det är överhuvudtaget svårt att handstyra när du inte har något riktmärke att styra mot. TV-båten har ytterligare en gennaker ombord, och rimligen också andra försegel. Jag misstänker att – trots att Gurra med allvarlig röst inskärper att de inte får segla sönder den andra gennakern också – att ett trasigt segel snarast är positivt, för det blir bra TV.
Men hur känns det att tappa kontrollen över styrningen mitt i natten, med resultatet att ett segel går sönder? Den som styrde hade förstås dåligt samvete efteråt. Ska en bra skeppare utsätta sin besättning för det, i onödan?
Vem, med ovana deltagare ombord, skulle ställa dem vid rodret på natten med gennaker hissad, när båten redan – enligt Gurra – hade broachat några gånger?
Vem skulle ta den risken med sin besättning, sin utrustning och sin båt?

Tja, det är väl en TV-produktion då.

Det finns mycket mer att kommentera, men jag sammanfattar med följande:
På min båt Peristera, går det till såhär vid oceanöverfarter:
• Samtliga deltagare tar sjösjukemedel de första dagarna.
• Vi förbereder flera måltider för att minimera tiden under däck de första dagarna.
• Vi minskar seglen på natten, för att ha större marginaler i mörkret.
• Antingen vindrodret eller autopiloten styr på natten (och ofta på dagen också). De som vaktar håller koll på att vi styr åt rätt håll och att vi inte är på kollisionskurs med någon annan båt. Om vinden ändras väcker man mig så justerar vi seglen tillsammans.
• De sex deltagarna delas in i tre vaktlag. Eftersom vi inte handstyr annat än om vi vill, behövs det inte mer än två i vaktlaget. De andra är lediga.
• Besättningen är delaktig i alla beslut.

Jorden är rund.

Det är klart att jag visste att jorden är rund. Jag har gått i skolan, sett jordglober, lärt mig om Gauss och Mercators projektioner. Skrattat åt Flat Earth Society. Och ändå. Nu när jag har seglat, färdats ungefär längs ekvatorn hela vägen runt jorden, nu förstår jag på en helt annan nivå, jag förstår in i min kropp att jorden är rund.

Bad på ekvatorn
Bad på ekvatorn

Den kunskap jag hade förut måste ha varit teoretisk, något jag tillägnat mig för att jag fått det beskrivet för mig. Det var inte något jag förstått, såsom man förstår när man drar en slutsats av sina egna erfarenheter. Det är annorlunda nu, för nu har jag upplevt vår planet. Jag har omfamnat den med min kropp och mina ögon. Och nu vet jag att jorden är rund.

Stilla havet

I mitt huvud samlas synintryck från tre och ett halvt år, 41000 sjömil. En lång räcka träd, hav, solnedgångar och människor, som tillsammans formar en färgglad yta på det runda klotet. Och där, mitt i allt levande myller, sticker Peristeras mast upp. Med vita segel guppar min båt fram över haven för min inre syn. Meter för meter, sjömil för sjömil, besättning efter besättning.

Fiskförsäljning

Jag är också där. Koncentrerad och överväldigad det första året. Någonstans i Franska Polynesien, efter två oceanöverfarter och ett tjugotal länder, börjar jag förstå att haven är sig ganska lika runt jorden. Antingen blåser det, eller så blåser det inte. Den insikten knyter samman haven för mig. Binder ihop vattenlederna, inte bara geografiskt utan även i energi och beteende, de krafter som påverkar Peristera, mig och våra besättningar. Jag börjar känna mig bekant med min vardag och min vidare väg runt klotet. Har det gått så här långt, så ska det nog vara ungefär likadant på nästa sida också.
Och så en dag, kom jag tillbaka till en plats där jag varit förut och lämnat. När jag nu återvände, var det från andra hållet. Tre år tidigare seglade jag norrut från St Lucia, nu kom jag tillbaka söderifrån. På YB-trackern på min hemsida, kartan där min position läggs ut var 12 timme, möttes de röda strecken. Och jag och min kropp hade gjort en ny erfarenhet.

Alla gästflaggorna hissade
Intyg, från Poseidons tf förrättare. En trovärdig och fantastisk person som jag är gift med.

