Kategori: Blogg

En av mina deltagare skrev ett fint mail om att göra det man älskar och vara förebild för sina barn, om vikten av att öva och om att ha en röst i huvudet. Jag är glad och tacksam att vara den rösten, det betyder att min verksamhet gjort nytta. Loke kommer att växa upp och tycka att det är alldeles självklart att mammor kör båt.

”Jag vill bara skicka en liten hälsning. På bilden så är min äldsta son Loke. Vi köpte en motorbåt förra hösten, nu medan jag har varit föräldraledig och min man har jobbat så har jag SJÄLV kunnat åka på små utflykter med min 3,5 åring. Det har gett mig (och förhoppningsvis honom) minnen för livet. När jag tog bilden så fick vi se en broöppning vid Klintsundet/Lagnö – Loke pratar fortfarande om alla båtarna som stod i kö och bron som man måste veva upp.

Jag är så otroligt tacksam för allt som du har lärt mig och för att jag faktiskt vågade lära mig att hantera en båt, för motor och för segel. Jag hör din röst i mitt huvud varje gång vi är ute (och det är på riktigt så) att man måste träna och träna och träna. Så jag tränar. På att lägga till, på dubbla halvslag och på att navigera. Men framför allt så sitter jag inte hemma med mina barn bara för att mannen är på jobbet. Utan jag tog makten över den delen av mitt liv och kan därför göra det jag älskar.  / Mari”

Den 4 november kom Peristera och jag till Las Palmas, den 20 november gick starten av Atlantic Rally for Cruisers. De 16 dagarna var fyllda till bredden av förberedelser. Reparationer, uppgradering av säkerhetsutrustningen, check av riggen, föreläsningar och påföljande shoppingrundor. En vecka kom min son Joel ner, och han satte genast igång att arbeta – vi blev fotograferade till ARC:ens Facebook-sida när vi rengjorde vinscharna – det var enda sättet för honom att få träffa sin mor. Jag hade utlovat lite semester också, och mitt dåliga mammasamvete slog till med full kraft när jag insåg att den tiden inte skulle finnas. Efter Joel flyttade deltagarna ombord och de involverades också i arbetet. Ett par dagar gick åt till att handla och stuva mat. Men det gavs tid till festligheter också. Vi hissade alla signalflaggorna i riggen, gick i paraden tillsammans med besättningar av många olika nationaliteter, en och annan sundowner rann ner och min man Lasse målade en Peristerabild på piren och vann 12 vinflaskor.

Och så var det dags för start. I ARC-pärmen fanns en checklista över vad man skulle göra sista morgonen, och på den stod att man skulle duscha, så det gjorde vi. I god tid släppte vi förtöjningarna, 220 båtar skulle tränga sig ut genom hamninloppet, och utan bogpropeller är kombon många båtar och vind, en adrenalinhöjande övning i båtmanövrering. Ann var raceledare, och vi gjorde en bra start. Men vi hann egentligen inte mer än över startlinjen förrän alla båtar seglade förbi oss. Vi intalade oss själva att vi inte brydde oss ett dugg om själva tävlingsmomentet, men det är inte kul att bli omseglad. OK, stora båtar med lättvindssegel. Men inte av små båtar med samma segelsättning som vi!
Det tog 25 dagar att komma över till andra sidan. 25 dagar, nu kan jag inte fatta det. Vad gjorde vi egentligen? Vart tog tiden vägen? Peristera är full av böcker som står kvar olästa. Jag har skrivideer som fortfarande är oskrivna. Det finns osydda sittbrunnsdynor, osorterade bilder och en nästan oanvänd sextant. Men många tänkta tankar, många närstuderade moln, och många vågor och stjärnor som fått en permanent plats i våra ögon.

 

Ur loggboken, klockslag i UTC:
20/11 kl 18. Waypoint till ST Lucia. Vi har 2671 nm kvar
21/11 kl 14. Molnigheten avtar. PLB har monterats på flytvästen och stickningen av en babymössa har fortsatt. Genomgång av sopsortering. 12.00 ringde skeppsklockan för att sätta kryss på den stora kartan för första gången.
22/11 kl 04.00. Mestadels total stiltje. Vi går fortfarande för motor. Ser en del båtar, några från ARC. Vissa går i 1,5 knop, andra i 5, och då gissar vi på motorgång. Mycket häftig mareld.
22/11 kl 14.00. 15-19 knops vind, NNV. Delfiner siktades för första gången! 30-40 stycken som hoppade i vattenytan. Fantastiska 10 minuter. Underbar halvvind att styra i. LYXLIV!

