Lindas logg

Det är klart att jag visste att jorden är rund. Jag har gått i skolan, sett jordglober, lärt mig om Gauss och Mercators projektioner. Skrattat åt Flat Earth Society. Och ändå. Nu när jag har seglat, färdats ungefär längs ekvatorn hela vägen runt jorden, nu förstår jag på en helt annan nivå, jag förstår in i min kropp att jorden är rund.

Den kunskap jag hade förut måste ha varit teoretisk, något jag tillägnat mig för att jag fått det beskrivet för mig. Det var inte något jag förstått, såsom man förstår när man drar en slutsats av sina egna erfarenheter. Det är annorlunda nu, för nu har jag upplevt vår planet. Jag har omfamnat den med min kropp och mina ögon. Och nu vet jag att jorden är rund.

I mitt huvud samlas synintryck från tre och ett halvt år, 41000 sjömil. En lång räcka träd, hav, solnedgångar och människor, som tillsammans formar en färgglad yta på det runda klotet. Och där, mitt i allt levande myller, sticker Peristeras mast upp. Med vita segel guppar min båt fram över haven för min inre syn. Meter för meter, sjömil för sjömil, besättning efter besättning.

Jag är också där. Koncentrerad och överväldigad det första året. Någonstans i Franska Polynesien, efter två oceanöverfarter och ett tjugotal länder, börjar jag förstå att haven är sig ganska lika runt jorden. Antingen blåser det, eller så blåser det inte. Den insikten knyter samman haven för mig. Binder ihop vattenlederna, inte bara geografiskt utan även i energi och beteende, de krafter som påverkar Peristera, mig och våra besättningar. Jag börjar känna mig bekant med min vardag och min vidare väg runt klotet. Har det gått så här långt, så ska det nog vara ungefär likadant på nästa sida också.
Och så en dag, kom jag tillbaka till en plats där jag varit förut och lämnat. När jag nu återvände, var det från andra hållet. Tre år tidigare seglade jag norrut från St Lucia, nu kom jag tillbaka söderifrån. På YB-trackern på min hemsida, kartan där min position läggs ut var 12 timme, möttes de röda strecken. Och jag och min kropp hade gjort en ny erfarenhet.

137 sjömil kvar av ca 40000. Under tre och ett halvt år har jag seglat från Grekland, runt hela jorden och lite till, och korsar den 6 december -19 mitt eget spår på St Lucia i Karibien. Hela vägen har jag haft olika grupper av kvinnor ombord, som jag undervisat i segling, medan jag ansvarat för allt från segling och säkerhet, till reparationer, formaliteter och administration.
Mycket få kvinnor i världen har gjort samma sak. Jag känner till ett tiotal, det finns säkert några till. Så många som 59 kvinnor har varit i rymden.
Vad betyder det för mig? Jo, att jag för första gången i livet ställts inför en riktig utmaning. En uppgift, tillräckligt komplex och krävande för att ta hela min erfarenhet, min personlighet och mitt kunnande i bruk. Under mitt liv har jag haft många olika jobb; programmerare och projektledare inom IT, verksamhetsansvarig på frivilligorganisation, projektledare på myndighet. Jag tror att jag alltid varit uppskattad, men ingen av dessa arbetsplatser har på allvar satsat på mig, och gett mig stöd att utvecklas vidare. Kanske det beror på att jag – som kvinnor ofta gör – inte tagit för mig tillräckligt, inte visat tillräcklig ambition och framåtanda. Må så vara. Resultatet har i varje fall blivit att jag alltid känt mig mer eller mindre frustrerad och missnöjd, och nyfiken på vad jag skulle kunna åstadkomma, om jag fick chansen.
Ibland berättar deltagare att de varit avundsjuka på sina bröder, som fick lära sig så många roliga saker. De minns att de som barn inte kunde förstå varför pappa aldrig lät dem pröva, och den besvikelsen gnager lite fortfarande. Hur många kvinnor finns det inte som bär på liknande känslor av att aldrig riktigt fått pröva sina vingar? Vilka resurser har vi inte slösat bort genom att inte låta kvinnor växa fullt ut? Och hur många är det som till och med glömt bort vilka drömmar de hade, då, som små förhoppningsfulla flickor?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sedan 2010 har jag kunnat försörja mig på min seglingsverksamhet. Som egen företagare har jag kunnat formulera min egen utvecklingsplan, och jag har tagit de steg som lockat mig. 2013 sålde jag mitt hus för att kunna köpa min jorden-runt-seglarbåt. 2016 gav jag mig av.
Inför varje stort steg: att börja hyra båt i Grekland, köpa båt i Grekland, planera en jordenruntsegling, har jag drabbats av identitetsvånda. Jag, Linda, en vanlig svensk kvinna, kan jag äga båt i Grekland/segla jorden runt? Lite i taget har jag vant mig vid att: Jag, Linda, är en person som äger båt i Grekland/seglar jorden runt. Jag har växt med de uppgifter som jag valt att ta på mig. Det är jag och ingen annan som fattat alla besluten, jag har utformat och genomfört seglingarna efter vad jag tycker är viktigt, jag har inte tagit emot någon sponsring.
Nu, när jag närmar mig målet för jordenruntseglingen, är jag nöjd. Jag fick den utmaning jag behövde. Precis det här ville jag göra. Jag ville färdas långsamt över hela jorden. Jag ville korsa oceaner. Jag ville inspirera och engagera kvinnor. Jag ville organisera ett stort projekt. Jag ville arbeta med grupper. Jag ville pilla och skruva och laga saker. Jag ville ta hela mig i anspråk.
Det finns andra utmaningar som inte lockar mig, jag vill till exempel inte solosegla runt jorden. Jag är nöjd också med att veta det.
Mycket nöjd är jag också med att veta att det finns många som följer mig, och som inspireras av mig. Det är ett ansvar, och mycket hedrande. Kan jag bidra till att andra kvinnor genomför de utmaningar de drömt om, då har jag spelat roll, och då blir jag riktigt nöjd.

