Lindas logg

har förflutit, och det har inte funnits något elände att skriva om. Jo, lite, förresten. Jag berättade aldrig om takluckorna. De två främre sprack när jag hade båten uthyrd (och targabågen blev böjd och solcellerna med den, två långa förtöjningslinor försvann, div husgeråd likaså mm). Han som hyrde båten skulle fixa två nya luckor men han hade inga pengar så tillslut åkte jag själv till en plexiglasfirma och lät dem skära till nya glas. De hade de gamla som mall att skära efter, men luckorna var inte lika stora, och hålen i de nya glasen var inte i närheten av där de satt i de gamla. Fotis tillbringade en eftermiddag på fördäck med en fil, och tillslut satt de på plats. Nu har en av de nya också spruckit. Spänningar??

Eftersom vi haft det lugnt och trevligt tog jag tag i watermakern. Det är en del kvar att göra, bla att koppla alla vattenslangar. Intaget måste ske genom en genomföring mitt under båten, den ska aldrig komma ovan vattenytan. Så medan båten låg på land bad jag Fotis att ta upp en ny. Men då kom han och motor-Manolis på att jag kunde använda den genomföring som tar in kylvatten till propelleraxeln. Och jag hade ju talat om för Fotis dimensionen på genomföringen, och mitt huvud var alldeles för fullt för att tänka på att kolla, så jag bara nickade glatt. Men den genomföringen är ju förstås för liten. Vet inte vad som händer som man använder en för liten. Det är ändå c:a 500 liter vatten som ska sugas in under en timme.

Igår hittade jag en massa vatten under durkarna. Det smakade inte salt (oljigt) så jag misstänkte en tank. Men sen hittade jag vatten under batterierna också. Salt. Vi gick för motor och vattennivån steg med god fart. Fort fram med länspump och hink, och vi satt tre stycken på golvet och pumpade och skvätte för pumpen läckte förstås. Men effektiv var den ändå, och två fulla hinkar senare började jag felsöka. I ena kanten av motorrummet hittade vi vattenkällan, en slang från en svanhals en bit upp. Tänk nu Linda, tänk… vatten från värmeväxlaren, det är inte rött, nivån på inre kylvattnet är ok, kommer det ut vatten från avgasröret? Ja, det gör det. Ok, då är det väl ingen akut fara, försök tänka lite till och kör på lågvarv mot Korfu och en reparatör. Vi ledde slangen med vattnet ner i en hink istället för in i motorrummet och jag satte mig med internet. Anti-siphon heter svanhalsen tydligen på engelska – jag har ingen sådan på Tordmulen – och nånstans hittade jag uppgiften att det inte var särskilt dyrt att byta. Skönt. Framme på Korfu ringde jag marinan för att be om numret till en mekaniker, men se, det var inte så enkelt. De skulle ha provision för att lämna ut numret. Några konsultationer med kollegor ledde till att jag ändå fick ett nummer och jag pratade med Marcos som lovade att komma några timmer senare. Så jag hade tid att leta vidare, och läste att anti-siphonen gärna beckar igen med salt, och att man bör spola rent den ibland. Den satt ju bara där på väggen, fastsatt med buntband och slangklämmor, och med ett lock på toppen som gick att skruva bort. Och med hjälp av lite färskvatten och en tandborste började de inre delarna att röra på sig och fjädra. Och det blev helt uppenbart hur den fungerar, för det rann vatten genom den när man tryckte in fjädern, och vattnet stoppade när fjädern var ute. Och då var det bara att sätta tillbaka den och ringa Marcos och avblåsa. Jag är fortfarande skitstolt. Syftet med hela grejen? Jo, när motorn är avstängd och man seglar och hoppar runt på vågorna kan vatten tryckas in bakvägen genom kylvattenintaget. Och det vattnet ska då rinna ut genom slangen. Som väl egentligen ska ledas nån annanstans än ner i motorrummet.

       Joniska  havet är så annorlunda mot Rhodostrakten. Så mycket grönare, och husen ser annorlunda ut Inget vitt och blått grekiskt. Mer italienskt, både i arkitektur och natur. Längre och längre bort från Rhodos kommer vi.

 

 

   Ända till Albanien, faktiskt. Några sjömil över, och så var vi i en helt annan kultur (om än precis samma mat). Agenten Jelia tog emot oss, en ung tjej som driver Saranda Summer Tours med sin man (vars mamma tar hand om lilla Melina, tre månader). De fixade inklareringen, arrangerade en biltur till Blue Eye Spring, jättevackert, vidare till restaurang för lunch och ett besök hemma hos en familj som bjöd på kaffe. Tillbaka i båten gav de oss en flaska albansk konjak, ganska god. Lite söt. Kommer ni till Albanien, minns Saranda Summer Tours, hälsa från mig.

Just nu kryssar vi mot Erikoussa. På östsidan av Korfu blåser det ingenting, all vind finns på västsidan. Imorgon är vi också där!

