Behöver du uppdatera dina navigeringskunskaper? Eller har du inte förarintyg och vill lära grunderna?
Läs mer här:

Många års erfarenhet och mycket funderande på oceanerna har lett till en ny kursidé. Sommaren 2019 tar jag paus från jordenruntseglingen och testar idén i Sverige.
Läs mer här:

Den 24 november 2018 klockan 22:30, passerade jag longituden E 28 13, och jag har nu, i min segelbåt Peristera, korsat jordens alla longituder. Seglingen började på Rhodos, longitud E 28 13, i april 2016. East London i Sydafrika ligger rakt söder om Rhodos hamn.
Omgivningen förändrades gradvis under färden. Naturen, människorna, kulturen och klimatet har sina olika karaktärer runt jorden. Men tvärs över alla longituder har vi seglat på samma hav. Den lilla cellen Peristera med sin besättning har burits av ett hav där det ibland blåser mer, ibland mindre, där tidvatten kommer och går, men där grunden, vattnet, är detsamma hela vägen runt om planeten. Havet binder oss samman.

Seglingen började genom Medelhavet och Gibraltar sund till Kanarieöarna. Min första oceanöverfart var över Atlanten till Karibien, och vidare genom Panamakanalen ut i Stilla havet. Från Galapagos fortsatte vi till Marquesasöarna, Tahiti, Cooköarna, Tonga och Fiji, och till Nya Zeeland för service och vinteruppehåll. Därifrån via Australien och Indonesien ut på Indiska oceanen. Denna min tredje ocean erbjöd stopp på bla Julön, Kokosöarna och Madagaskar, innan vi kom till Sydafrika. Jag fortsätter nästa år över Atlanten till St Lucia i Karibien för att där korsa mitt eget spår.

För att finansiera seglingen har jag haft betalande besättning, i första hand kvinnor. Hundratals kvinnor har seglat kortare eller längre etapper på Peristera. Det har förutsatt en fast tidplan, och jag har varje gång varit på plats i tid för att hämta upp min besättning.
Min segling runt jorden har inte bara låtit mig se vår värld, att med min kropp omfamna jordklotet. Den har också gett många kvinnor chansen att segla på avlägsna platser med en skeppare de känner till och har förtroende för. Det skänker mig stor glädje att ha kunnat erbjuda det.

Peristera rustades för långfärd med nya vant och stag, watermaker, vindroder, targabåge i aktern med bla solceller, och många instrument för navigation och säkerhet. Under färden har Peristera gradvis förnyats med nya segel, sprayhood/bimini, växellåda, batterier, generator, plotter, spis, toalett samt ett oräkneligt antal linor, fendrar, lampor och filter. Många problem har jag med hjälp av bra manualer och mycket funderande kunnat åtgärda själv. Men inte alla, jag har till exempel gått på grund tre gånger och skadat rodret. Lyckligtvis har det alltid funnits möjlighet till reparation inom rimligt avstånd. Alla möten med trevliga och kompetenta mekaniker och hantverkare har blivit oväntade och givande kulturmöten.

Under färden har jag nästan alltid varit den enda kvinna som skeppat egen båt, och alltid den enda med betalande besättning. Jag möter inte längre ifrågasättanden, det märks nog på mig att jag har mer erfarenhet än de flesta.
Vi har mött mycket fattigdom och ofantliga mängder med skräp både på land och i havet. Men också mycket vänlighet, stolthet och harmoni. Jag har varit på öar som andats hopplöshet och där framtidsdrömmen är att flytta därifrån. Och jag har träffat människor som anser sig ha allt de behöver; en vacker natur, frukt på träden och fisk i havet.

Jag är mycket stolt över mig själv. Jag har seglat ett varv runt jorden, med olika besättningar med varierande erfarenhet, utan större missöden. Jag har fått min utmaning, och jag är nöjd. I mitt huvud och i min dator finns många, många bilder som jag kan njuta av och fundera över under många år framöver. Några platser vill jag återvända till, andra seglade jag förbi och de får stå kvar på längtanslistan.

Jag har nu en bank av erfarenheter och kunskaper som jag vill förmedla i olika sammanhang. Det kan vara som föreläsningar eller i skrift. Hör av dig till mig på linda@tarodret.nu7

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3958439

Jag kommer att föreläsa på flera ställen innan jag åker tillbaka till Peristera den 11 mars

9 februari, Båtmässan i Göteborg

20 februari, Sjöskolan Stockholm

10 mars, Båtmässan i Stockholm (Kryssarklubben, på eftermiddagen)

Välkommen!

20171125_105831Det finns några platser kvar på den första seglingen i Nya Zeeland, Bay of Islands på Nordön, som startar den 17 mars.