Ur bloggen på ARC:s hemsida:
A society.
My crew didnt know eachother on advance. They bought their spots in the boat and came. Based on where they wanted to sleep, they organized themselves in what turned out to be job specific cabins. In the front port cabin we have the health care center, with a physician and a nurse. They hve a red cross on their door to guide us, and they are open for consultation between 9 and 10 in the mornings. The nurse is also an accomplished pastry baker, which makes this a very popular cabin. To starboard is the technical board, with two engineers. They are in charge of the stars and the chafe. Flattening of food tins is also part of their responsabilities.
In the aft port cabin resides the HR and communication department. They are now in the process of organizing a ”funny hour” on Friday, of course in compliance with the gender policies onboard.
I am also trying to make myself both useful and popular. Besides providing the crew with yoghurt and sourdough bread, I ring the bell every day at noon. One of the crew put a mark with a golden pen on our position on the chart, and we wish ourselves joy, or happiness, or wind. Wind is by far the most common wish. And if you are persistent enough, your wished may come true. At this moment we have wind, and a growing hope to make it to St Lucia before the gate closes.

24/11 kl 16:15. Pratar i satellittelefonen med en mekaniker om vibrationerna i hjärtstocken. Han rekommenderar oss att använda vårt vindroder, Aina, så mycket som möjligt. Aina är en Hydrovane, som har ett eget roder.
26/11 kl 19:54.Vind 8-10 knop OSO. Aina styr. Lite mörka moln på himlen. Genua och stor redo att revas om en squall, ett svart lokalt moln med mycket vind och regn, skulle störta över oss. Delfiner, en val på avstånd och en fantastisk middag, framtrollad (och fiskad) av Diana.

Ur bloggen på ARC:s hemsida:
Sail across the Atlantic Ocean?
Today we passed 100 engine hours. We are getting used to the noise, and to the luxury of having an abundance of electricity. We talk about the flat, calm sea, painted in fifty shades of grey,and how beautiful it is. But after all, Peristera is a sailing boat, and we are here to sail. So earlier today, when, all of a sudden, the wind picked up to 14 knots, we immediately rolled out the sails. We knew we had to be fast, that the wind would be gone before we had even trimmed the sails properly. The rain came together with the wind, and when we were all wet, the wind died. We rolled in the sails, engaged the autopilot, spread out the wet gear and was ready just in time for the giant dorado to come out of the oven.
We are lucky to have a fishing champion on Peristera. Diana surprises us and herself by caching bigger and bigger fishes. There is a limit of how big fishes we can get onboard, that is determined by the size of the swimming platform, and the weight of the fisherwoman, Today we touched that limit with the 90 cm dorado (sorry, no picture, you have to beleive us) We even had to throw some of the fish back into the sea, we knew that although we are seven onboard we wouldnt be able to eat it all.
The night has come, the watch team is out in the cockpit. Besides doing the usual watch stuff, they concentrate on creating wind. Tomorrow, they say, tomorrow the wind will come.

29/11 kl 06:49. Vind 8-10 knop V. Seglade en kvart, men åt fel håll. Startade motorn igen. Måtte passaden komma snart.
7/12 kl 20:21 Vind 5-7 knop O. 1058 M kvar. Motorgång.

Ur bloggen på ARC:s hemsida:
Unexpected fishing:
As everybody with dreams of crossing oceans, I have read many books about other sailors and sailing journeys. When we realized that we were running low on diesel, I remembered stories about cargoships throwing out canisters of diesel, in the middle of the ocean, to needy sailors. For several days we have searched for big ships along the horizon, and (this is the modern world) on the plotter. Yesterday we saw a cargoship 20 miles away, but I didnt dare to call them, they were too far away. But today we spotted Mary Jean II, only 4,5 miles away, heading towards us. I swallowed, and picked up the VHF. ”Mary Jean II, this is Peristera, the sailing yacht in front of you. Do you happen to have some diesel to spare?” Mary Jean II, a motor yacht, 60 x 12 meter, asked us to stand by, and after five minutes they called back. ”Peristera, this is the captain of Mary Jean II. We will alter our course to you. Keep your speed and course and we will come on your port side and throw two canisters of diesel in the water”. We rolled in our sails, started the engine, tied two persons to the swimming platform and stood ready with our cameras when the shining blue Mary Jean II came closer with propably the owner on the upper deck and the staff on the lower. Two young guys in white shirts dropped two canisters tied together with two floating devices. We were all waving and shouting as they passed, and I reversed so we could reach the canisters and get them onboard. I called them again to say that we had luckily caught the precious fish, and thanked them again. ”We are also on our way to St Lucia,” they answered, ”so you can give back the canisters there, together with some beer”, the captain said, and we all agreed on that.

