Det var med barnen det började. De var åtta och tio år, jag hade skilt mig, och som många ensamstående mammor hade jag en begränsad budget. Men inte skulle barnen behöva lida för mitt äktenskapliga misslyckande! Nej, de skulle få underbara, rika somrar med sol och allehanda äventyr, de skulle få gå på slingrande upptäcktsfärd på öarna i skärgården, plocka bär, jaga fjärilar och doppa tårna i vattnet medan jag satt under ett parasoll och övervakade det hela och återupprättade mitt tilltufsade modersego.

Några turer med skärgårdsbåt senare (minns ni hur mycket packning det blev när barnen var små: tält, sovsäckar, favoritkuddar, gosedjur, kläder och reservkläder, leksaker, mat och vatten för ett par dagar, husgeråd, kvällsböcker osv) stod det klart för mig att jag behövde antingen en bärare eller en båt. Min självklara tanke var att jag kunde få bådadera genom att skaffa en karl som hade båt. Tanken att jag själv kunde äga båt föll mig aldrig in, det enda sättet jag kunde komma på att få tillgång till en båt var genom att träffa en karl. Men karlen med båten lät sig tyvärr inte skaffas och jag såg framför mig hur barnen som vuxna skulle titta anklagande på mig och säga: Mamma, tänk vilka underbara soliga somrar i skärgården vi skulle ha haft om inte du varit en sådan mes!

(Detta är inte vår båt, tyvärr har jag inga bilder av henne)

Ibland har jag funderat över hur långt jag skulle vara beredd att gå för att skydda mina barn ifrån hotande faror. När barnens väl och ve står i fokus kan man övervinna många rädslor! Hade det inte varit för dem hade jag nog suttit kvar på land och väntat på skepparen fortfarande. Men nu tog jag mig alltså samman, rådgjorde med en granne och började leta efter en Stortriss. Kort därefter dök Evelina upp på Lidingö, en Stortriss MkII för 9500 kronor. Barnen och jag lånade flytvästar och sjökort av grannen, tog bussen till hamnen, fick en kort genomgång av hur man startar motorn, släppte förtöjningarna och styrde in mot Stockholm. Den första känslan var berusande, vi grejade det! Jag hade seglat med min bror som tonåring tjugo år tidigare och jag mindes tillräckligt för att få båten att röra sig dit jag ville och barnen styrde och lyssnade på Karlsson på taket.

Utanför Sundsvall där jag lärde mig segla finns två öar, en stor och en liten. Där visste man alltid var man befann sig, det var aldrig några problem. När jag plötsligt hade en låg bro framför stäven som jag inte skulle komma under insåg jag att här ställdes högre krav på navigationen. Det skulle inte finnas någon bro längs den väg som grannen stakat ut åt mig men här var den likafullt. Som tur var svarade grannen i telefonen och kunde ge mig några tips om hur jag skulle lokalisera mig i sjökortet och svänga åt rätt håll.

Barnen skulle tillbringa helgen med sin pappa och på en brygga i Saltsjöbaden stod han och väntade på dem. Jag grejade en första tilläggning utan missöden och fortsatte stolt ensam vidare. Grannen hade rekommenderat Ägnö som övernattningshamn och framemot klockan 21 på fredagskvällen gled jag in i viken. Där möttes jag av omsorgsfullt båtklädda klippor och ett pärlband av sittbrunnar med efter-god-middag-lata helgfirare som alla glatt vände blickarna åt mitt håll. Jag hade aldrig ankrat tidigare. Det hade min bror gjort. Om vi någonsin ankrade förresten. Jag kan dock inte minnas att jag var särskilt rädd. Jag tror att jag hade passerat något slags gräns där jag slutat känna på vanligt vis och i stället gått in i ett paniktillstånd där hjärtat dunkade och adrenalinet pumpade och hjärnan arbetade på högvarv. Jag band fast änden på ankarlinan i aktern, styrde rakt mot den enda kvarvarande, skitbranta klippan, kastade i ankaret, joggade fram till fören, tog förtampen och kastade mig som en tok upp på bergväggen. En Stortriss väger ju inte så mycket så det är ganska lätt att stoppa upp överskottsfarten, tack och lov.