  På väg till mataffären på Aegina passerar vi en båttillbehörsaffär, och jag tittar in, jag har ju ett ständigt behov av båtprylar. Väl inne drog vi efter andan, maken till välsorterad butik på liten yta har jag aldrig sett. Tätt, tätt med hyllor från golv till tak. Burkar, lådor, kartonger i prydliga rader, inte en tom yta någonstans. På en monter hängde hundratals schackel, en sällan skådad variationsrikedom, tunna stora, tjocka stora, alla tänkbara former, och som det visade sig: i flera kvaliteter dessutom. Naturligtvis hade de en dubbel avlastare i den dimension jag behövde och skruv och mutter och brickor. (Som fö heter rondelles på grekiska, det kan man komma ihåg) Små märlor i stål hade han också, som jag letat efter i flera affärer. De ska jag använda tillsammans med resårband för att hänga upp själva vingen till vindrodret i taket ovanför min säng. Och orange resårband hade han, som jag såklart köpte istället för det trista vita som jag skaffat tidigare. Olika typer av papegojhakar hade han också, som man så sällan hittar, men jag kunde inte komma på vad det var jag skulle ha dem till.

Jag gick runt och beundrade och önskade att jag tänkt på att ta med listan över alla småsaker jag behöver och vill ha, jag mindes inte allt. Men allt jag kunde komma på att jag behövde fanns, och jag överöste innehavaren med min förtjusning. Med stolthet i blicken bad han mig följa med tillbaka in i affären, och så visade han sitt egenuppfunna system. På hyllorna med skruvar, muttrar, brickor mm låg alla 6mm prylar i lådor med etiketten i en färg, alla 8mm lådor hade etiketten i en annan färg osv. Och sen drog han med mig till en hylla med elprylar. Där hade alla 12volt grejor priset skrivet med röd penna, och alla 24 volt med grön. Så enkelt och så genialt!

Marinan i Alimos är jättestor, full med charterbåtar och privata båtar. Det var där jag köpte Peristera, och var där tre veckor medan säljaren, Dream Yacht Charter, fixade saker. I höstas var jag tillbaka drygt en vecka, för att byta ut alla vant och stag. Nu lade jag in ett besättningsbyte i Alimos, plus en extra dag, för jag räknade med att ha saker att göra där. Torsdag planerade jag att komma till marinan, vid lunch ungefär. Jag hade jobbat hårt för att planera dagarna i Alimos, hinna träffa alla och laga allt som gårr sönder. Ett av de viktigaste mötena var med Philip Pitaoulis, som skulle besiktiga min utrustning för radiokommunikation, och som dessutom gett mig så mycket både stöd och kunskap i denna deprimerande och stundtals komiska cirkus som är den grekiska byråkratin. Philip föreslog att vi skulle träffas klockan 12 på torsdagen, det var den enda tid han kunde, och jag lovade att se till att vara där. Klockan 11 gled vi in i hamnen, efter en tidig frukost och snabb färd norrut. Klockan blev tolv, och hon blev ett och jag ringde Philip – som inte svarade. På tredje försöket fick jag honom på linjen, och fick veta att han inte hade tid att komma. Åh, nej, inte Philip också, kunde han inte ha slagit en signal? Här har vi stressat… Men vad hjälper det att bli sur, jag är helt i händerna på dem. Philip skulle återkomma under dagen med en ny tid, men det gjorde han inte.

Fredag klockan 9:30 skulle besiktningsmannen Gregory, från Hellenic Register, komma. Elektrikern skulle komma på morgonen, oklart när. Prick 9:30 kommer Gregory och fotar alla prylar, skeppspapper mm och vi enas om hur enkelt det är nuförtiden med telefoner som man kan fotografera med. Förr fick han skriva av alla papper. Och Gregory frågade om min segling och jag visade min fina uppblåsbara jordglob som Lasse ritat rutten på och Gregory tyckte att jag skulle åka tills hans hemö Evvia. Och han tog en sjökort och visade alla de bästa vikarna.

När han gått grävde jag upp alla gamla flytvästar från chartertiden, och stuvade ner de nya SOLAS-godkända som jag måste ha enligt reglerna. I soffan, lättåtkomligt, la jag de bekväma, uppblåsbara, oceanseglingsgodkända flytvästar som vi kommer att använda. Jag hällde i ännu lite mer diesel i den nya tanken för att försäkra mig om att det inte läcker längre. Och jag fixade resårband i förstuven så att grejorna inte åker omkring. Och sprayade lite silikon här och där. Och försökte rätta till solcellerna som sitter snett. Och flyttade på en krok. Och funderade över hur jag skulle kunna placera ett block för att kunna dra dirken till sittbrunnen. När det var klart hade vare sig elektrikern eller Philip kommit. Philip skulle komma klockan 11, och elektrikern på morgonen. Kvart i tolv ringde jag elektrikern, 12 ringde jag Philip och sen gjorde jag lunch. Jag hade massor av ärenden att uträtta, men jag kunde ju inte gärna lämna båten. Mitt i kaffet kommer elektrikern, och börjar greja med ankarspelet. Och då kommer Philip också, med dotter och pojkvän. Och elektrikern åker för att köpa ett nytt relä, pojkvännen tittar på utrustningen, och dottern berättar om deras semester på amerikanska västkusten och hur sålda på surfing de blivit. Och hur gärna de skulle vilja bo där ett tag, se nåt annat och slippa det grekiska. Och jag beklagar mig över Angelos, min slöa accountant, och de förstår precis. (Ähumm, vem var det som skulle ha kommit klockan 12, dan innan…?) Och både Philip och jag ringer Angelos lite nu och då för jag måste träffa honom.