8/12 kl 12.01. Vind 8-12 knop. Härlig slör i helt rätt kurs. Underbart frasande runt skrovet. Solen steker, livet leker.
9/12 kl 07:24. Vind 14-18 knop O. En båt, Utopia, fritidsfartyg på 75 meter (!) syns på plottern. Fö lugnt, vackert, mörkt, full fart. Medström.
12/12 kl 15 missade Ann och Elisabeth att skriva. Det var fullt upptagna med att försöka torka upp efter ett riktigt tropiskt regn. Det blåste upp till 28 knops relativ vind i byarna. Ann sjöng av lycka vid rodret.
13/12 kl 21:38. Vind 12-16 knop O. 192 M kvar. Segelbåten Power Grey korsade vår kurs föröver. Lussefika med nybakade lussekatter, mums! Bra fart genom vågorna.
14/12 kl 20:01. Vind 15-20 knop O. Vemodig stämning ombord när vi ser slutet på vår seglats.
15/12 kl 04:34. Vind 12-14 knop O. 35,8 M kvar.7474 Två kryssningsfartyg på plottern, den ena Costa Magica som Linda åkt över Atlanten med, åt andra hållet. Vi ropade upp dem på VHF:en och frågade om den svenske co-kaptenen var kvar. Svaret kom prompt: ”Negative”.
Vid åttatiden, lokal tid, efter 25 dygn, lade vi till i marinan i Rodney Bay, och blev genast trakterade med varsin rum punch. Hela min familj var där, och Carolinas pojkvän, och flera av dem vi lärt känna i Las Palmas (de allra flesta båtarna var redan där, faktiskt, vi var inte så snabba…) Jag tror att vi alla hade svårt att förstå att vi varit 25 dygn till havs, och faktiskt seglat ända till Karibien.
För min del har känslorna kommit lite i taget. Jag saknar den speciella känslan av att vara en del av ett litet minisamhälle så lång tid, där man är helt hänvisad till varandra och båten. Det utvecklades en underbart humoristisk kultur ombord, där vi myntade flera nya ord och uttryck och skrattade ofta. Tack till besättningen som delade denna upplevelse med mig.

Vi kom sist. Vi kanske hade gjort det i vilket fall, men jag vill ändå berätta om mitt gruvliga misstag. Som nybörjare på seglingstävlingar var jag osäker på hur jag skulle fylla i papperet med alla data om båten för att beräkna vårt handicap. Vilken vikt skulle jag skriva, tomvikt eller fullvikt? Jag frågade på kontoret och de tyckte jag skulle skriva båda. Så jag skrev i den ordningen som det stod i papperet, 12 ton / 14,7 ton. Och först när det var för sent upptäckte vi att vi kommit i klassen med de stora och snabba båtarna. Vårt handicap var beräknat på tomvikten, och med en sådan lätt båt borde vi flyga fram genom vågorna, och det gjorde vi ju alltså inte.
Vi är glada ändå, och nu har jag lärt mig något till nästa gång. Nästa gång? Blir det en nästa gång? Tja, vem vet?
Och hur gick det med dieseldunkarna som vi fick av Mary Jean II? Jodå, vi lämnade tillbaka dem, tomma. Och överlämnade en kasse med det lokala ölet Carib.

 

Klockan är kvart i elva på tredje dygnet mellan Rabat och Kanarieöarna,och vi går fortfarande för motor. Prognosen har sagt ”Variable winds, 2 -4 Beaufort” i flera dagar nu och det innebär i praktiken motorgång. Vinden växlar i styrka mellan två och fem sekundmeter ungefär varje halvtimme. Lika ofta, eller oftare, vrider den. Vi har rullat ut segel och rullat in segel. Vi har skotat för alla tänkbara vindriktningar, bara för att tio minuter senare vara tvungna att skota om igen. Vi har spejat efter vind, vi har bett om vind men nu har vi gett upp och försöker inte längre segla. Motorn går, vi försöker tänka bort oljudet och dieselångorna när vi går med vinden en stund. Igår kunde vi segla ungefär tre timmar, det är allt på drygt 300 sjömil hittills. Just nu är Atlanten spegelblank och glänsande silvergrå mot den grådisiga himlen. Mjuka Atlantdyningar tornar upp sig bakom oss, för att strax krypa in under Peristeras vida badplattform..

Vi har ofta besök av småfåglar. De kommer flygande, trötta i vingarna kan jag tro, och slår sig ner varhelst de kan få fotfäste, ibland på oss. Genast vaknar gullegullsjukan till liv, och vi dukar upp festmåltider till pippifåglarna i form av brödsmulor och nyslaktade flugor och lite vatten.

Katinka vet hur man gör med fiskelinan och draget som jag har ombord i väntan på någon som liksom Katinka vet hur man gör, och gör det. Hon släppte ut grejorna i vårt kölvatten och fem minuter senare hade hon en skimrande Bonito på kroken. Och ytterligare några raska minuter senare fanns en död fisk med rött kött, tömd på inälvor, huvud och stjärt, i en plastpåse i kylen. Jag vill också prova, sa Gunilla, släppte ut draget, fem minuter förflöt, och sen hade hon också napp. Ännu en Bonito mötte sitt öde på Peristera, och vi fick stuva om i vår matplanering.