Min utmaning

137 sjömil kvar av ca 40000. Under tre och ett halvt år har jag seglat från Grekland, runt hela jorden och lite till, och korsar den 6 december -19 mitt eget spår på St Lucia i Karibien. Hela vägen har jag haft olika grupper av kvinnor ombord, som jag undervisat i segling, medan jag ansvarat för allt från segling och säkerhet, till reparationer, formaliteter och administration.
Mycket få kvinnor i världen har gjort samma sak. Jag känner till ett tiotal, det finns säkert några till. Så många som 59 kvinnor har varit i rymden.
Vad betyder det för mig? Jo, att jag för första gången i livet ställts inför en riktig utmaning. En uppgift, tillräckligt komplex och krävande för att ta hela min erfarenhet, min personlighet och mitt kunnande i bruk. Under mitt liv har jag haft många olika jobb; programmerare och projektledare inom IT, verksamhetsansvarig på frivilligorganisation, projektledare på myndighet. Jag tror att jag alltid varit uppskattad, men ingen av dessa arbetsplatser har på allvar satsat på mig, och gett mig stöd att utvecklas vidare. Kanske det beror på att jag – som kvinnor ofta gör – inte tagit för mig tillräckligt, inte visat tillräcklig ambition och framåtanda. Må så vara. Resultatet har i varje fall blivit att jag alltid känt mig mer eller mindre frustrerad och missnöjd, och nyfiken på vad jag skulle kunna åstadkomma, om jag fick chansen.
Ibland berättar deltagare att de varit avundsjuka på sina bröder, som fick lära sig så många roliga saker. De minns att de som barn inte kunde förstå varför pappa aldrig lät dem pröva, och den besvikelsen gnager lite fortfarande. Hur många kvinnor finns det inte som bär på liknande känslor av att aldrig riktigt fått pröva sina vingar? Vilka resurser har vi inte slösat bort genom att inte låta kvinnor växa fullt ut? Och hur många är det som till och med glömt bort vilka drömmar de hade, då, som små förhoppningsfulla flickor?


Sedan 2010 har jag kunnat försörja mig på min seglingsverksamhet. Som egen företagare har jag kunnat formulera min egen utvecklingsplan, och jag har tagit de steg som lockat mig. 2013 sålde jag mitt hus för att kunna köpa min jorden-runt-seglarbåt. 2016 gav jag mig av.
Inför varje stort steg: att börja hyra båt i Grekland, köpa båt i Grekland, planera en jordenruntsegling, har jag drabbats av identitetsvånda. Jag, Linda, en vanlig svensk kvinna, kan jag äga båt i Grekland/segla jorden runt? Lite i taget har jag vant mig vid att: Jag, Linda, är en person som äger båt i Grekland/seglar jorden runt. Jag har växt med de uppgifter som jag valt att ta på mig. Det är jag och ingen annan som fattat alla besluten, jag har utformat och genomfört seglingarna efter vad jag tycker är viktigt, jag har inte tagit emot någon sponsring.
Nu, när jag närmar mig målet för jordenruntseglingen, är jag nöjd. Jag fick den utmaning jag behövde. Precis det här ville jag göra. Jag ville färdas långsamt över hela jorden. Jag ville korsa oceaner. Jag ville inspirera och engagera kvinnor. Jag ville organisera ett stort projekt. Jag ville arbeta med grupper. Jag ville pilla och skruva och laga saker. Jag ville ta hela mig i anspråk.
Det finns andra utmaningar som inte lockar mig, jag vill till exempel inte solosegla runt jorden. Jag är nöjd också med att veta det.
Mycket nöjd är jag också med att veta att det finns många som följer mig, och som inspireras av mig. Det är ett ansvar, och mycket hedrande. Kan jag bidra till att andra kvinnor genomför de utmaningar de drömt om, då har jag spelat roll, och då blir jag riktigt nöjd.

Min son och hans båt

Mycket vatten har runnit under kölen på min sons båt sedan bilden nedan togs. Joel seglade till Kanarieöarna och hem igen, bodde på båten i tre år. Han har den fortfarande kvar och rustar och fixar.
När jag långseglade 2004-2005 med mina barn, hoppades jag att de skulle få med sig en känsla av att man kan genomföra sina drömmar. Joel köpte sin båt vid 23 års ålder, och sa att steget inte var så långt. För han hade sett att det gick.
Så gör det du drömmer om. För din egen skull, och för att visa för dina barn att det går.