Elektrikern kommer tillbaka och Philip mfl går och sen är klockan två och jag känner mig utspottad och nerslängd i en hög. Hänger en stund i sittbrunnen över de gamla flytvästarna men tar mig samman och ger mig av mot riggaren för att köpa grejor. Nästan framme ringer Angelos och kräver att jag ska komma till hans kontor direkt, med skeppspapperen. Och vem är jag att protestera? Går hela vägen tillbaka till båten, hämtar skeppspapperen och går till Angelos. Som tar skeppspapperen med stora gester, bläddrar fram och tillbaka, varje gång jag andas pekar han på mig och säger VÄNTA och när han har demonstrerat sin makt tillräckligt länge slår han ihop mappen och säger. Det här är bra, almost. ALMOST!!! Och jag säger nåt irriterat om att jag ordnat med all utrustning, alla besiktningar och det enda som saknas nu är dom djävla papper som han skulle ha fixat. Och då börjar cirkusen igen. Angelos ringer Philip och skriker och gestikulerar i telefonen. De pratar länge. Han ropar sen in en av sina hantlangare och skriker lite till, och pratar och pratar, jag vet inte om pratet tar så lång tid för att han är så långrandig, eller för att grekiska språket består av så långa ord. Och när jag andas spänner han ögonen i mig och pekar VÄNTA! Jag försöker fota honom i all hans koleriska glans men då blir han så smickrad så han börjar skratta.

När han skrikit klart kommer vi överens, han ska få skeppspapperen när alla chartrar är klara. Angelos ler vackert ”And then I will RUN to get the papers” och jag tar chansen, böjer mig fram, pekar på honom och svarar allvarligt ”And I will ask Ioanna to take a photo of you RUNNING” Angelos ser helt bestört ut tills han inser att jag skämtar, och då skrattar han lättat och säger att på det där stället är det Ioanna som springer och sen är audiensen över.

Jag hinner till riggaren innan de stänger, går igenom hur jag ska lösa skotpunkten till focken när nu skotskenorna visat sig vara undermåligt installerade. Och jag köper ett nytt storskot och vi kommer överens om att han ska komma halv tio nästa dag. Inte senare säger jag, klockan 12 ska jag hämta tvätten. Nej, nej, vi kommer halv tio. Hehe

Sedan några dagar är det en ny grupp ombord, och ny energi. Varje grupp hittar sin kultur, och jag följer med. Det blåser inte så mycket. Efter den första dagens racersegling i åtta knop har vi varit tvungna att ta till motorn för att komma över fem knop. Vi har det lugnt och skönt, men för att krydda tillvaron har ankarspelets relä lagt av. I höstas fick jag en ny motor till ankarspelet av Fotis. Jag förstod aldrig helt hur det gick till, men tydligen hade motorn stått, helt ny men osåld, i en affär. Fotis fick den, och gav den vidare till mig. Jag blev förstås jätteglad, en motor på 1500 W istället för den tidigare på 1200. Vad jag inte visste, och tydligen inte Fotis heller, var att relät var avsett för motorer upp till 1200 watt. Och nu har relät lagt av. Det går inte att få motorn att göra nåt annat än full fart uppåt tills ankaret sitter fast och säkringen går. Men som min kompis och kollega Birgitta Silfverhielm säger, när allt gått sönder och man lagat det, då först kan man sin båt. Och eftersom ankarspels motorn, pga bristfällig installation, krånglade redan i höstas, vet jag precis hur man använder ankarspelet manuellt, och trixar lite med säkringen för att få som man vill.

Igår struntade jag dock i allt vad båtar heter och turistade. Jag bestämde mig för att ta en eftermiddag ledig, man kan inte laga och fixa hela tiden. Så vi gick hela vägen upp till Choran på toppen. Det tog en dryg timme. En timme av trappsteg, en del korta, en del långa. Mot slutet såg vi en skylt om ”refreshments”, som satt på ett förfallet hus, och en annan: ”Restaurang”, på ett ännu äldre, och vi misströstade nästan. Men längst upp fanns ett torg, med dricka with a wiew. Jag njöt. Inga skruvmejslar så långt ögat nådde.

Nå, rätt ska vara rätt. På förmiddagen skruvade jag, eller rättare vi. Monika frågade om jag hade nåt uppdrag åt henne, och jag tog såklart chansen. Vi flyttade ett felplacerat filter till watermakern, och hon satte upp en ny grekisk flagga. Tack Monika!

 

 

Den svenska flaggan var även den i behov av utbyte.

 

Brödbak är ett av mina stora intressen. Men ugnen i Peristera är inte som ugnen hemma på Åsögatan. Tänkte prova att göra kanelbullar till Donna från USA. Får se hur det går.

 

 

Det här livet ska jag leva nu, större delen av tiden de närmaste åren. Imorgon fyller min son Joel 27 år.