Vi lever bra här i vårt lilla samhälle. På denna lilla yta som Peristera utgör samsas sju personer. Vi lagar mat, bakar, läser, pratar, tvättar oss, går på toaletten, sover och äter. Runtomkring denna avgränsade cell av aktivitet; ett sakta böljande, tomt hav. Horisonten bryts stundtals av siluetter av stora fartyg. Som ”Linus på linjen” ungefär, som om samma grå penna ritat både den jämna horisonten och de kantiga konturerna av lastfartygen, på väg mot Gibraltar eller Kanarieöarna. I natt hade vi ett stråk av båtar på vår styrbordssida. Vi kunde inte se dem annat än på AIS:en, som berättade för oss att det var segelbåtar, 12-14 meter långa, på väg söderut. Kanske till Las Palmas för att delta i ARC:en, precis som Peristera? 

De sista sjömilen innan Gibraltar pirrade magen och min förväntan steg som på julaftons morgon när jag var en liten flicka på Parkgatan i Sundsvall. Det var fjärde gången jag kom hit i båt, tredje gången i segelbåt. Första gången med Tordmulen 2004, andra gången med min son Joels båt Isabelle 2012. Jag har också besökt Gibraltar som passagerare på kryssningsfartyget Costa Magica, efter att ha korsat Atlanten på sex dygn.

Det var först efter att vi lagt till i Marina Bay längs en brygga med äldre, men mer eller mindre välskötta båtar, av olika modeller och nationaliteter, med solceller, vindgeneratorer, steg i masten, rullar med linor, extra stag, radar och andra antenner, med tvätt hängande på mantåget, hopfällbara cyklar på däck, hängmattor i riggen och fastsurrade reservdunkar, som jag förstod min upphetsning. Det handlade om att jag kommit till långseglarland igen. Medelhavet är bakom mig, och därmed hamnarna med intill förväxling likadana båtar. Bavaria och Beneteau, mellan 40 och 50 fot, med sex tyska medelålders män med rödlätta, uppförstorade magar, som lastar ombord backar med öl. Eller fem-sex östeuropeiska par där männen bröstar upp sig för varandra och resten av bryggan och de blonderade kvinnorna beundrande tittar på och annars håller sig undan. De lastar för övrigt också ombord öl. På den punkten kan tyskar och östeuropeer mötas i samförstånd.

På ”vår” brygga i Marina Bay har tre båtar ARC-flaggan hissad. En familj bor permanent i en stor segelbåt en bit ut, de har en flicka i tio-årsåldern som går iväg till sin skola på morgnarna, iklädd sin skoluniform. När hon kommer hem hissar mamma eller pappa ner landgången, det en någon meters tidvatten och det är inte en flytbrygga, och hunden kommer skuttande och slickar henne i ansiktet. Bredvid oss ligger en stor motorbåt med bed-and-breakfast, det är fredag idag och gästerna har haft brölande sångstund till 70-talslåtar. Snett emot en segelbåt med två män, den ena spelar gitarr och sjunger Bob Dylan, den andra sjunger med ibland och sneglar mot oss. För att vi är kvinnor eller för att Bob Dylan just fått Nobelpriset av oss vet jag inte. Några gånger om dagen kommer förhoppningsfulla unga travellers förbi, senast två ungerska män där den ena hade rastaflätor och en barnsko – hans egen? – hängande på ryggsäcken, och frågar om de kan få segla med oss till Las Palmas, eller längre.

Här vid bryggan i Gibraltar ligger de som seglar för att det är så de vill leva sina liv. Deras båtar är personligheter, som avspeglar ekonomin och ambitionerna, och om alla någonsin kommer att lämna bryggan vet jag inte. Men det gör ingenting. De sätter alla sin prägel, de vill någonting, och de gör det som går.

En vecka i en charterbåt är något annat. Det är segling för den som har ett annat liv, men vill ha en shot av turkost vatten och svällande segel. Det är härligt, det också. Uteserveringar längs kajen i småbyar under bergssluttningar, lunch och bad i en ankarvik med dusch efteråt på badplattformen.

 

  Men åh, vad jag har längtat efter stämningen här på bryggan i Marina Bay. Nu börjar det på riktigt.

Vaknade klockan sju och bestämde mig för att inte springa, mitt knäonda har återkommit med förnyad styrka. Istället gick jag och duschade. Jag duschar oftast i båten, är för lat för att packa väska och gå iväg. Duschen var bra, varmvatten som lät sig regleras i en bestämd stråle, mycket plats att lägga saker utan att de blev blöta. Tillbaks i båten hängde jag upp handdukarna, hämtade plånboken och gick för att köpa färskt bröd. Bagerier hittar man på lukten. Man sniffar sig fram, tänker efter från vilket håll det blåser och sen är man strax framme. Det här var ett välsorterat bageri. Det fanns pain au chocolat och criossanter i miniformat och jag köpte till eftermiddagsfikat, vilket senare visade sig vara rätt beslut.