Vardag

Tillbaka i Karibien, tre år senare. Hösten 2016 korsade jag Atlanten med ARC, Atlantic Rally for Cruisers. Sedan dess har jag seglat runt jorden med olika besättningar av mest kvinnor. Snart korsar jag mitt eget spår.
Det blev vardag att segla jorden runt, hur gick det till? I tre år har jag haft mina rutiner – komma fram en dag i förväg till hamnen där jag ska byta besättning, städa och ta avsked, sitta alldeles tom och still en stund, lägga fram nya lakan, handla och springa ärenden, ta emot en ny grupp och göra dem hemmastadda, läsa in mig på nästkommande sträcka och eventuella ut- och inklareringar, planera stoppen fram till nästa hamn för besättningsbyte, hålla koll på vädret, räkna dagar om och om igen så vi utnyttjar dem som bäst, sopa golv, byta handdukar, baka och göra yogurt, köpa lokala SIMkort så jag kan sköta administrationen medan deltagarna badar, laga mindre saker själv och organisera hantverkare i nästa hamn för de stora sakerna, boka plats i hamnen för besättningsbyte, komma dit i tid. Vardag.


Nästan alltid rolig vardag. Jag gillar hotelldelen – lägga fram nytvättade lakan och kånka jättekassar med smutstvätt till tvätteriet. Jag älskar skeppardelen – helhetsansvaret för att vi kommer dit vi ska på ett säkert sätt, och har trevligt under tiden. Jag har blandade känslor inför mekanikerdelen. I lagoma doser är det både roligt och utmanande att fixa en sönderrostad kran, ett exploderat batteri, en krånglande watermaker, ett glappande roder, en avsliten inhalslina. I för stora doser är det bara stress.
Nu är jag tillbaka i Karibien, och har plockat fram hamnguiden som jag stuvade undan för tre år sedan. Jag försöker förstå att jag gjort något som ligger långt utanför en vanlig vardag. Ibland överväldigas jag av långa räckor av minnen, som liksom vill visa för mitt upptagna vardagsjag hur långt jag seglat, hur mycket jag sett, hur många jag träffat. Ibland kommer jag att tänka på alla som drömmer om att segla jorden runt, och då känns det oerhört mäktigt att jag faktiskt har gjort det. Vardagen, och att jag tycker att det faktiskt inte var så svårt, gör att prestationen krymper i mina egna ögon. Jag behöver vara rättvis mot mig själv, och låta mig uppfyllas av vad jag gjort. Det hjälper att tänka på alla som drömmer, det får mig att förstå att en jordenruntsegling är något stort. Att jag tycker att det inte var så svårt, det betyder nog att jag förberett mig väldigt väl och jobbat väldigt hårt. Och haft lite tur.

Jorden runt – alla longituder

Den 24 november 2018 klockan 22:30, passerade jag longituden E 28 13, och jag har nu, i min segelbåt Peristera, korsat jordens alla longituder. Seglingen började på Rhodos, longitud E 28 13, i april 2016. East London i Sydafrika ligger rakt söder om Rhodos hamn.
Omgivningen förändrades gradvis under färden. Naturen, människorna, kulturen och klimatet har sina olika karaktärer runt jorden. Men tvärs över alla longituder har vi seglat på samma hav. Den lilla cellen Peristera med sin besättning har burits av ett hav där det ibland blåser mer, ibland mindre, där tidvatten kommer och går, men där grunden, vattnet, är detsamma hela vägen runt om planeten. Havet binder oss samman.

Seglingen började genom Medelhavet och Gibraltar sund till Kanarieöarna. Min första oceanöverfart var över Atlanten till Karibien, och vidare genom Panamakanalen ut i Stilla havet. Från Galapagos fortsatte vi till Marquesasöarna, Tahiti, Cooköarna, Tonga och Fiji, och till Nya Zeeland för service och vinteruppehåll. Därifrån via Australien och Indonesien ut på Indiska oceanen. Denna min tredje ocean erbjöd stopp på bla Julön, Kokosöarna och Madagaskar, innan vi kom till Sydafrika. Jag fortsätter nästa år över Atlanten till St Lucia i Karibien för att där korsa mitt eget spår.

