Min förra långseglingsplan

Hamnen i UshuaiaFör några år sedan hade jag andra långseglarplaner. Då tänkte jag göra en längre tur, för att få se alla platser jag ville, och jag tänkte göra det som en manifestation för kvinnor. Den idén föddes i Ushuaia, världens sydligaste stad, när jag mönstrat på Milo Dahlmanns båt för att segla med henne till Antarktis. Runt oss låg stora och ännu större båtar, med coola och ännu coolare skeppare. Seglar man runt Kap Horn eller över till Antarktis, och har en jättebåt med förstärkningar här och där, enorma rullar med linor, kommunikationsutrustning av dyraste slag, ja, då kan man gå runt på bryggan i Ushuaia och äga världen. Och Milo och jag satt i Milos, i jämförelse, lilla båt och betraktade skådespelet och reflekterade över bristen på arenor där kvinnor kan gå och tuppa sig. Och jag såg en vision framför mig, där jag skulle äga en båt som var större än alla andra, och jag skulle ha fler verktyg än någon annan, och på dagarna skulle vi låna ut verktyg och lösa problem på de andra båtarna och på kvällarna skulle vi bjuda ombord alla kvinnor och sitta i sittbrunnen och dricka vin och skratta alldeles för högt.

Ur detta växte en idé fram. Jag skulle segla långt under 4 år, ha samarbeten med kvinnogrupper, nätverk, ledarutvecklingsprogram för kvinnor, under seglingen skulle vi besöka verksamheter längs vägen som riktade sig till kvinnor och kanske även ge ekonomiska bidrag. Det skulle vara som en happening, “women around the world, unite”, ungefär. Jag blir fortfarande alldeles upphetsad vid tanken. “Kraften att styra”, hette projektet, ett genialt namn kläckt av en av mina deltagare, Annika Thörn.

Idén fick sig en första knäck när jag insåg hur oerhört dyrt det är att äga en så stor båt som jag tänkte mig. Sponsring hade kanske kunnat vara en möjlighet, jag träffade Ola Skinnarmo för att fråga och lära, och jag drog i några tåtar. Men insåg ganska snart att jag inte skulle må bra i rollen som mottagare av stora pengar (om jag nu hade fått några).

Bundenheten, insikten om att jag skulle bli uppbokad i fyra år framåt, började kännas som en tvångströja, och när Lasse, min älskade Lasse, dök upp i mitt liv vägde vågskålen över och jag la ner planerna. I den formen.

Men suget har förstås funnits kvar, och jag har väntat på rätt tillfälle och rätt form för en ny segling. Och nu föll bitarna på plats, nu känns det toppen.