Frukost medan vi betraktade trafiken av långtradare längs piren ut till fartyget som lastade av ton efter ton med grus på kajen. Inte så pittoreskt, kanske, men annorlunda. Försökte ringa den pyttelilla hamnen San Jose som enligt hamnguiden bara tar emot båtar under 12 meter, och Peristera är 14. San Jose ligger bäst till för vår sista övernattning och jag hoppades på ett undantag. Inget svar så jag ringde Robert istället. Robert jobbar på Afflux Water och av honom har jag köpt watermakern. Nu kanske vi snart ska våga provstarta och jag har många frågor. Jag behöver fråga för jag är nervös, och jag behöver fråga för manualen är inte solklar. ”Inte solklar” är en underdrift. Robert är däremot solklar och nu fattar jag alltihop. Sen ringde jag San Jose igen, och fick veta att capitaneriet kommer tillbaka om ca 30 minuter. Medan jag väntade gick jag till affären för att kolla om de hade påsförslutare och Wettex-dukar. Det hade de inte. Om jag hade vetat innan jag lämnade Italien att Spanien inte säljer Wettex-dukar, då hade jag bunkrat massor. Nu kokade vi vår sista istället. Det går bra, det vet jag sedan mina fattiga år.

Efter en halvtimme fanns capitaneri-kaptenen i San Jose på plats, och han intygade att hamnen inte har plats för båtar längre än 12 meter, men att det ändå fanns en plats, på bensinbryggan. Ankomst efter 18, avgång innan 9. Jag bokstaverade namnet på båten, PapaEchoRomeoIndigoSierraTangoEchoRomeoAlfa för att vara säker på att få platsen.

Nu hade alla duschat klart och Bim och jag gick till hamnkontoret för att lämna nycklarna till toa/dusch och få depositionen tillbaka. Bim följde med för jag hade upptäckt att på mitt kvitto stod att jag bara betalt fem Euro när jag i själva verket betalt tio. Bim såg mig ta fram en tia och jag ville ha henne bredvid som stöd. Hamnkontoret var stängt, och vi gick tillbaka till båten för att hämta VHF:en och ropa upp dem. När vi ropade på dem var förstås kontoret öppet igen, och vi gick tillbaka. Dagens hamnkapten pratade inte heller engelska men han fattade vad vi ville och några samtal och bläddrande i pärmar senare gav han tillbaka en tia. Nu fick jag plötsligt förståelse för systemet som jag ironiserat över senast igår. I flera hamnkontor får man tillbaka samma sedel som man lämnat i deposition. Man lämnar pengen och får ett kvitto. Kvittokopian samt sedeln läggs i en låda. När man lämnar tillbaka nyckeln rotar hamnkaptenen genom lådan tills han hittar rätt kvitto och sedel. Jag bara undrar hur det går till i högsäsong.

Halv elva var vi klara för avfärd. Prognosen utlovade stiltje först, och sedan ökande vind emot. Vi började för motor, och jag gick ner för att ta itu med någon av punkterna på min lista över saker att åtgärda. Då började det genast att blåsa. Jag gick upp igen, vi rullade ut segel och började kryssa. Vinden ökade och vi rullade in litegrann. Lunch, jag hjälpte till lite, åt en portion och löste sedan av vid ratten. Kul att styra en stund, det gör jag inte så ofta! Tog upp kaffe och termosar och satte mig en stund med spanskalektioner tills vinden ökade igen och vi rullade in lite till. På plottern såg vi hur vi fick sämre och sämre kryssvinklar. Alla styrde bra, men vinden, vågorna och därmed avdriften ökade och vi gjorde c:a 2 knop mot målet. Men 18 sjömil kvar klockan 15:30 fanns bara ett vettigt beslut, motorgång. Vi började stampa och redan ett par sjömil senare med motorn på högvarv var jag precis så sur som jag alltid blir av motorstamp i motvind. Jag inbillar mig att om motståndet är för stort ska man inte fortsätta. Så kan man absolut tänka, men kanske inte när man har en ny besättning som väntar på att få kliva på i en hamn längre fram. Viss förståelse fick jag av de övriga, och vi gick in i industrihamnen som vi precis passerade för att kolla om vi kunde stanna där. Det kunde vi verkligen inte. Alldeles bortsett från att det blåste rakt in och tom bogserbåten gungade, och det inte fanns någon kajkant att lägga till vid, var det knappast ett ställe som skulle låta oss förtöja för natten.