För att finansiera seglingen har jag haft betalande besättning, i första hand kvinnor. Hundratals kvinnor har seglat kortare eller längre etapper på Peristera. Det har förutsatt en fast tidplan, och jag har varje gång varit på plats i tid för att hämta upp min besättning.
Min segling runt jorden har inte bara låtit mig se vår värld, att med min kropp omfamna jordklotet. Den har också gett många kvinnor chansen att segla på avlägsna platser med en skeppare de känner till och har förtroende för. Det skänker mig stor glädje att ha kunnat erbjuda det.

Peristera rustades för långfärd med nya vant och stag, watermaker, vindroder, targabåge i aktern med bla solceller, och många instrument för navigation och säkerhet. Under färden har Peristera gradvis förnyats med nya segel, sprayhood/bimini, växellåda, batterier, generator, plotter, spis, toalett samt ett oräkneligt antal linor, fendrar, lampor och filter. Många problem har jag med hjälp av bra manualer och mycket funderande kunnat åtgärda själv. Men inte alla, jag har till exempel gått på grund tre gånger och skadat rodret. Lyckligtvis har det alltid funnits möjlighet till reparation inom rimligt avstånd. Alla möten med trevliga och kompetenta mekaniker och hantverkare har blivit oväntade och givande kulturmöten.

Under färden har jag nästan alltid varit den enda kvinna som skeppat egen båt, och alltid den enda med betalande besättning. Jag möter inte längre ifrågasättanden, det märks nog på mig att jag har mer erfarenhet än de flesta.
Vi har mött mycket fattigdom och ofantliga mängder med skräp både på land och i havet. Men också mycket vänlighet, stolthet och harmoni. Jag har varit på öar som andats hopplöshet och där framtidsdrömmen är att flytta därifrån. Och jag har träffat människor som anser sig ha allt de behöver; en vacker natur, frukt på träden och fisk i havet.

Jag är mycket stolt över mig själv. Jag har seglat ett varv runt jorden, med olika besättningar med varierande erfarenhet, utan större missöden. Jag har fått min utmaning, och jag är nöjd. I mitt huvud och i min dator finns många, många bilder som jag kan njuta av och fundera över under många år framöver. Några platser vill jag återvända till, andra seglade jag förbi och de får stå kvar på längtanslistan.

Jag har nu en bank av erfarenheter och kunskaper som jag vill förmedla i olika sammanhang. Det kan vara som föreläsningar eller i skrift. Hör av dig till mig på linda@tarodret.nu7

Vintervila

Peristera ligger på land på Nya Zeeland, och jag ligger i soffan på Åsögatan. Jag kan inte minnas när jag senast hade så lite att göra. Dagarna, sedan jag kom hem den 8 december, har förflutit i sakta mak. Jag har tillverkat en del julmat (bla jätte jätte jättegoda lakritspraliner. Ett tunt lager krispig mörk choklad runt ett mjukt och krämigt innehåll av mörk choklad, grädde, smör, lite honung och lakrits), ätit upp julmaten, och för övrigt gjort vad som fallit mig in, utan hänsyn till ankarfäste och batteriladdning.

Detta i skarp kontrast till mitt tempo under dagarna från den 28 november när sista gruppen mönstrade av, till den 7 december när planet gick hemåt. Under de dagarna hann jag:

  • Ringa alla hantverkare och boka tider.
  • Planera upptagning av Peristera.
  • Plocka loss alla lösa linor, tvätta och torka och lägga in dem i en förhytt.
  • Skarva i skräplinor på alla fall mm för att kunna dra in så mycket som möjligt i masten. Tvätta och torka de lösa ändarna och hänga dem på bommen i en säck för att skydda dem från solen.
  • Ta loss alla lösa block.
  • Spraya samtliga block med silikon och olja inuti.
  • Köpa och montera fler block för att leda rullinorna längs relingen.
  • Rulla ihop och täcka jollen med en presenning.
  • Laga årklykan på jollens ena åra.
  • Plocka loss plottern.
  • Låsa fast utombordaren och täcka den.
  • Täcka vinschar.
  • Ta ner vimplar.
  • Rulla ut alla segel och spola av dem nerifrån och upp. (Sänka, hissa och spola med bara två händer…)
  • Plocka ner seglen tillsammans med segelmakaren Dave, och diskutera nytt storsegel.
  • Köpa begagnad spinnaker på nätet och arrangera leverans till Dave, som ska sy om den till en gennaker.
  • Diskutera ny bimini och sprayhood (limegröna!) först med segelmakaren Phil, sedan med Kim som ska sy. (Redan klart, se bild nedan!)
  • Gå till stora järnaffärer för att hitta material att laga solcellen med, som blåst loss från sitt fäste.
  • Skruva fast solcellen, koppla ihop elen igen, och förstärka fästet på den andra.
  • Dra om två fall.
  • Köpa en del nya skot och tusen andra saker.
  • Täta läckande luckor.
  • Köpa material på metervara, och klippa till nya badrumsmattor.
  • Lägga samma material i botten av stuvarna i kölsvinet.
  • Tömma stora stuven i fören, göra rent, slänga div mögligt, tvätta och spraya jollefodralet.
  • Tömma hela styrbords aktre stuvfack, även utrymmet i badplattformen.
  • Slänga ett ruttet segel, tvätta ett annat och stuva det i förpiken.
  • Skruva loss badstegen från båten, skruva loss träbiten från det trasiga steget, gå med stegen till en svetsare, och sedan skruva ihop allt igen.
  • Tejpa stagens position i vantskruvarna, ta bort backstag och dirk, köra till upptagningsplatsen (så smal att det inte fanns plats för fendrar), titta på när Peristera lyftes, skrapa bort tulpaner, sätta tillbaka backstag och dirk.
  • Torka och packa ner alltihop igen i stuvfacken.
  • Fylla dieseln från dunkarna på däck ner i tanken, och stuva dunkarna.
  • Köpa och hälla i dieselgift.
  • Ta bort överdragen från alla dynor, åka taxi till tvätteri och lämna in dem och alla smutsiga lakan och handdukar för tvätt. (Ca 20 kilo)
  • Åka taxi till tvätteriet och hämta tvätten, sätta tillbaka överdragen på dynorna och stuva in lakan och handdukar.
  • Lägga alla tjocka täcken i plast och stuva undan.
  • Åka taxi till affär som säljer begagnade gasolflaskor. De hade bara en, så vidare till affär som sålde nya och köpa en till. Vidare till gasdepå som fyllde flaskorna. I Nya Zeeland är det förbjudet att fylla andra flaskor än deras egna, så jag måste köpa nya.
  • Byta gasolslangar till nya spisen.
  • Ta emot en kille från Fire Watch som kontrollerar brandsläckarna.
  • Ta loss livflotten, binda snören om och hissa ner på marken. Skruva loss EPIRBEN. Skicka iväg alltihop till firma i Auckland för ompackning av flotte och kontroll av HRU (Hydrostatic Release Unit).
  • Spraya gamla gasolflaskorna och pirran med rostskyddsfärg.
  • Spraya alla verktyg.
  • Putsa bort en massa rost från skruvar, mantåg, targabåge mm och spraya rostskydd där, på Aina och i riggen.
  • Olja in trä på däck och i sittbrunnen.
  • Rengöra watermaker.
  • Hissa upp segelmakaren Matthew (för hand!) i riggen för att kontrollera. Två vajrar måste bytas.
  • Spänna kutterstaget.
  • Hissa upp riggaren en gång till, men bara halvvägs.
  • Ta emot motorkillen Geoff, gå igenom vad han ska göra – byta filter, impeller, fläktrem, anod, kolla insprutare och genomföringar, generator sitter lite snett, byta olja i motor och backslag, fixa reservfilter.
  • Planera med skrovmålarkillen Simon. Han ska måla ny bottenfärg, ta bort den slitna röda randen i vattenlinjen och måla ny, limegrön, samt tvätta och vaxa skrovsidorna.
  • Ta emot elkillen Dean med anledning av att ankarspelet fungerar så dåligt. Hans diagnos: För tunna kablar. En annan kille ska komma och dra nya.
  • Tömma babords förpik och min hytt för att ge plats åt elkillen Ivan. Han bytte en del kabel. Stoppa tillbaka allt i hytterna igen.
  • Börja sänka ner ankarkättingen på marken men upptäcka att ankarspelet inte fungerade mer än de första tio sekunderna. Lyfta 100 meter 10 mm kätting för hand ur ankarboxen och sänka ner på marken. Planera hämtning av firma för galvanisering.
  • Ringa Ivan som kommer tillbaka och undersöker motorn till ankarspelet. Ny diagnos: Motorn behöver renoveras alternativt bytas ut.
  • Gå igenom alla skåp med mat, slänga en del, ge bort en del, förpacka annat.
  • Gå på stan och hitta skitsnygg jacka på rea.
  • Käka barbeque på bryggan med de fastboende i hamnen.
  • Fika med Laura Dekker i stan, få skjuts tillbaka av henne och visa henne Peristera.
  • Packa.
  • Sprida ut borsyra på golvet om någon kackerlacka till äventyrs skulle ha överlevt och ger sig ut på jakt efter mat.