Jag hade tagit med en massa god mat till min första kväll i båten men jag var alldeles för uppjagad för att kunna äta. Till min bristande matlust bidrog den konstiga lukten i båten. Det är möjligt att det luktade även när vi hämtade båten men då var jag inte heller vid mina sinnens fulla bruk, fast besluten som jag var att genomföra ett projekt som översteg min horisont. Hur som helst, på kvällen ankrad vid Ägnö, blev lukten besvärande. Jag tände ljus och försökte ha det riktigt mysigt men lukten steg mig åt huvudet. På natten sov jag med en trasa över ansiktet för det var plågsamt att andas in luften i ruffen.

På lördagen fortsatte jag min färd men utan gastar som kunde styra när jag skulle hissa seglen. Efter att ha misslyckats några gånger med att få båten att stanna i vindögat tillräckligt länge för att jag skulle få upp storseglet grävde jag fram några linor och band fast rodret. Det gick något bättre men jag fick jogga upp och ner många gånger innan seglet var uppe. Under dagen blåste det upp och vinden vred emot. Jag tog ner seglen och puttrade på mot den ökande vinden med den lilla utombordaren tills farten var nere i mindre än en knop. Då hade jag hunnit till Dalarö och bestämde mig för att gå in dit och vänta på bättre vindar. Även den tilläggningen i 12 msek gick på adrenalin.

Jag gick till macken och berättade om den konstiga lukten i båten och en båtkunnig människa följde med mig ner för att lukta. Han lokaliserade genast källan, hela kölsvinet var fullt av bensin! Hur det kommit dit vet jag inte men nu skvalpade det runt ett par liter bensin innanför den lilla bruna lucka jag inte kommit mig för att öppna. Mackkillen ringde brandkåren som kom rusande med slangar och allehanda saneringsgrunkor. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig på rejält avstånd och avstod från att argumentera om att det knappast kunde vara så farligt eftersom jag hade eldat ljus i båten föregående kväll.

Detta har jag funderat över efteråt, var det med ett nödrop jag överlevde den kvällen? Riskbedömning är både viktigt och intressant och jag vill verkligen inte framstå som någon aningslös dumskalle, men det gick ju bra, eller hur? Var går den där lagoma gränsen mellan riskmedvetande och försiktighet på den ena sidan och glad entusiasm på den andra? Det har ju runnit mycket vatten under mina kölar sedan dess och jag har haft anledning att ställa mig samma fråga många gånger. Om man ska ge sig ut på havet med sina barn ska man förstås veta vad man gör och vara förberedd. Men hur förberedd? Jag kan ju inte gärna vänta med att ge mig av tills jag kan och vet allt, då lär det inte bli någon segling.

Några år senare, ute på långsegling. Då hade vi bytt upp oss till en större båt.

Det jag skulle vilja förmedla med denna historia är just lite glad entusiasm. Väldigt många situationer kan man faktiskt reda upp med lite fantasi och sunt förnuft (och linor och silvertejp) och man behöver inte vara så rädd att hitta på saker. Det är fullt möjligt att slå ihjäl sig eller bli ihjälslagen i hemmet också.

Min nya film på Youtube handlar om att bo på en båt i isen. Du får tips och råd om hur man förbereder båten för att klara isen, och hålla värmen inne. Du får också njuta av allt vackert som isen skapar

På tisdag, 26 jan, blir jag intervjuad online, med möjlighet att ställa frågor. Anmälan krävs: http://www.thomasveber.se/250-kvinnor-och-nagra-fa-man/ Välkommen! Missar du detta finns det kvar på hemsidan.

Långseglarpodden, har gjort ett avsnitt med mig. Det hittar du här: Långseglarpodden

Med anledning av UD:s avrådan från resor utanför Europa, till den 31 januari 2021, kommer mina seglingar under våren 21 inte att kunna genomföras enligt tidplanen. Men det kanske blir något annat istället. Runt nyår kanske situationen är en annan, och det kanske går att smida nya planer.
Tills dess avvaktar jag. Eventuella nya besked kommer att finnas här, och i min grupp Ta rodret, kvinna på Facebook.