I vetskap om att det fanns croissant och pain au chocolat till tröst fortsatte vi stampa. Jag kokade vatten, spillde ut hälften medan resten hamnade i termosen och bar upp fikat. Lite mera spanskalektioner för att tänka på nåt annat än att den dumma vinden bara blåste emot och att den förra prognosen FAKTISKT sa att vi skulle ha medvind idag också. Tillslut gick jag ner och blandade tsaziki på min hemgjorda yogurt och stekte bröd i olja. Det hjälpte. Att tillverka små matsaker gör mig på gott humör igen. Åtminstone när jag kommit på idén själv. Det går lite tråkig tid, det blir varmt och luktar gott, de andra blir glada och jag blir mätt.

Vi laborerade med storseglet, det går så mycket lättare och fortare genom vågorna om man kan få storseglet att fylla en aning. Det gick någorlunda och till vår stora förnöjelse lade sig sjögången, och farten ökade. Timmarna gick, solen sken, vi passerade dramatiska klippformationer och det gick även för mig att uppskatta färden. Strax efter 19 kunde jag äntligen ropa upp San Jose och få ett ”Welcome Peristera” till svar. Ännu en bekväm långsidesplats, en sväng till hamnkontoret, vin och debriefing i sittbrunnen, smaklös vegetarisk lasagne på en trevlig restaurang, en chokladbit vid datorn och vips är klockan läggdags.

Sedan ett par veckor är jag tillbaka i Grekland. Första gruppen kom den 20 augusti, och dagarna fram till dess var den vanliga sortens medelhavs-bergochdalbana med problem, fler problem, löften, inga svar och på nåt mirakulöst vis allt klart i sista minuten.  Just nu är jag bara glad att Peristera är i sjön, att jag faktiskt har alla papper, att masten står upp och att jag – just nu – inte har några värre problem än att slangarna till ena vattentanken läcker, och att autopiloten inte fungerar. Vidare detaljer får ni en annan gång.

Det är varmt. Om det är temperaturen eller kärringhettan som får svetten att rinna spelar mindre roll, det är några kalla avrivningar och några klädbyten per dag som gäller. Om ett par timmar avseglar vi mot Italien. Vi har ägnat morgonen åt att göra scheman över vilka som tar vilka vaktpass, vilken mat vi ska ha, sjösjukemedel, vem gör vad om det värsta skulle hända och dessutom har vi monterat sjökojer och livlinor längs däck. Allt ser bra ut, så långt. Prognosen utlovar varierande vindstyrkor, snarare åt det svagare hållet, men med en bra vindriktning. Besättningen är taggad, och jag med. Jag älskar att nattsegla, så jag har roffat åt mig vakten mellan 02 och 04. Plåstret bakom örat sitter på plats, jag tar inga risker.

Autopiloten är trasig, men vindrodret ska få göra sin första seriösa tur. Sarah på företaget Hydrovane, hörde av sig häromdagen och frågade om jag döpt vindrodret ännu. Och det hade jag ju inte, de första namnförslagen Lady Vane, Bloody Mary mm. röstades ner med emfas av Lasse, nån Lady kom inte på fråga. Och jag lyssnar på min man, och började leta efter förebilder med namn som var lätta att uttala. Och vaskade fram Aina Cederblom ur minnets gömslen. Att jag inte tänkte på henne direkt! Om ni inte vet vem hon är, läs på! Aina åkte ensam, på 30-talet, i en fem meters snurrebåt, till Svarta havet, Medelhavet mm. Aina, ett värdigt namn för ett vindroder. Nu är det bestämt.

Om någon timme avseglar vi. Följ oss på MarineTraffic.com

från Elin, en tjej på 25 år som i många år drömt om att långsegla. Hon har seglat sedan barnsben, har förarintyg, har jobbat på stora båtar och har därmed en säkerhetsutbildning för båtfolk. Hon drömmer om att långsegla, tror inte att hon klarar det på egen hand och inga kompisar vill följa med. Hon mailar för att fråga om hon kan segla med mig.

Ska vi låtsas en stund att Elin är en kille? En kille, Erik, som seglat hela uppväxten, en 25-årig kille med långseglingsdrömmar, förarintyg och säkerhetsutbildning.  Tror ni att han skulle tycka att han hade för lite kunskap och erfarenhet för att ge sig av? Eller gissar ni att han skulle ha skaffat sig en egen båt och seglat iväg? Jag tror det senare. Han skulle ha trott sig om att klara av det. Han skulle ha berättat om sina planer och pappa och pappas kompisar, gubbarna i båtklubben och grannarna hade fått nåt nostalgiskt i blicken och velat återuppleva sin fria och äventyrliga ungdom genom att stötta den här oförvägna killen. Han skulle ha fått massor av uppmuntran, reservdelar och konstruktiv hjälp. Han skulle ha hittat kompisar som kunnat följa med på hans färd, kortare eller längre sträckor.