Mycket vatten har runnit under kölen på min sons båt sedan bilden nedan togs. Joel seglade till Kanarieöarna och hem igen, bodde på båten i tre år. Han har den fortfarande kvar och rustar och fixar.
När jag långseglade 2004-2005 med mina barn, hoppades jag att de skulle få med sig en känsla av att man kan genomföra sina drömmar. Joel köpte sin båt vid 23 års ålder, och sa att steget inte var så långt. För han hade sett att det gick.
Så gör det du drömmer om. För din egen skull, och för att visa för dina barn att det går.

Tillbaka i Karibien, tre år senare. Hösten 2016 korsade jag Atlanten med ARC, Atlantic Rally for Cruisers. Sedan dess har jag seglat runt jorden med olika besättningar av mest kvinnor. Snart korsar jag mitt eget spår.
Det blev vardag att segla jorden runt, hur gick det till? I tre år har jag haft mina rutiner – komma fram en dag i förväg till hamnen där jag ska byta besättning, städa och ta avsked, sitta alldeles tom och still en stund, lägga fram nya lakan, handla och springa ärenden, ta emot en ny grupp och göra dem hemmastadda, läsa in mig på nästkommande sträcka och eventuella ut- och inklareringar, planera stoppen fram till nästa hamn för besättningsbyte, hålla koll på vädret, räkna dagar om och om igen så vi utnyttjar dem som bäst, sopa golv, byta handdukar, baka och göra yogurt, köpa lokala SIMkort så jag kan sköta administrationen medan deltagarna badar, laga mindre saker själv och organisera hantverkare i nästa hamn för de stora sakerna, boka plats i hamnen för besättningsbyte, komma dit i tid. Vardag.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Nästan alltid rolig vardag. Jag gillar hotelldelen – lägga fram nytvättade lakan och kånka jättekassar med smutstvätt till tvätteriet. Jag älskar skeppardelen – helhetsansvaret för att vi kommer dit vi ska på ett säkert sätt, och har trevligt under tiden. Jag har blandade känslor inför mekanikerdelen. I lagoma doser är det både roligt och utmanande att fixa en sönderrostad kran, ett exploderat batteri, en krånglande watermaker, ett glappande roder, en avsliten inhalslina. I för stora doser är det bara stress.
Nu är jag tillbaka i Karibien, och har plockat fram hamnguiden som jag stuvade undan för tre år sedan. Jag försöker förstå att jag gjort något som ligger långt utanför en vanlig vardag. Ibland överväldigas jag av långa räckor av minnen, som liksom vill visa för mitt upptagna vardagsjag hur långt jag seglat, hur mycket jag sett, hur många jag träffat. Ibland kommer jag att tänka på alla som drömmer om att segla jorden runt, och då känns det oerhört mäktigt att jag faktiskt har gjort det. Vardagen, och att jag tycker att det faktiskt inte var så svårt, gör att prestationen krymper i mina egna ögon. Jag behöver vara rättvis mot mig själv, och låta mig uppfyllas av vad jag gjort. Det hjälper att tänka på alla som drömmer, det får mig att förstå att en jordenruntsegling är något stort. Att jag tycker att det inte var så svårt, det betyder nog att jag förberett mig väldigt väl och jobbat väldigt hårt. Och haft lite tur.