 

Hård sydvind över Naxos idag, och vi stannar i hamn. Jag behöver egentligen shoppa en massa, men det är strejk. Har ingen aning om varför, vet bara att affärerna är stängda. Men bensinmackarna är öppna, och jag går med vagnen och två gastuber, följer vägbeskrivningen och kommer till en automatmack. Vare sig människa eller butik. Ställer mig vid vägkanten i väntan på en taxi, för jag vet att nästa mack ligger långt bort, även med grekiska mått mätt. En rundlagd taxichaufför stannar, jag visar honom gastuberna och hoppar in. Först kör vi förbi hans kompis, som säger att det nog inte går att byta dem här på Naxos, de har övergått till stora tuber. Men vi kan ändå prova ett ställe en bit bort, tycker han, så vi kör dit. Det är en riktig gasdepå, gastuber i alla storlekar blandat med rostiga motorcyklar mm. Personalen vrider och vänder på tuberna, den ena kan de nog inte byta för den är det fel på. Den andra – som jag tror det är fel på – får de fyr på med hjälp av ett rostigt verktyg. Och för 22 Euro får jag en helt ny, vit flaska och lämnar min rostiga. Hade jag velat hade jag även kunnat slå till på en spritflaska, uppenbarligen till försäljning, att döma av prisinformationen på hyllan.

Sofie hade fått syn på en restaurang, och i de sista avtagande ovädersvindarna, iklädda regnjackor, går vi dit. Fullsatt med greker, starka lampor i taket, inget bjäfs för turisterna. Varje middag hittills har vi tagit in ett antal fat och delat. Nu slog vi till på några flera fat, som samtliga visade sig rymma ungefär dubbelt så mycket mat som på andra restauranger. Två lådor doggybag blev det att ta hem. För 60 Euro fick fem personer två måltider vardera. Det är nog enda sättet för en restaurang som vänder sig till greker att överleva, mat som är så billig att alla har råd att gå dit.

Och som kronan på verket, ett nytt halsband.

 

Hela dagen seglade vi utan missöden, bortsett från att batterierna inte laddade. Vindrodret fungerade finfint, trots att jag inte fattar finliret ännu, med tre växlar och Ratio knob. Enligt tillverkaren Hydrovane förväntas jag ge vindrodret ett namn, och vi har flera förslag på gång. Grekiska gudinnor finns det flera, men den mest lämpade, Artemisia, är upptagen av Milos båt. Å andra sidan ska det ju vara en karl som styr, autopiloten på Tordmulen heter Axel, av precis det skälet. Då kan man tänka Paralos, nån tidig grekisk sjöfarare. Eller Annikas förslag Jeeves. ”Styr, Jeeves!” Men det kanske ändå ska vara ett kvinnonamn. Bloody Mary, eller lite vitsigt, HydroJane? Och då kom vi in på pirater. Anne Bonney?

Utkiken rapporterade en  motorbåt i fjärran, som snart närmade sig. Det såg ut som om någon vinkade till oss, båten kom närmare och närmare, och jovisst, på styrbryggan stod en man och vinkade med en vit flagga. Vit flagga? ”Jag kommer för att förhandla eller kapitulera”? OK, borde vi bli oroliga eller? Är detta båtlivets motsvarighet till en bil som stannat vid vägkanten och låtsas behöva hjälp, men i själva verket är det rånare som bara luras? Båten kör närmare och jag kliver ut på relingen för att höra bättre. Mannen lyfter armarna i en uppgiven gest och säger: ”Vi are going to Bodrum, where is it?” Vi befinner oss en bra bit väster om Kos, på väg västerut, så vi pekar bakåt. ”Där ligger Bodrum, på andra sida Kos!” Det är disigt åt det hållet och de ber om en kurs, tydligen har de i alla fall en kompass ombord. De får sin kurs, 60 grader, den luggslitna båten gasar på, vänder och försvinner mot Bodrum.

Ni minns batteriproblemet, att det inte gick att stanna och starta motorn eftersom batteriet inte fick någon laddning. I samma veva upptäckte jag att solcellerna inte heller laddade. Seriösa elproblem, med andra ord. Lyckligtvis har jag hittat nyckeln till min batteri-hopkopplar-grej (den låg på det mest logiska stället, men jag tänkte inte på att titta där) så i ett par dagar använder jag den för att få ström till motorn, och vi ligger med landström så mycket vi kan. Men en dag har jag några timmar till felsökning, och sätter mig vid generatorn. Och hittar felet. Det kommer ni också att göra om ni tittar på bilden. Och sen löser sig solcellsproblemet lika lätt, det är en säkring. Lite orolig blir man förstås om en säkring går, vad utlöste det? Men allt har funkat fint i några dagar nu så jag är ganska lugn.

Alla problem till trots är alla ganska glada. Vi har haft ovanligt mycket bra segling. Medelhavet är ju annars känt för att antingen inte ha vind alls, eller så blåser den från fel håll. Våra umbäranden har balanserats av många timmar med härlig seglingsvind och det är roligt att segla halvvind med två försegel. Igår var det dock fullständig stiltje, molnen drog in över himmelen, vi ankrade för lunch och fascinerades av hur många grå toner naturen kan erbjuda.

 

 

Och sen följde hela min förtvivlan. Inte vågar jag dra, sådär utan vidare. Men Philip fann på lösning, såklart. Han skrev ett officiellt papper, med stämplar och grejor, och förklarade för den som ville läsa att jag väntar på det nya dokumentet, allt är i sin ordning.