Hur går det då för Elin? Mamma och mammas kompisar får något skräckslaget i blicken när Elin berättar om sina drömmar, och de mumlar något om att vara försiktig. Mamma skärper sig lite när hon ser dottern krympa och säger att visst står hon på dotterns sida och vill stötta henne i allt hon företar sig. Men mamma kan tyvärr ingenting om båtar och kan inte vara till någon hjälp. Nere i båtklubben är de alldeles för upptagna med att jämföra bottenfärger för att ens uppfatta vad Elin vill berätta om sina planer, den där tjejen har knappast egen båt, hon är väl här med sin pojkvän. Pappa blir upplivad av en dotter med lust till äventyr, men han är tveksam till om Elin är mogen att genomföra ett sånt stort projekt, tjejer är ju oftast inte lika praktiska och såvitt han kunnat se är de inte heller särskilt intresserade av motorer och sånt. När han var ung hade han och hans pappa redan skruvat sönder mopeden och satt ihop den igen, det gav en del kunskaper. Tänk om Elin får problem ensam ute på havet? Vem ska lösa dem?

Elin försöker entusiasmera sina kompisar, men ingen är intresserad av att följa med, ens en kortare sträcka. Anna är rädd för vatten, Jessica vill inte bo i en skokartong, Erika och Tessan säger tvärnej utan att precisera sina skäl.

Vad ska vi göra med Elin? Vilket ansvar har vi medelålders föräldrar för att ge Elin samma förutsättningar som Erik att utveckla sitt kunnande och sitt självförtroende? När Erik kommer tillbaka efter ett år på haven och skriver i sitt CV att han på egen hand organiserat och genomfört en långsegling, hur tungt kommer inte det att väga? För att inte tala om den självtillit han utvecklat genom att dag efter dag efter dag ha mött olika hamnar och människor, löst små och stora problem och tagit sig samman och gjort det som måste göras trots att han ibland var hungrig, frusen och rädd.

Unnar vi inte Elin samma utveckling? Är en mammas viktigaste uppgift att säga till sin dotter att vara försiktig? Eller kanske mammor borde våga ta tag i och genomföra sina egna drömmar, för att både vara en förebild för sin dotter, och en praktisk hjälp? För det är tyvärr så att varje gång en mamma backar, då minskar hon inte bara sitt eget livsutrymme, utan även sin dotters.

Ska vi enas om att säga såhär till Elin istället:
Åk, ta din båt och börja resan. Sätt ett mål 100 sjömil bort, ett par dagars färd. När du är framme, skriv en lista över allt du lärt dig, och vad du skulle vilja göra med din båt och så lovar jag att se till att någon hjälper dig om du behöver. Sätt upp listan med dina lärdomar på väggen, så att du ser den hela tiden. Och sen är det dags för nästa mål, denna gång 200 sjömil bort. Där kommer det att finnas nya mekaniker, om du inte klarar allt själv. Nya lärdomar, nya reservdelar, nya instruktionsböcker och nytt mod att flytta horisonten. Och när du kommer hem, då ska jag beundra dig, min dotter, som har flyttat horisonten.

har förflutit, och det har inte funnits något elände att skriva om. Jo, lite, förresten. Jag berättade aldrig om takluckorna. De två främre sprack när jag hade båten uthyrd (och targabågen blev böjd och solcellerna med den, två långa förtöjningslinor försvann, div husgeråd likaså mm). Han som hyrde båten skulle fixa två nya luckor men han hade inga pengar så tillslut åkte jag själv till en plexiglasfirma och lät dem skära till nya glas. De hade de gamla som mall att skära efter, men luckorna var inte lika stora, och hålen i de nya glasen var inte i närheten av där de satt i de gamla. Fotis tillbringade en eftermiddag på fördäck med en fil, och tillslut satt de på plats. Nu har en av de nya också spruckit. Spänningar??

Eftersom vi haft det lugnt och trevligt tog jag tag i watermakern. Det är en del kvar att göra, bla att koppla alla vattenslangar. Intaget måste ske genom en genomföring mitt under båten, den ska aldrig komma ovan vattenytan. Så medan båten låg på land bad jag Fotis att ta upp en ny. Men då kom han och motor-Manolis på att jag kunde använda den genomföring som tar in kylvatten till propelleraxeln. Och jag hade ju talat om för Fotis dimensionen på genomföringen, och mitt huvud var alldeles för fullt för att tänka på att kolla, så jag bara nickade glatt. Men den genomföringen är ju förstås för liten. Vet inte vad som händer som man använder en för liten. Det är ändå c:a 500 liter vatten som ska sugas in under en timme.