Efter detta var det faktiskt riktigt skönt att sitta i 32 timmar.

När säsongen börjar igen den 17 mars, kommer Peristera att vara finare än någonsin.

20171202_165421 20171204_165508 20171205_074752 20171206_153645

Exif_JPEG_420

Nya Zeeland

Efter några väldigt kalla veckor har nu Nya Zeeland blivit lite mer sommarlikt. Men i början frös jag förfärligt. Inför sista gruppens ankomst jagade jag runt stan efter en värmare som gick på annat bränsle än el. Det gick inte att hitta. Jag var på båtaffärer, ftiluftsaffärer, byggvaruhus, hem- och trädgårdsbutiker, men ingenstans fanns ens en sådan oljelampa som finns i varje svensk båt. Det har funnits gasvärmare att köpa , men de är numera förbjudna. 
Nya Zeeland har många regler. Tex: man får inte stoppa i sin elkontakt i marinans elstolpe om man inte först haft en elektriker ombord som gått igenom ens elsystem. Kostnad ca 1000 kr, men då gäller tillståndet i fyra år. Fyra år? Jag behöver el bara några dagar nu! Och alla elektriker är överhopade med jobb så väntetiden är ungefär en vecka. 

Vi körde ugnen istället. Och tog fram täcken. Och mot slutet av deras segling blev vädret något bättre.

Nu är Peristera och jag parkerade i Riverside Drive Marina.  Liten o trivsam. 30 båtar i vattnet, 35 på land. Flera bor permanent i sina båtar.  Och de struntar i regeln om ett elcertifikat. ”Jag tror att du tar väl hand om Peristera” sa Louise när jag frågade.

Karl ansvarar för båtarna, Louise kontoret och Mo, som tidigare jobbade på cirkus bla med att rocka rockring och jonglera, gör allt möjligt. Kör kranen, spolar skrov, och bär tunga saker åt mig med sina cirkusmuskler.

Jag trivs. Jag gillar varvsmiljön, med båtar på land, människor som jobbar med dem, småprat, och att pyssla med Peristera. Ett medelålders par har låtit måla hela skrovet på sin båt, men masten tänkte de slipa och måla själva. Så länge jag har varit där har de stått och slipat. Från morgon till kväll. ”Tänk så nöjda ni kommer att vara när allt är klart!’ så jag när jag gick förbi idag.  ”If we live that long” muttrade mannen med ett snett leende. Jag går förbi dem ofta, ofta. Jag kommer hela tiden på nya saker att handla, eller så har jag glömt nåt. Jag frågade om de kände till vårt svenska uttryck ”What you dont have in your head, you have to have in your legs”. Det hade de inte hört, men lovade att sprida det över världen. Se där ännu ett svenskt bidrag till internationell kultur, vid sidan av Bergman och Roxette.

Nya Zeeland är ett av de vackraste länder jag besökt. Någon trädgårdsdesigner har varit framme och placerat alla träd i snygga och jämna grupper, brett ut ljusgröna sluttningar däremellan, rensat bort allt torrt och spretigt, formgett dramatiska klippformationer som överraskande dyker upp ut vattnet och släppt ut flockar av fåglar över alltihop. 

Tidvatten

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.

När jag bokade platsen frågade de efter Peristeras djupgående.

Den branta landgången i lågvatten
Samma landgång i högvatten (sedd från andra hållet)
Det är nog bara ett par timmar två gånger om dan som de har chansen att ge sig av.

Här en båttyp som inte behöver något hus att luta sig emot.