Seglingsskildringar i media

Segling framställs ofta i TV och litteratur på ett sätt som jag inte känner igen mig i. TV5 sänder snart femte säsongen av Över Atlanten, en skildring av kändisar som kräks, plötsliga oväder, kändisar som blir rädda och saker som går sönder.

Det man får se och läsa om är oftast det spektakulära. Oväder, konflikter, sjösjuka och skador.

Jag har seglat mer än 60 000 sjömil. Runt jorden och över fyra oceaner. Jag har haft många hundra människor – mest kvinnor – ombord. En mycket liten del av tiden har handlat om konflikter, oväder och sjösjuka.

Ombord på Peristera vill jag att alla ska ta något sjösjukepreparat, åtminstone de första dagarna. Sedan, när man sett hur man reagerar på sjön, kan man sluta med det, om man mår bra.
De allra flesta blir inte sjösjuka, utan medlen fungerar bra. Några reagerar på medlen, men det går att anpassa dosen. Andra blir sjösjuka alldeles i början, och mår sedan bra. Några mår lite illa hela tiden men kan lära sig att hantera det med lagom mycket sjösjukepreparat.

Under mina år på sjön har jag aldrig varit med om en storm. Några kulingar, ibland ganska obekvämt väder, men ingen riktig storm. Jag kan få bra väderprognoser via satellit, även mitt på stora hav, och jag håller mig till de seglingssäsonger när risken för oväder är liten.

Några få gånger har det uppstått konflikter mellan deltagare. Jag håller ett öga på grupperna så jag ser om det blir obalans: om någon inte mår bra, eller om några börjar irritera sig på varandra. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter som skeppare. Om en konflikt är på väg att uppstå, gör jag mitt bästa för att lyfta upp den, och hitta en väg framåt. Om inte besättningen mår bra och kan samarbeta, äventyras både trivseln och säkerheten ombord. Det är mitt ansvar att få samarbetet att fungera så bra som möjligt.

Vad är vanligt ombord på Peristera? Något jag sett mycket av är den yrvakna insikten om att en deltagare just gjort något som hon inte trodde att hon kunde eller vågade. Till exempel efter den första nattvakten. Skiftningarna i ett ansikte från kvällens fokus och nervositet, till morgonens lättnad och stolthet!
Eller hon som första gången simmar över ett okänt djupt vatten, för att hon vill till revet en bit bort. Och som sen processar sin rädsla, ifrågasätter den för hon har helt plötsligt en helt ny erfarenhet.
Det här är något av det jag är både glad och stolt över att få se ombord på min båt.

Det är också vanligt med en intensiv gemenskap i grupperna. De kvinnor som seglar med mig befinner sig ofta i en fas i livet där de omprövar sin livssituation. Att då träffa en grupp andra kvinnor i en båt, utmana sig på dagarna, och diskutera sina liv på kvällarna, det inbjuder till djupa samtal och förtroenden. Flera gånger har jag varit med om att en kvinna berättat något för gruppen som hon inte berättat för någon annan tidigare.

Gemenskapen märks också på dagarna. Det blir mycket skratt, och mycket stöd och uppmuntran till den som inte riktigt vågar – ännu.

Min ambition med seglingen är att föra båten och besättningen över vattnen på ett så harmoniskt sätt som möjligt. Båten måste samarbeta med vinden och vågorna, den måste röra sig på ett behagligt sätt för att slitaget ska bli mindre, både på båten och deltagarna. Jag vill inte slita ut deltagarna, och jag vill inte att båten ska gå sönder. Jag vill att vi ska mötas ombord på Peristera under några intensiva veckor. Ta del av varandras liv, matvanor, egenheter och känslor inför havet och himlen. Jag vill medverka till att kvinnor har roligt, inspireras av varandra, och lär sig nya saker.

Höstseglingar

I november seglar vi till Sandhamn, äter middag på värdshuset medan solen går ner, och far sedan tillbaka till Djurö och navigerar i mörkret mellan fyrar och lysbojar.

Min båt, som annars ligger i Gustavsberg, ska seglas till Djurö för dessa seglingar, och sedan tillbaka igen. Häng med!

Segling i december på Riddarfjärden, med middag i båten, omgiven av stadens ljus.

Datum och övrig information finns här! Välkommen!

Tänk vad barnafödande kan göra med en kvinna!

Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego.

Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

(Detta är inte vår båt, tyvärr har jag inga bilder av henne)

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Ägnö som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov.

Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Ägnö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Några år senare, ute på långsegling. Då hade vi bytt upp oss till en större båt.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.

Förändringar i vår

Med anledning av UD:s avrådan från resor utanför Europa, till den 31 januari 2021, kommer mina seglingar under våren 21 inte att kunna genomföras enligt tidplanen. Men det kanske blir något annat istället. Runt nyår kanske situationen är en annan, och det kanske går att smida nya planer.
Tills dess avvaktar jag. Eventuella nya besked kommer att finnas här, och i min grupp Ta rodret, kvinna på Facebook.

Ny video: Intervju med Marie-Louise Weise

Senaste videon på min Youtubekanal finns här. Hjälp mig nå ut på Youtube, gilla och kommentera videon, och prenumerera på min kanal Youtube.com/LindaLindenauSailing. Det är så få kvinnor som har egna kanaler, hjälp mig att sprida mina intervjuer mm. Fler kvinnliga förebilder på Youtube!