Igår hittade jag en massa vatten under durkarna. Det smakade inte salt (oljigt) så jag misstänkte en tank. Men sen hittade jag vatten under batterierna också. Salt. Vi gick för motor och vattennivån steg med god fart. Fort fram med länspump och hink, och vi satt tre stycken på golvet och pumpade och skvätte för pumpen läckte förstås. Men effektiv var den ändå, och två fulla hinkar senare började jag felsöka. I ena kanten av motorrummet hittade vi vattenkällan, en slang från en svanhals en bit upp. Tänk nu Linda, tänk… vatten från värmeväxlaren, det är inte rött, nivån på inre kylvattnet är ok, kommer det ut vatten från avgasröret? Ja, det gör det. Ok, då är det väl ingen akut fara, försök tänka lite till och kör på lågvarv mot Korfu och en reparatör. Vi ledde slangen med vattnet ner i en hink istället för in i motorrummet och jag satte mig med internet. Anti-siphon heter svanhalsen tydligen på engelska – jag har ingen sådan på Tordmulen – och nånstans hittade jag uppgiften att det inte var särskilt dyrt att byta. Skönt. Framme på Korfu ringde jag marinan för att be om numret till en mekaniker, men se, det var inte så enkelt. De skulle ha provision för att lämna ut numret. Några konsultationer med kollegor ledde till att jag ändå fick ett nummer och jag pratade med Marcos som lovade att komma några timmer senare. Så jag hade tid att leta vidare, och läste att anti-siphonen gärna beckar igen med salt, och att man bör spola rent den ibland. Den satt ju bara där på väggen, fastsatt med buntband och slangklämmor, och med ett lock på toppen som gick att skruva bort. Och med hjälp av lite färskvatten och en tandborste började de inre delarna att röra på sig och fjädra. Och det blev helt uppenbart hur den fungerar, för det rann vatten genom den när man tryckte in fjädern, och vattnet stoppade när fjädern var ute. Och då var det bara att sätta tillbaka den och ringa Marcos och avblåsa. Jag är fortfarande skitstolt. Syftet med hela grejen? Jo, när motorn är avstängd och man seglar och hoppar runt på vågorna kan vatten tryckas in bakvägen genom kylvattenintaget. Och det vattnet ska då rinna ut genom slangen. Som väl egentligen ska ledas nån annanstans än ner i motorrummet.

       Joniska  havet är så annorlunda mot Rhodostrakten. Så mycket grönare, och husen ser annorlunda ut Inget vitt och blått grekiskt. Mer italienskt, både i arkitektur och natur. Längre och längre bort från Rhodos kommer vi.

 

 

   Ända till Albanien, faktiskt. Några sjömil över, och så var vi i en helt annan kultur (om än precis samma mat). Agenten Jelia tog emot oss, en ung tjej som driver Saranda Summer Tours med sin man (vars mamma tar hand om lilla Melina, tre månader). De fixade inklareringen, arrangerade en biltur till Blue Eye Spring, jättevackert, vidare till restaurang för lunch och ett besök hemma hos en familj som bjöd på kaffe. Tillbaka i båten gav de oss en flaska albansk konjak, ganska god. Lite söt. Kommer ni till Albanien, minns Saranda Summer Tours, hälsa från mig.

Just nu kryssar vi mot Erikoussa. På östsidan av Korfu blåser det ingenting, all vind finns på västsidan. Imorgon är vi också där!

  På väg till mataffären på Aegina passerar vi en båttillbehörsaffär, och jag tittar in, jag har ju ett ständigt behov av båtprylar. Väl inne drog vi efter andan, maken till välsorterad butik på liten yta har jag aldrig sett. Tätt, tätt med hyllor från golv till tak. Burkar, lådor, kartonger i prydliga rader, inte en tom yta någonstans. På en monter hängde hundratals schackel, en sällan skådad variationsrikedom, tunna stora, tjocka stora, alla tänkbara former, och som det visade sig: i flera kvaliteter dessutom. Naturligtvis hade de en dubbel avlastare i den dimension jag behövde och skruv och mutter och brickor. (Som fö heter rondelles på grekiska, det kan man komma ihåg) Små märlor i stål hade han också, som jag letat efter i flera affärer. De ska jag använda tillsammans med resårband för att hänga upp själva vingen till vindrodret i taket ovanför min säng. Och orange resårband hade han, som jag såklart köpte istället för det trista vita som jag skaffat tidigare. Olika typer av papegojhakar hade han också, som man så sällan hittar, men jag kunde inte komma på vad det var jag skulle ha dem till.

Jag gick runt och beundrade och önskade att jag tänkt på att ta med listan över alla småsaker jag behöver och vill ha, jag mindes inte allt. Men allt jag kunde komma på att jag behövde fanns, och jag överöste innehavaren med min förtjusning. Med stolthet i blicken bad han mig följa med tillbaka in i affären, och så visade han sitt egenuppfunna system. På hyllorna med skruvar, muttrar, brickor mm låg alla 6mm prylar i lådor med etiketten i en färg, alla 8mm lådor hade etiketten i en annan färg osv. Och sen drog han med mig till en hylla med elprylar. Där hade alla 12volt grejor priset skrivet med röd penna, och alla 24 volt med grön. Så enkelt och så genialt!