Senaste videon på min Youtubekanal finns här. Hjälp mig nå ut på Youtube, gilla och kommentera videon, och prenumerera på min kanal Youtube.com/LindaLindenauSailing. Det är så få kvinnor som har egna kanaler, hjälp mig att sprida mina intervjuer mm. Fler kvinnliga förebilder på Youtube!

Har ni tittat på Kanal5:s program Över Atlanten? Sex kändisar seglar över Atlanten med Gurra Krantz som skeppare. Ni som har funderat på att segla över en ocean, och kanske tillsammans med mig, till er vill jag säga: På min båt går det inte till som i TV-programmet.

Exempel 1. Gurra Krantz hävdar att man ska låta sjösjukan ha sin gång, och förhoppningsvis må bättre efter några dagar. Han påstår också att om man tar sjösjukemedel skjuter man bara sjösjukan framför sig.
Jag har haft många hundra deltagare ombord på mina båtar på olika hav i världen. I början hände det ofta att deltagarna blev sjösjuka. Numera uppmanar jag alla att ta något slags medel de första dagarna och jag har sett att sjösjukemedel fungerar. De fungerar medan man har dem i kroppen, och under tiden vänjer man sig vid sjön och de flesta kan sluta ta medlen efter några dagar.
Vad menar Gurra är vinsten med att låta människor må illa och kräkas i flera dagar, bli totalt uttröttade och dessutom utsätta sina medseglare för både obehag och oro?
I säsong två, som började igår, bedömer Gurra det som en säkerhetsrisk att så många i besättningen har blivit sjuka. Den enda som inte var sjösjuk, Sofia Wistam, hade sjösjukeplåster och på fjärde dagen går Gurra med på att sätta ett plåster även på Frida Hansdotter som kräkts oupphörligt sedan avfärden. Varpå Frida börjar må bra och till och med kan stå i ruffen och laga mat.

Ombord på båten finns också två vana seglare, förutom Gurra, så säkerhetsaspekten är inte det stora problemet. Men den mänskliga aspekten? Varför utsätta människor för sjösjuka i onödan?
Är det TV-dramaturgin som kräver att kändisarna kräks?
Och varför inte förbereda några måltider i förväg…

Exempel 2. En gennaker går sönder under segling på natten. Jag har också en gennaker på min båt, och det skulle aldrig falla mig in att ställa en ovan deltagare att handstyra på natten med gennakern hissad. Det är svårt att styra på natten. Du har inte din fulla koncentration och det är överhuvudtaget svårt att handstyra när du inte har något riktmärke att styra mot. TV-båten har ytterligare en gennaker ombord, och rimligen också andra försegel. Jag misstänker att – trots att Gurra med allvarlig röst inskärper att de inte får segla sönder den andra gennakern också – att ett trasigt segel snarast är positivt, för det blir bra TV.
Men hur känns det att tappa kontrollen över styrningen mitt i natten, med resultatet att ett segel går sönder? Den som styrde hade förstås dåligt samvete efteråt. Ska en bra skeppare utsätta sin besättning för det, i onödan?
Vem, med ovana deltagare ombord, skulle ställa dem vid rodret på natten med gennaker hissad, när båten redan – enligt Gurra – hade broachat några gånger?
Vem skulle ta den risken med sin besättning, sin utrustning och sin båt?

Tja, det är väl en TV-produktion då.

Det finns mycket mer att kommentera, men jag sammanfattar med följande:
På min båt Peristera, går det till såhär vid oceanöverfarter:
• Samtliga deltagare tar sjösjukemedel de första dagarna.
• Vi förbereder flera måltider för att minimera tiden under däck de första dagarna.
• Vi minskar seglen på natten, för att ha större marginaler i mörkret.
• Antingen vindrodret eller autopiloten styr på natten (och ofta på dagen också). De som vaktar håller koll på att vi styr åt rätt håll och att vi inte är på kollisionskurs med någon annan båt. Om vinden ändras väcker man mig så justerar vi seglen tillsammans.
• De sex deltagarna delas in i tre vaktlag. Eftersom vi inte handstyr annat än om vi vill, behövs det inte mer än två i vaktlaget. De andra är lediga.
• Besättningen är delaktig i alla beslut.