Den 24 november 2018 klockan 22:30, passerade jag longituden E 28 13, och jag har nu, i min segelbåt Peristera, korsat jordens alla longituder. Seglingen började på Rhodos, longitud E 28 13, i april 2016. East London i Sydafrika ligger rakt söder om Rhodos hamn.
Omgivningen förändrades gradvis under färden. Naturen, människorna, kulturen och klimatet har sina olika karaktärer runt jorden. Men tvärs över alla longituder har vi seglat på samma hav. Den lilla cellen Peristera med sin besättning har burits av ett hav där det ibland blåser mer, ibland mindre, där tidvatten kommer och går, men där grunden, vattnet, är detsamma hela vägen runt om planeten. Havet binder oss samman.

Seglingen började genom Medelhavet och Gibraltar sund till Kanarieöarna. Min första oceanöverfart var över Atlanten till Karibien, och vidare genom Panamakanalen ut i Stilla havet. Från Galapagos fortsatte vi till Marquesasöarna, Tahiti, Cooköarna, Tonga och Fiji, och till Nya Zeeland för service och vinteruppehåll. Därifrån via Australien och Indonesien ut på Indiska oceanen. Denna min tredje ocean erbjöd stopp på bla Julön, Kokosöarna och Madagaskar, innan vi kom till Sydafrika. Jag fortsätter nästa år över Atlanten till St Lucia i Karibien för att där korsa mitt eget spår.

För att finansiera seglingen har jag haft betalande besättning, i första hand kvinnor. Hundratals kvinnor har seglat kortare eller längre etapper på Peristera. Det har förutsatt en fast tidplan, och jag har varje gång varit på plats i tid för att hämta upp min besättning.
Min segling runt jorden har inte bara låtit mig se vår värld, att med min kropp omfamna jordklotet. Den har också gett många kvinnor chansen att segla på avlägsna platser med en skeppare de känner till och har förtroende för. Det skänker mig stor glädje att ha kunnat erbjuda det.

Peristera rustades för långfärd med nya vant och stag, watermaker, vindroder, targabåge i aktern med bla solceller, och många instrument för navigation och säkerhet. Under färden har Peristera gradvis förnyats med nya segel, sprayhood/bimini, växellåda, batterier, generator, plotter, spis, toalett samt ett oräkneligt antal linor, fendrar, lampor och filter. Många problem har jag med hjälp av bra manualer och mycket funderande kunnat åtgärda själv. Men inte alla, jag har till exempel gått på grund tre gånger och skadat rodret. Lyckligtvis har det alltid funnits möjlighet till reparation inom rimligt avstånd. Alla möten med trevliga och kompetenta mekaniker och hantverkare har blivit oväntade och givande kulturmöten.

Under färden har jag nästan alltid varit den enda kvinna som skeppat egen båt, och alltid den enda med betalande besättning. Jag möter inte längre ifrågasättanden, det märks nog på mig att jag har mer erfarenhet än de flesta.
Vi har mött mycket fattigdom och ofantliga mängder med skräp både på land och i havet. Men också mycket vänlighet, stolthet och harmoni. Jag har varit på öar som andats hopplöshet och där framtidsdrömmen är att flytta därifrån. Och jag har träffat människor som anser sig ha allt de behöver; en vacker natur, frukt på träden och fisk i havet.

Jag är mycket stolt över mig själv. Jag har seglat ett varv runt jorden, med olika besättningar med varierande erfarenhet, utan större missöden. Jag har fått min utmaning, och jag är nöjd. I mitt huvud och i min dator finns många, många bilder som jag kan njuta av och fundera över under många år framöver. Några platser vill jag återvända till, andra seglade jag förbi och de får stå kvar på längtanslistan.

Jag har nu en bank av erfarenheter och kunskaper som jag vill förmedla i olika sammanhang. Det kan vara som föreläsningar eller i skrift. Hör av dig till mig på linda@tarodret.nu7