På kvällen har vi kalas för alla som deltagit i arbetet med båten. Av Edwin Elektriker får jag en mugg med texten Kalo taxidi, Lycklig resa.

Detta utspelade sig på fredagen. För säkerhets skulle ringde jag Angelos och frågade om han skickat skeppspapperen. Såklart inte, ingen hade uttryckligen bett honom. Så det gjorde jag nu. Utan att veta att courier bara delar ut grejor på lördagen om man särskilt sagt till. Så jag trodde att jag skulle få papperen på lördagen, och kunna komma iväg på söndagen. Och jag fokuserade på utrustningen igen, varken Nikos eller Fotis var klara. Dvs dieseltanken var inte på plats, vattenkopplingarna till watermakern ville jag ha råd om, pumpen hängde lös på toan och jag orkade inte kränga den på plats, solpanelerna satt inte på plats, charter party var inte skrivet mm. Hela fredagen gick och det blev lördag. Klockan ett skulle de första deltagarna komma. 10 kommer Nikos och börjar med sina grejor. Donna är en halvtimme tidig, och då går det fortfarande inte att komma ombord för alla hantverkare och verktyg. Lasse fixar lunch och vi blir hjälpligt redo att servera lunchen till de två första. Hela eftermiddagen går också åt till arbete, och jag tvingas inse att skeppspapperen inte kommit. Inte VHF:en heller, som varit i Aten för att bli omprogrammerad.

Men livflotten är hjälpligt monterad, det finns mat ombord, de delar till watermakern som vi inte hunnit montera ligger säkert stuvade, alla överdrag är tvättade, båten är städad åtminstone inuti och deltagarna vill förstås segla. Så på söndagen tar vi oss en tur, och seglar tillbaka till Rhodos på måndag. Då har skeppspapperen kommit, VHF:en likaså, den hade blivit liggande på ett kontor.

På tisdagen kan vi äntligen dra iväg. Vi har fantastisk vind och segling, nöjda och glada närmar vi oss Simi hamn, ska ta ner seglen och startar motorn. Som inte vill starta. Det verkar finnas ström i batterierna, nånting går runt och fläkten snurrar. Jag ringer Fotis för att få råd, än finns han inom telefonavstånd och jag orkar inte tänka. Efter ett tag visar det sig ändå att batteriet är urladdat. I höstas i Aten installerade jag en grej som jag också har på Tordmulen, med den kan jag koppla ihop alla batterier och därmed få ström från servicebatterierna till motorbatteriet. Men för att koppla ihop behöver jag en nyckel, och i mitt förtvivlade tillstånd kan jag inte komma ihåg var jag lagt den. Men startkablarna vet jag i alla fall var jag har, och jag får igång motorn. Vi går in till Simi, Mooring man Theo är där och tar emot med öppna armar. På en båttillbehörsaffär hittar jag bättre spännband till livflotten och jag bestämmer att testa nya dieseltanken.

Peristera har bara en 250 liters dieseltank, och det är för lite. Så Nikos har gjort en till tank, som vi stoppat in i akterstuven. Slangarna är omkopplade så från tanköppningen går dieseln till nya tanken, och därifrån vidare till den gamla. Och en ventil på den nya så jag bara släpper på diesel när det finns utrymme i den gamla. Denna installation gjordes alltså samma morgon som deltagarna kom, så jag hann inte testa. Nu häller jag i diesel från en dunk – och akterstuven fylls med diesel. Snabb felsökning visar att slangklämman på den nya tankens överdel inte är åtdragen.

På Rhodos stressade jag för att skriva charter party, det kontrakt som jag måste göra för varje segling för att styrka att det är en professionell verksamhet. I år har dom av någon anledning bytt blankett. Den gamla var på en sida, den hade jag på datorn. Rutinen var att jag fyllde i den, skrev ut tre ex och gick till port authority för att stämpla. Fotis hade ingen ny tom blankett, bara en ifylld, så jag chansade att använda den gamla. Men på grund av lite skrivarproblem hann jag inte till port authority innan de stängde. På Simi gjorde jag ett nytt försök. Gick till port authority, ganska långt, och fick veta att det absolut inte gick att använda den gamla blanketten. Jag fick med mig kopior av den nya, på fyra sidor, som ska lämnas i fyra exemplar. Helst ville jag förstås ha ett elektroniskt dokument, men det enda som gick att uppbringa var en PDF som inte gick att kopiera ifrån. Tillbaka i båten fyllde jag i det nya dokumentet och Annika skrev under. Den enda skillnaden vad jag kunde se var att nu frågade de även efter min hemadress samt Annikas tax office. Det är sent, vi går och äter och jag gör ett nytt försök med charter partyt som vi kan låta vara bortglömt.

Nästa morgon ropar Annika att gasen är slut, och jag byter till sista flaskan. Inget händer, ingen gas kommer till spisen. Är det flaskan eller spisen? Flaskan är tung, så den är full. Jag går med två flaskor till macken, enda stället där man kan byta flaskor, en bra bit att promenera. Förbi port authority så jag kan få charter partyt stämplat på vägen. Väl framme på macken möts jag av beskedet att de endast byter flaskor av en annan tillverkare. Exakt likadana som mina, men med ett annat namn på. Alltså köper jag en ny flaska och vandrar hela vägen tillbaka med tre flaskor.