Om du tar med en kompis får du 20% rabatt!

Maila mig så får du mer information.

Välkommen!

Peristera ligger på land på Nya Zeeland, och jag ligger i soffan på Åsögatan. Jag kan inte minnas när jag senast hade så lite att göra. Dagarna, sedan jag kom hem den 8 december, har förflutit i sakta mak. Jag har tillverkat en del julmat (bla jätte jätte jättegoda lakritspraliner. Ett tunt lager krispig mörk choklad runt ett mjukt och krämigt innehåll av mörk choklad, grädde, smör, lite honung och lakrits), ätit upp julmaten, och för övrigt gjort vad som fallit mig in, utan hänsyn till ankarfäste och batteriladdning.

Detta i skarp kontrast till mitt tempo under dagarna från den 28 november när sista gruppen mönstrade av, till den 7 december när planet gick hemåt. Under de dagarna hann jag:

  • Ringa alla hantverkare och boka tider.
  • Planera upptagning av Peristera.
  • Plocka loss alla lösa linor, tvätta och torka och lägga in dem i en förhytt.
  • Skarva i skräplinor på alla fall mm för att kunna dra in så mycket som möjligt i masten. Tvätta och torka de lösa ändarna och hänga dem på bommen i en säck för att skydda dem från solen.
  • Ta loss alla lösa block.
  • Spraya samtliga block med silikon och olja inuti.
  • Köpa och montera fler block för att leda rullinorna längs relingen.
  • Rulla ihop och täcka jollen med en presenning.
  • Laga årklykan på jollens ena åra.
  • Plocka loss plottern.
  • Låsa fast utombordaren och täcka den.
  • Täcka vinschar.
  • Ta ner vimplar.
  • Rulla ut alla segel och spola av dem nerifrån och upp. (Sänka, hissa och spola med bara två händer…)
  • Plocka ner seglen tillsammans med segelmakaren Dave, och diskutera nytt storsegel.
  • Köpa begagnad spinnaker på nätet och arrangera leverans till Dave, som ska sy om den till en gennaker.
  • Diskutera ny bimini och sprayhood (limegröna!) först med segelmakaren Phil, sedan med Kim som ska sy. (Redan klart, se bild nedan!)
  • Gå till stora järnaffärer för att hitta material att laga solcellen med, som blåst loss från sitt fäste.
  • Skruva fast solcellen, koppla ihop elen igen, och förstärka fästet på den andra.
  • Dra om två fall.
  • Köpa en del nya skot och tusen andra saker.
  • Täta läckande luckor.
  • Köpa material på metervara, och klippa till nya badrumsmattor.
  • Lägga samma material i botten av stuvarna i kölsvinet.
  • Tömma stora stuven i fören, göra rent, slänga div mögligt, tvätta och spraya jollefodralet.
  • Tömma hela styrbords aktre stuvfack, även utrymmet i badplattformen.
  • Slänga ett ruttet segel, tvätta ett annat och stuva det i förpiken.
  • Skruva loss badstegen från båten, skruva loss träbiten från det trasiga steget, gå med stegen till en svetsare, och sedan skruva ihop allt igen.
  • Tejpa stagens position i vantskruvarna, ta bort backstag och dirk, köra till upptagningsplatsen (så smal att det inte fanns plats för fendrar), titta på när Peristera lyftes, skrapa bort tulpaner, sätta tillbaka backstag och dirk.
  • Torka och packa ner alltihop igen i stuvfacken.
  • Fylla dieseln från dunkarna på däck ner i tanken, och stuva dunkarna.
  • Köpa och hälla i dieselgift.
  • Ta bort överdragen från alla dynor, åka taxi till tvätteri och lämna in dem och alla smutsiga lakan och handdukar för tvätt. (Ca 20 kilo)
  • Åka taxi till tvätteriet och hämta tvätten, sätta tillbaka överdragen på dynorna och stuva in lakan och handdukar.
  • Lägga alla tjocka täcken i plast och stuva undan.
  • Åka taxi till affär som säljer begagnade gasolflaskor. De hade bara en, så vidare till affär som sålde nya och köpa en till. Vidare till gasdepå som fyllde flaskorna. I Nya Zeeland är det förbjudet att fylla andra flaskor än deras egna, så jag måste köpa nya.
  • Byta gasolslangar till nya spisen.
  • Ta emot en kille från Fire Watch som kontrollerar brandsläckarna.
  • Ta loss livflotten, binda snören om och hissa ner på marken. Skruva loss EPIRBEN. Skicka iväg alltihop till firma i Auckland för ompackning av flotte och kontroll av HRU (Hydrostatic Release Unit).
  • Spraya gamla gasolflaskorna och pirran med rostskyddsfärg.
  • Spraya alla verktyg.
  • Putsa bort en massa rost från skruvar, mantåg, targabåge mm och spraya rostskydd där, på Aina och i riggen.
  • Olja in trä på däck och i sittbrunnen.
  • Rengöra watermaker.
  • Hissa upp segelmakaren Matthew (för hand!) i riggen för att kontrollera. Två vajrar måste bytas.
  • Spänna kutterstaget.
  • Hissa upp riggaren en gång till, men bara halvvägs.
  • Ta emot motorkillen Geoff, gå igenom vad han ska göra – byta filter, impeller, fläktrem, anod, kolla insprutare och genomföringar, generator sitter lite snett, byta olja i motor och backslag, fixa reservfilter.
  • Planera med skrovmålarkillen Simon. Han ska måla ny bottenfärg, ta bort den slitna röda randen i vattenlinjen och måla ny, limegrön, samt tvätta och vaxa skrovsidorna.
  • Ta emot elkillen Dean med anledning av att ankarspelet fungerar så dåligt. Hans diagnos: För tunna kablar. En annan kille ska komma och dra nya.
  • Tömma babords förpik och min hytt för att ge plats åt elkillen Ivan. Han bytte en del kabel. Stoppa tillbaka allt i hytterna igen.
  • Börja sänka ner ankarkättingen på marken men upptäcka att ankarspelet inte fungerade mer än de första tio sekunderna. Lyfta 100 meter 10 mm kätting för hand ur ankarboxen och sänka ner på marken. Planera hämtning av firma för galvanisering.
  • Ringa Ivan som kommer tillbaka och undersöker motorn till ankarspelet. Ny diagnos: Motorn behöver renoveras alternativt bytas ut.
  • Gå igenom alla skåp med mat, slänga en del, ge bort en del, förpacka annat.
  • Gå på stan och hitta skitsnygg jacka på rea.
  • Käka barbeque på bryggan med de fastboende i hamnen.
  • Fika med Laura Dekker i stan, få skjuts tillbaka av henne och visa henne Peristera.
  • Packa.
  • Sprida ut borsyra på golvet om någon kackerlacka till äventyrs skulle ha överlevt och ger sig ut på jakt efter mat.

