Lindas logg

Igår kväll, 15 december, var säsongens sista segling. Tordmulen styrde ut på Riddarfjärden med grytan färdig på spisen. När maten var slut och glöggen uppdrucken kryssade vi runt, i minst sagt varierande vindar, mellan prickar och trafikljus, lanternor och billyktor.

Hösten i Grekland var längre än någonsin tidigare, tre månader var jag där. Det är lätt gjort att åka ner en extra vecka när boendet är gratis på Peristera. Och lika lätt att lägga till en vecka i utbudet av seglingsveckor.
På begäran gjorde jag en fortsättningskurs, en kurs som syftar till att lära ut det man behöver kunna för att hyra båt i Medelhavet. Deltagarna övade manövrering, pratade om och provade på skepparansvar, tittade på skeppspapper och besökte hamnkontor, rotade igenom varje skrymsle på båten medan Lasse lagade mat och pysslade om. Det var så roligt, det ska jag göra om nästa höst!

I år hade jag för första gången tomma platser på några av höstens veckor. Visst har jag ibland fått rea ut överblivna platser, men båten har alltid blivit full. I år hjälpte inga erbjudanden, och jag tror att det var flera orsaker till det. För det första hade vi en fantastisk sommar i Sverige, många hade fått sitt solbehov välfyllt. Men den kanske viktigaste orsaken handlade om resandet. I år seglade jag runt i Kykladerna, och dit går det inga direktflyg på hösten. Det går visserligen många färjor runt den grekiska arkipelagen, men i september-oktober börjar turerna tunnas ut. Och för de flesta gick det inte att passa ihop flyg och färja på samma dag, utan de var tvungna att övernatta på vägen. Jag hade kontakt med många under hösten som var intresserade av att segla med, men som backade när resandet visade sig vara så krångligt. Jag förstår det! Är man två, kan man tycka att det är kul med en extra övernattning och ha ett par timmar i Aten. Reser man ensam är det bara trist.

De enda ställen det enkelt går att flyga till på hösten är Aten och Rhodos. För mig är detta

ett problem. Jag har seglat rätt många varv runt Rhodos nu, och eftersom många av mina deltagare kommer tillbaka flera gånger vill jag förstås erbjuda dem nåt nytt att se. Och där nånstans kom tanken: Är det nu det är dags för långsegling?

När jag planerade långseglingsrutten var jag lite orolig att båten skulle vara nästintill tom under de långa överfarterna. Mitt intryck har varit att de flesta av mina deltagare vill se land när de seglar, en mindre del talar längtansfullt om fria horisonter. Men där hade jag fel. Av de som hittills anmält sitt intresse för att följa med – och specificerat vilken sträcka de helst vill segla – vill drygt hälften segla långa havsseglingar.

För några år sedan hade jag andra långseglarplaner. Då tänkte jag göra en längre tur, för att få se alla platser jag ville, och jag tänkte göra det som en manifestation för kvinnor. Den idén föddes i Ushuaia, världens sydligaste stad, när jag mönstrat på Milo Dahlmanns båt för att segla med henne till Antarktis. Runt oss låg stora och ännu större båtar, med coola och ännu coolare skeppare. Seglar man runt Kap Horn eller över till Antarktis, och har en jättebåt med förstärkningar här och där, enorma rullar med linor, kommunikationsutrustning av dyraste slag, ja, då kan man gå runt på bryggan i Ushuaia och äga världen. Och Milo och jag satt i Milos, i jämförelse, lilla båt och betraktade skådespelet och reflekterade över bristen på arenor där kvinnor kan gå och tuppa sig. Och jag såg en vision framför mig, där jag skulle äga en båt som var större än alla andra, och jag skulle ha fler verktyg än någon annan, och på dagarna skulle vi låna ut verktyg och lösa problem på de andra båtarna och på kvällarna skulle vi bjuda ombord alla kvinnor och sitta i sittbrunnen och dricka vin och skratta alldeles för högt.

Ur detta växte en idé fram. Jag skulle segla långt under 4 år, ha samarbeten med kvinnogrupper, nätverk, ledarutvecklingsprogram för kvinnor, under seglingen skulle vi besöka verksamheter längs vägen som riktade sig till kvinnor och kanske även ge ekonomiska bidrag. Det skulle vara som en happening, ”women around the world, unite”, ungefär. Jag blir fortfarande alldeles upphetsad vid tanken. ”Kraften att styra”, hette projektet, ett genialt namn kläckt av en av mina deltagare, Annika Thörn.

Idén fick sig en första knäck när jag insåg hur oerhört dyrt det är att äga en så stor båt som jag tänkte mig. Sponsring hade kanske kunnat vara en möjlighet, jag träffade Ola Skinnarmo för att fråga och lära, och jag drog i några tåtar. Men insåg ganska snart att jag inte skulle må bra i rollen som mottagare av stora pengar (om jag nu hade fått några).

Bundenheten, insikten om att jag skulle bli uppbokad i fyra år framåt, började kännas som en tvångströja, och när Lasse, min älskade Lasse, dök upp i mitt liv vägde vågskålen över och jag la ner planerna. I den formen.

Men suget har förstås funnits kvar, och jag har väntat på rätt tillfälle och rätt form för en ny segling. Och nu föll bitarna på plats, nu känns det toppen.