Simi är Simi, ständigt detta ankarkaos. Eftersom klockan börjar närma sig lunch bestämmer vi oss för att äta i hamn innan vi seglar iväg. Jag städar bort diesel ur akterstuven när Åsa ser att vi glider närmare och närmare kajen. Vi tar hem på ankaret, men tvingas inse att någon dragit upp vårt ankare och att vi inte har något ankarfäste och en relativt kraftig sidvind. På med motorn, full gas för att inte vindrodret ska krossas mot kajen och omedelbar avgång.

Lite senare kryssar vi västerut med min nya fock på det nyinstallerade inre förstaget. Vad som också är nyinstallerat är en skotskena för det nya seglet. Åsa sitter på relingen när den nya skotskenan slits ur sitt fäste. Den är bara skruvad, inte bultad. Lyckligtvis fick hon den inte på sig men jag börjar undra om jag verkligen tycker att det är en bra ide att tillbringa de nästa tre-fyra åren på detta vis.

Vi upptäcker också att AIS:en slutat att ge vår position. Just när vi inte fick igång motorn och låg och drev utanför Simi, då slutade den fungera. Hoppas ingen tror att vi förliste där! Först tänkte vi att det hade ett samband, men nu tror jag det beror på att den är programmerad med det gamla MMSI-numret, och Marine Traffic visar bara AIS-positioner med ett giltigt MMSI. Jag angav numret två timmar innan jag fick beskedet att jag måste byta. Det går inte att ändra på ett enkelt sätt, och jag har satt det på listan över lågprioriterade problem.

Har ni läst ända hit är ni säkert trötta nu. Jag är glad att jag har det dokumenterat. Och igår hände faktiskt inga katastrofer.

Idag är det mest förtvivlan. Igår blev basen till radarn färdig, och Edwin kom och kopplade in den. Den fungerade på första försöket- Det är en Wifi-radar som man bara kopplar el till, sen ska man ha en iPad med en gratis-app som display. En radar har jag också alltid velat ha, men aldrig haft råd, och nu har jag en som är så fin.

Sen skjutsade Elly mig till plexiglasfirman, och jag slog till på en tio mm tjock bit för 100 Euro. I kassan ringde Angelos, han som inte fixat mitt registreringspapper, och skrek i telefonen att jag inte gjort vad jag skulle, att allt nu kommer att bli försenat minst en och en halv månad. ”De papper som visar vem som representerar din firma, de är ÅTTA månader gamla, och nu finns det en NY REGEL som säger att de får inte vara äldre än SEX MÅNADER OCH DETTA SKULLE HA VARIT GJORT FÖR LÄNGE SEDAN”. Alltså, jag betalar honom ett månatligt arvode. Vem av oss är det som ska hålla reda på sådana saker? Koleriska människor behöver motstånd så jag upprepade ”I början av mars kontaktade vi dig om att jag behövde ett nytt ”osv. Men tillslut orkade jag inte slåss om vem som har mest fel, så jag sa att vi lämnar tjafset, vad ska vi göra för att lösa situationen? Kan jag inte bara åka, jag har ju giltiga papper för segling i Grekland? Jovisst, sa Angelos lättat, gör det, jag skickar tillbaka dina skeppspapper och så fixar vi registreringen i sommar, när båten ändå ligger still.

Ett av problemen är att det papper som jag behöver, det utfärdas av samma instans som tar emot alla flyktingar. Alltså är det väldigt lång väntetid nu.

Nåväl, allt verkade frid och fröjd, och jag lade mig med en känsla av att allt skulle ordna sig.

Imorse hittade jag inte min grekiska telefon. Totalt försvunnen. Jag behövde ringa och påminna alla, tre dar kvar, Elly skulle hämta mina plexiglas, jag bara grinade och drog iväg i panik för att leta på restaurangen där vi var i går och tvätteriet som hade alla våra överdrag. Mitt huvud kändes som om det lagt av för gott, jag vinglade fram på gatorna och telefonen fanns ingenstans. Tills Lasse ringde, han hade hittat den. Fantastiska Lasse som hjälper sin hysteriska fru med allt.

Tillbaka i båten, med några improduktiva timmar att ta igen, kommer motorManolis. Väldigt snäll och rar, men han pratar väldigt dålig engelska. Och efter ett tiotal ”You new filter, no?” och jag förklarar vilka filter jag behöver och strax därefter får frågan igen ”You new filter?” kryper det överallt i kroppen och jag vill bara grina igen. Det tog en timme till.

Och jag ringer InoxNikos igen och säger att jag behöver stålrören till vindrodret idag. Vindrodret är fästat på tre ställen i skrovet, med stålrör mellan fästena. Det följer med stålrör som man ska skära till, efter hur man valt att placera fästena. När man placerar fästena kan man tills vidare använda plaströr, för att det blir enklare. Det visade sig att det då också blir lättare att missa det faktum att de medskickade stålrören har en begränsad längd. Nikos berättar att det ena stålröret är 15 cm för kort.