Efter detta var det faktiskt riktigt skönt att sitta i 32 timmar.

När säsongen börjar igen den 17 mars, kommer Peristera att vara finare än någonsin.

20171202_165421 20171204_165508 20171205_074752 20171206_153645

Exif_JPEG_420

Efter några väldigt kalla veckor har nu Nya Zeeland blivit lite mer sommarlikt. Men i början frös jag förfärligt. Inför sista gruppens ankomst jagade jag runt stan efter en värmare som gick på annat bränsle än el. Det gick inte att hitta. Jag var på båtaffärer, ftiluftsaffärer, byggvaruhus, hem- och trädgårdsbutiker, men ingenstans fanns ens en sådan oljelampa som finns i varje svensk båt. Det har funnits gasvärmare att köpa , men de är numera förbjudna. 
Nya Zeeland har många regler. Tex: man får inte stoppa i sin elkontakt i marinans elstolpe om man inte först haft en elektriker ombord som gått igenom ens elsystem. Kostnad ca 1000 kr, men då gäller tillståndet i fyra år. Fyra år? Jag behöver el bara några dagar nu! Och alla elektriker är överhopade med jobb så väntetiden är ungefär en vecka. 

Vi körde ugnen istället. Och tog fram täcken. Och mot slutet av deras segling blev vädret något bättre.

Nu är Peristera och jag parkerade i Riverside Drive Marina.  Liten o trivsam. 30 båtar i vattnet, 35 på land. Flera bor permanent i sina båtar.  Och de struntar i regeln om ett elcertifikat. ”Jag tror att du tar väl hand om Peristera” sa Louise när jag frågade.

Karl ansvarar för båtarna, Louise kontoret och Mo, som tidigare jobbade på cirkus bla med att rocka rockring och jonglera, gör allt möjligt. Kör kranen, spolar skrov, och bär tunga saker åt mig med sina cirkusmuskler.

Jag trivs. Jag gillar varvsmiljön, med båtar på land, människor som jobbar med dem, småprat, och att pyssla med Peristera. Ett medelålders par har låtit måla hela skrovet på sin båt, men masten tänkte de slipa och måla själva. Så länge jag har varit där har de stått och slipat. Från morgon till kväll. ”Tänk så nöjda ni kommer att vara när allt är klart!’ så jag när jag gick förbi idag.  ”If we live that long” muttrade mannen med ett snett leende. Jag går förbi dem ofta, ofta. Jag kommer hela tiden på nya saker att handla, eller så har jag glömt nåt. Jag frågade om de kände till vårt svenska uttryck ”What you dont have in your head, you have to have in your legs”. Det hade de inte hört, men lovade att sprida det över världen. Se där ännu ett svenskt bidrag till internationell kultur, vid sidan av Bergman och Roxette.

