Fotis, kommer du? Nikos, kommer du?

Livflotte del 5
I lördags kom den. Stor, tung (85 kilo) och SOLAS-godkänd. Transportfirman levererade ända till kajen, LindaLiferaftmen det var ju fortfarande en bit kvar till slutdestinationen på fördäck. Med spännband och rep fixade jag en upphängning, och så ett fall på det. Lasse hissade och jag höll i styrlinan. Just när flotten lämnade marken insåg jag att den vägde mer än jag, och att jag aldrig skulle kunna hålla emot när det svingade iväg. Men jag lyckades få linan runt en balk, och förhindra ett pladask. Och kanske nåt ännu värre resultat av 85 kilo i gungning.

Väldigt många andra kom också i lördags. Edwin Elektriker kopplade in solcellerna, kylskåpet och lite till. Per och Vaios byggde bas till watermakerns olika delar. Mitt i alltihopa kom besiktningsmannen, Stefanos. Och han ville förstås se skeppspapperen, som är i Aten hos Angelos, som aldrig kan fixa registreringspapperet. Så då måste Fotis också komma. Och Lasse installerade kylskåp. Det blev lite trångt, en stund där. Men alla var glada och jag och besiktningsmannen gick runt och lyfte på verktyg och flyttade på lådor så han skulle kunna se. Och Angelos mailade alla certifikat och så var alla nöjda. Men några SOLAS-livvästar har jag fortfarande inte.

 

HellenicSurveior WatermPerVaioEdwinHade jag fått bestämma hade Fotis stannat kvar för att hjälpa mig att installera vindrodret, men hans fru hade just kommit hem efter att ha legat på sjukhus. På söndagsmorgonen visste jag inte om jag skulle våga ringa, jaga hit honom när Dora äntligen är hemma. Vi jobbade på lite i båten medan maratonlöparna sprang förbi. Javisst, Rhodos maraton “Roads-to-Rhodes”, hade lagt banan längs piren!

 

 

Och efter lunch kom Fotis.

De fem lådorna från Hydrovane med sina gediget tunga och komplicerat formade metalldelar började sakta tömmas på sitt innehåll. Maffiga fästen mot skrovet, Pers teflonplattor på utsidan, Nikos stålplattor på insidan, 10 mm bultar och en massa epoxy. “Over-engineer” var rådet. På några timmar hade vi monterat tre fästen och det pirrade i min mage. LindaWVain3LindaWVain2Sedan jag var ute och långseglade 2004-2005 har jag drömt om att ha ett vindroder. Det är så intressanta konstruktioner, vind och vatten och stål. Och de bara fungerar och fungerar, outtröttligt. Och nu har jag ett alldeles eget vindroder, och Hydrovane frågade vad jag skulle döpa det till. Jag vet faktiskt inte än. Autopiloten i Tordmulen heter Axel, efter båtens första ägare. En kille på bryggan föreslog Paralos, en grekisk hjälte som var nåt slags tidig sjöfarare. Men vindrodret kanske ska ha ett kvinnonamn.

 

 

 

Idag har alla tjatat på Nikos. Han måste sätta upp radarn så att Edwin ska kunna koppla in elen till den imorgon. För på onsdag ska Edwin göra andra saker. Edwin kommer från LindaFotaNikosHolland, och han försöker planera saker, han är som vi. Nikos är som Fotis, man vet aldrig. Så jag har ringt Nikos åtminstone fyra gånger idag. Edwin har ringt några gånger också. Och Fotis var här och hjälpte till att ringa. Så då kom Nikos verkligen. Två gånger till och med. Inte den tid han sa, ett antal timmar senare, och inte är radarn på plats, men han ska komma klockan nio imorgon och göra det sista. Edwin kommer 8. Då håller vi honom sysselsatt med watermakern tills Nikos kommer.

 

 

 

 

Och medan jag väntade på Nikos fick jag aningen mera koll på watermakern, som nu sitter så stadigt fast tack vare Per KjellkvistLindaWaterMplock.

 

Och Pers fru Elly har skjutsat mig till plexiglasfirman. Det var ju två luckor som gick sönder när Dino hyrde Peristera i somras. Och dom skulle han ha lagat i vinter. Och jag har påmint, och tjatat, och hotat. men han har inga pengar så han har inte gjort det. Så då måste ju jag. Och ge räkningen till honom. Och hålla tummarna.