Och jag mailar och ringer Hydrovane i Kanada, som inte svarar, det är väl gryning där.

Och sen ringer Fotis. Som har pratat med Angelos. Som säger att om jag ska åka nu, utan det nya papperet, då måste jag ha en EPIRB med det gamla MMSI-numret. Och den gamla EPIRBEN har inte genomgått den årliga testen, för jag har ju köpt en ny, bättre, med det nya MMSI-numret i. Men nu ska jag alltså skicka den gamla på test till Aten, och hinna få tillbaka den senast lördag. Och det kommer Angelos på nu.

Lasse och jag går och äter pizza. På vägen möter vi Annie, som bara garvar och säger att när hon ska byta jobb måste hon fixa papper i veckor, och dessutom bli röntgad för att kolla att hon inte har TBC. Men Annie är vaccinerad. I am british, utbrister Annie! Vi är vaccinerade mot TBC, men inte mot cancer, alla dessa röntgenundersökningar kan ge cancer istället!

Med lite pizza och vin i kroppen formar sig en plan. För det första: VHF:en kommer imorgon från Aten. Då har den just blivit omprogrammerad med det nya MMSI-numret. Ska jag alltså ha olika nummer på VHF:en och EPIRBEN? Jag konstaterar att hittills har jag gjort vad folk sagt åt mig, för vad har jag för val? Men nu ska jag nog byta strategi. Hädanefter ska jag hävda logik. Jag har en bra EPIRB, jag har rätt MMSI-nummer på alla grejor, jag är mer intresserad av säkerhet än av papper. Fixa papperen, Angelos, det är ditt jobb. Jag tar Peristera och drar.

Livflotte del 5
I lördags kom den. Stor, tung (85 kilo) och SOLAS-godkänd. Transportfirman levererade ända till kajen, men det var ju fortfarande en bit kvar till slutdestinationen på fördäck. Med spännband och rep fixade jag en upphängning, och så ett fall på det. Lasse hissade och jag höll i styrlinan. Just när flotten lämnade marken insåg jag att den vägde mer än jag, och att jag aldrig skulle kunna hålla emot när det svingade iväg. Men jag lyckades få linan runt en balk, och förhindra ett pladask. Och kanske nåt ännu värre resultat av 85 kilo i gungning.

Väldigt många andra kom också i lördags. Edwin Elektriker kopplade in solcellerna, kylskåpet och lite till. Per och Vaios byggde bas till watermakerns olika delar. Mitt i alltihopa kom besiktningsmannen, Stefanos. Och han ville förstås se skeppspapperen, som är i Aten hos Angelos, som aldrig kan fixa registreringspapperet. Så då måste Fotis också komma. Och Lasse installerade kylskåp. Det blev lite trångt, en stund där. Men alla var glada och jag och besiktningsmannen gick runt och lyfte på verktyg och flyttade på lådor så han skulle kunna se. Och Angelos mailade alla certifikat och så var alla nöjda. Men några SOLAS-livvästar har jag fortfarande inte.

 

Hade jag fått bestämma hade Fotis stannat kvar för att hjälpa mig att installera vindrodret, men hans fru hade just kommit hem efter att ha legat på sjukhus. På söndagsmorgonen visste jag inte om jag skulle våga ringa, jaga hit honom när Dora äntligen är hemma. Vi jobbade på lite i båten medan maratonlöparna sprang förbi. Javisst, Rhodos maraton ”Roads-to-Rhodes”, hade lagt banan längs piren!

 

 

Och efter lunch kom Fotis.

De fem lådorna från Hydrovane med sina gediget tunga och komplicerat formade metalldelar började sakta tömmas på sitt innehåll. Maffiga fästen mot skrovet, Pers teflonplattor på utsidan, Nikos stålplattor på insidan, 10 mm bultar och en massa epoxy. ”Over-engineer” var rådet. På några timmar hade vi monterat tre fästen och det pirrade i min mage. Sedan jag var ute och långseglade 2004-2005 har jag drömt om att ha ett vindroder. Det är så intressanta konstruktioner, vind och vatten och stål. Och de bara fungerar och fungerar, outtröttligt. Och nu har jag ett alldeles eget vindroder, och Hydrovane frågade vad jag skulle döpa det till. Jag vet faktiskt inte än. Autopiloten i Tordmulen heter Axel, efter båtens första ägare. En kille på bryggan föreslog Paralos, en grekisk hjälte som var nåt slags tidig sjöfarare. Men vindrodret kanske ska ha ett kvinnonamn.

 

 

 

Idag har alla tjatat på Nikos. Han måste sätta upp radarn så att Edwin ska kunna koppla in elen till den imorgon. För på onsdag ska Edwin göra andra saker. Edwin kommer från Holland, och han försöker planera saker, han är som vi. Nikos är som Fotis, man vet aldrig. Så jag har ringt Nikos åtminstone fyra gånger idag. Edwin har ringt några gånger också. Och Fotis var här och hjälpte till att ringa. Så då kom Nikos verkligen. Två gånger till och med. Inte den tid han sa, ett antal timmar senare, och inte är radarn på plats, men han ska komma klockan nio imorgon och göra det sista. Edwin kommer 8. Då håller vi honom sysselsatt med watermakern tills Nikos kommer.