Nya Zeeland är ett av de vackraste länder jag besökt. Någon trädgårdsdesigner har varit framme och placerat alla träd i snygga och jämna grupper, brett ut ljusgröna sluttningar däremellan, rensat bort allt torrt och spretigt, formgett dramatiska klippformationer som överraskande dyker upp ut vattnet och släppt ut flockar av fåglar över alltihop. 

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.

När jag bokade platsen frågade de efter Peristeras djupgående.

Den branta landgången i lågvatten

Samma landgång i högvatten (sedd från andra hållet)

Det är nog bara ett par timmar två gånger om dan som de har chansen att ge sig av.

Här en båttyp som inte behöver något hus att luta sig emot.

Många hårresande historier har jag läst om överfarten mellan Fiji och Nya Zeeland. Båtarna har haft hårt väder, motvind, eländigt på alla vis. Men det verkar ha gått ganska bra för andra, och det blir ju mindre att skriva om när det går bra, så man kan väl lätt, och möjligen felaktigt, få intrycket att de jobbiga överfarterna dominerar.

Just när det var tid för oss att åka lade sig ett högtryck över området, vilket betydde medvind i ett stråk mellan Fiji och NZ. Vi gjorde god fart nästan ända fram, vi seglade närmare 1100 sjömil på drygt 8 dygn. 

De första dagarna var sjön väldigt obekväm. Vågorna rullade in från sidan och stötte till oss med kraft. Efter några dagar lugnade det lyckligtvis ner sig, och vi kunde börja ställa ifrån oss kaffekoppen. (Mitt mått på bekväm sjö: Att den är så regelbunden och mjuk att kaffekoppen bara glider, inte välter. Glidning kan man stoppa med glidduk. Vältning kräver mer omfattande stöttning)

Näst sista dygnet kom plötsligt vinden från andra hållet. Det betydde att vi kunde öppna skåpluckorna i köket utan att innehållet trillade ut och vi stod tryckta mot spisen när vi lagade mat och behövde inte använda en hand till att hålla oss kvar.

Det innebar också att hytterna måste organiseras om. Alla kuddar mm som tog stöten när man rullade åt sidan på natten, måste flyttas till andra sidan. Likaså alla de lösa, dåligt stuvade saker på hyllorna som trillar ner om det kommer stora vågor, måste flyttas till läsidan. Och, inte minst viktigt, när det lutar kan man bara använda lä-toan. Bara på läsidan ligger insuget till spolvattnet under vattenlinjen. Det är jättesnopet att ha fyllt toastolen med gult och brunt innehåll och bara kunna tömma ut det, inte spola rent eftersom spolvatteninsuget bara suger luft. Och spolar man inte stannar all doft kvar. Och eftersom lovartstoan inte används, kommer den gula och bruna bottensatsen som man lämnat efter sig att ligga kvar, och jäsa och torka in i toan. Känns det som att jag varit tillräckligt tydlig i min beskrivning?
Alltså, när vinden vänder gäller det att man hajar att man måste byta toa, att nu ska man gå till andra sidan.

På min nattvakt i gryningen på måndagen såg jag land, och på eftermiddagen var vi framme i Opua. De har en särskild quarantine dock, utan landförbindelse, där man får ligga och vänta på att bli granskad och godkänd för inträde i landet.  Vi behövde inte vänta så länge innan customs och bio security klev ombord. Customs skrev papper, och log, och satte sig på den fortfarande blöta kaffefläcken i soffan (så går det när båten står still). Bio security skrev också papper, och ställde frågor om mat. Hon hade en lång lista med födoämnen mm som man inte fick föra in, och jag fick pricka för vilka vi hade i våra skåp och lådor. När det var klart, och hon hade tittat mig djupt i ögonen och frågat om det inte var något mer jag ville berätta, började hon leta själv. Och så klart hade vi glömt att berätta om en hel del, strandfynd, bortglömda matgömmor, undanstuvade souvenirer. Så vi fick skämmas. Jag försökte försvara oss med att vi rest länge, det är svårt att minnas allt man gjort. Men hon klippte av och menade att hon frågat många gånger, för att ge oss chansen att komma ihåg allt.

Vi slapp undan med en missnöjd blick, fick tillåtelse att ta ner gula flaggan, köra in till marinan och kliva i land på nyzeeländsk mark.