Hur många detaljer som helst

Från Rhodos är det 1700 sjömil till Gibraltar sund. 700 till Kanarieöarna och därifrån 2600 över Atlanten till St Lucia. Fågelvägen till Panama är 1300 sjömil, men eftersom jag tänker åka runt lite, bland andra öar upp till Kuba, blir det snarare 2000. Och sen vidare till Galapagos, 800 och Marquesas 3000. Raka spåret söderut till Gambier Island, en av de södraste öarna i Söderhavet och en tänkbar utgångspunkt för vidare färd söderut, är det c:a 800 sjömil, men vi kommer att cirkulera en himla massa sjömil. Och därifrån hoppar vi, ev via Pitcairn, till Påskön, 1500 mil. Och från Påskön 2000 till Puerto Montt i Chile, och ett okänt antal (minst 1000) sjömil genom Patagoniens skärgård. Tja, och sen är det 3500 längs Brasiliens östkust, 1400 till Kap Verde, 1000 till Madeira, 500 till Azorerna och 1000 till Gibraltar.
Hur många sjömil gör man per vecka? Hur ofta lägger vädret hinder i vägen? Hur ofta går båten sönder? Vad finns det för andra faktorer att ta hänsyn till, som till exempel pirater utanför Honduras och köbildning till Panamakanalen? Var finns det flygplatser och till vilka av dem går det regelbundna och billiga flyg? Se där några av de frågor som piskar mitt huvud dag som natt.

Jag vill verkligen göra ännu en långsegling i mitt liv, det är många hav jag inte seglat på, och jag är privilegierad nog att kunna genomföra detta och leva på det. Flera av mina återkommande deltagare planerar att delta flera och längre sträckor, vi har redan seglat ihop många gånger och de känns som mina vänner. Men det känns mycket märkligt att planera för en mer än två år lång paus i mitt liv. Är det någon idé att måla om i köket nu när jag inte kommer att börja bo där igen förrän om tre år? Jag hade tänkt börja odla lite på balkongen, men det är ju ganska meningslöst att köpa krukor nu! Vardagens pyssel framstår som så vilsamt och härligt, ni vet, alla dessa dagar som är livet. Och då testar jag tanken: Jag kan ju bara lägga ner! Ingen tvingar mig, ingen har betalt nåt, inget har köpt flygbiljetter ännu. Min besvikelse när jag tänker så visar tydligt att jag måste gå vidare och vara sån som jag är. Min dröm just nu är att ge mig ut och långsegla igen, och då måste jag göra det. “Måste” är kanske ett underligt ord att använda i sammanhanget, men ibland känns det så. Det är inget litet projekt jag satt igång, det kommer att innebära mycket arbete, mycket ansvar och mycket oro. Ett mindre projekt hade kostat mindre, men det är precis såhär jag vill göra det. Av någon anledning gillar jag att utmana mig själv, jag vill känna att jag använder alla mina resurser och att jag uträttar nåt som kommer både mig och andra till del. Skulle jag backa nu skulle det innebära att jag körde över mig själv, Det vill jag inte, så då måste jag betala vad det kostar.

När jag kom hem från min förra långsegling, med barnen 2004-2005, var en av mina starkaste känslor helt oväntad. Jag upplevde det som om jag givit mig själv en gåva. Jag hade känt inom mig att jag gärna ville ge mig ut och segla länge med barnen. Och när jag hade konstaterat att det var det jag ville, sa jag till mig själv: – Det får du! Jag lyssnade till mig själv, tog min röst på allvar och lät den styra mitt liv. Och det tänker jag fortsätta med.