P4 Stockholm, 5 augusti (efter 1 tim och 44 minuter)

TV4 Nyhetsmorgon, 26 juli

Nu finns en webbkurs med det du behöver för att komma ut på sjön.

Detta ingår:

  • lite om sjökort, både papperskort och elektroniska, vilken information man får av dem och för- och nackdelar med olika kort.
  • de viktigaste väjningsreglerna.
  • vad du behöver för säkerheten ombord.
  • att hitta bra väderprognoser, och förstå hur du tolkar dem.
  • att ankra och förtöja din båt.
  • vad du behöver ha för att lösa enkla problem ombord.

Filmer, texter, foton, länktips mm

Bränslefilter mm

Läs mer här!

Jag har startat en Youtubekanal. Där finns instruktionsfilmer, intervjuer, filmer från målgången efter jordenruntseglingen mm. Det kommer mera efterhand.
Prenumerera gärna på kanalen! Dela gärna till dem som kan vara intresserade. Om du vill stödja mitt arbete med att göra filmer så titta här: www.patreon.com/lindalindenausailing

Välkomna!

Den 1 april kom Folkhälsomyndigheten ut med en ny föreskrift om Coronaviruset, som mer i detalj gav riktlinjer för olika verksamheter. Aktuella citat från föreskriften finns längst ner i inlägget.

Efter att har läst föreskrifterna, hur andra tolkat dem och försökt kontakta Folkhälsomyndigheten, har jag kommit fram till följande:

  • Seglingskurserna med övernattning kommer att ändras till dagkurser, kl 9 – 17 båda dagarna. Lunch kommer att ingå, dock inte middag. Manöverkurserna är redan dagkurser och påverkas inte av detta.
  • All verksamhet kommer att försiggå utomhus, men en i taget kan förstås gå in för att gå på toaletten.
  • Alla förväntas iaktta god handhygien, det finns tvål och vatten på toaletten och jag ska försöka få tag i mer handsprit.
  • Mellan kursdagarna kommer jag att rengöra ytorna där vi vistas.
  • Om du känner minsta sjukdomssymptom kan du tyvärr inte delta. Här hittar du en avbokningsförsäkring. Om den inte skulle gälla, om du till exempel bara har lätta symptom, återbetalar jag allt utom bokningsavgiften.
  • Om jag får symptom kommer jag att ställa in kursen och återbetala hela kursavgiften.
  • Priset för seglingskurserna har jag sänkt med 1150 kronor, eftersom middag, övernattning och frukost inte längre ingår.

Jag hoppas att du, med dessa förändringar, kommer att känna dig trygg nog att delta i en kurs i sommar.

Vänliga hälsningar, Linda

Detta skriver Folkhälsomyndigheten:
Fysisk aktivitet är bra för folkhälsan, idrott och träning ska därför fortsätta, anser Folkhälsomyndigheten.

Följande allmänna åtgärder för att minska smittspridningsrisken bör vidtas:

  • Ge information i förväg om att personer med symtom på luftvägsinfektion inte ska komma till evenemanget.
  • God kapacitet för tillfredställande handhygien, antingen handtvätt med tvål och rinnande vatten eller om det inte går tillgång till handsprit. Detta är särskilt viktigt i toalettområden och på matställen
  • Information om allmänna hygienråd (t.ex. affischer)

För idrotten gäller följande råd:

  • Undvika närkontakt mellan idrottsutövare
  • Om möjligt hålla träningar och andra idrottsaktiviteter utomhus
  • Skjuta upp matcher, tävlingar och cuper
  • Begränsa antalet åskådare och undvika trängsel
  • Undvika onödiga resor i samband med idrottsutövande