 

 

 

 

Och medan jag väntade på Nikos fick jag aningen mera koll på watermakern, som nu sitter så stadigt fast tack vare Per Kjellkvist.

 

Och Pers fru Elly har skjutsat mig till plexiglasfirman. Det var ju två luckor som gick sönder när Dino hyrde Peristera i somras. Och dom skulle han ha lagat i vinter. Och jag har påmint, och tjatat, och hotat. men han har inga pengar så han har inte gjort det. Så då måste ju jag. Och ge räkningen till honom. Och hålla tummarna.

Jag skulle behöva skriva inlägg varje dag för att i någon mån kunna återge alla turer här. Vi börjar med livflotten. Här kommer det:

Livflotte del 4
När allt var klart med livflotten, och jag skulle betala, visade det sig att de behövde nåt papper för att utfärda faktura utan moms. Min accountant Angelos, eller snarare hans anställda Ioanna, kontaktade försäljaren av livflotten och bad om vissa uppgifter för att kunna utfärda rätt papper. Detta skedde vid tio-tiden, och försäljaren, Marita Hellas, ville ha mina pengar innan klockan 12. Både elva och halv tolv kollar jag mailen, men inga uppgifter har kommit från Marita Hellas. Så jag ringer: Vad är det frågan om? Här vill Ioanna  ha uppgifter av er för att jag ska kunna betala innan klockan 12, och ni svarar inte??? Ojoj, jovisst, om tio minuter (GMT, Greek Maybe Time). Och några minuter efter 12 kunde jag äntligen betala, och skickade en skärmdump så att de skulle se att det var gjort. Inget svar. Torsdag mailar jag och undrar om allt är som det ska, och får faktiskt svar, att livflotten är på väg. Fan trot, tänker jag. Men idag ringde en transportfirma, imorgon bitti ska flotten levereras. Det kanske händer ändå!

Innan jag redogör för allt elände, ska jag nämna att en massa går framåt. En bra radarreflektor sitter nu i masten. AIS:en fungerar (Kolla efter Peristera i Rhodos hamn. Tex Shipfinder, eller Marinetraffic)

Flytvästar.
Hade jag också tänkt köpa av Marita Hellas, men tillslut fanns det bara västar (med det jag vill ha) som kostar 295 Euro styck. Pyr-sos, en annan firma i Aten som Fotis känner till, påstod sig ha västar för 142. Enligt uppgift på telefon har de allt jag önskar, så jag avbokade Marita Hellas. Och Pyr-sos skulle skicka foto för säkerhets skull. Har de skickat nån foto? Nej. Vet jag när/jag kommer att få nya flytvästar? Nej

Bajsslang
Till förra sommaren lät jag sätta in en toatank på ena toaletten,  just nu pågår installationen av tanken på andra toan. Tyvärr bytte de inte den slang som går från tanken och ut, och eftersom jag stänger tanken genom att stänga genomföringen, står allt kiss och bajs i slangen när tanken är stängd. Den gamla slangen började läcka, och hela sommaren tejpade jag, och sprayade rengöringemedel. I vinter har Fotis och Nikos bytt slang. Av någon anledning gjorde de en svanhals på den nya slangen (Nikos lämnade en lång bit som Fotis skulle kapa innan han satte fast den. Men Fotis tryckte bara dit den) Och den svanhalsen fungerar som en effektiv broms för tankens innehåll att komma ut. Igår kväll small det till i tanken, och till min fasa insåg jag att tankgenomföringen stod öppen, men att tanken ändå var full. Jag förberedde för att pumpa genom däcksöppningen, vi väntade tills det var mörkt. Men även om jag skulle lyckas tömma hela tanken med en handpump (det är jag ganska van vid, Tordmulen hade stopp en sommar och jag hade så tätt mellan kurserna att jag tvingades handtömma tanken i en hink genom lufthålet ett par veckor, innan jag hann åka och få hjälp.) skulle jag ju inte kunna tömma själva slangen. Och hur gör man för att lossa en slang, full med kiss och bajs, utan att nåt rinner ut i båten? I ett sånt där utrymme ni vet, fullt med slangar och prång och perfekta skrymslen för kiss att moja in sig. Nåväl, lyckligtvis lyckades vi böja och bända på slange så att den blev plan, och det rann tillslut ut, och slangen satt kvar.

Angelos. Grrrr
Angelos är min accountant, han har hand om en massa papper, och han jobbar med båtföretag så han kan och vet. När jag nu ska ut på de stora haven måste jag ha ett nytt MMSI-nummer. Trots att väldigt många människor varit inblandade i detat projekt sedan förra våren, så är det först den 1 mars, som jag får detta besked. Philip Pitaoulis, radiokommunikationsmannen som är så himla redig och bra berättar detta för mig. Eftersom jag inte vet alla konsekvenser av detta, och eftersom det är omöjligt att få information om alla regler, ber jag honom kontakta Angelos och be om det som ska göras. En konsekvens som jag vet, är att ett nytt registry paper för båten måste utfärdas. Detta sker alltså 1 mars. 14 mars mailar jag min kontakt Ioanna, hos Angelos, och frågar hur det går ”Som ni vet måste jag ju byta MMSI.nummer” osv. Inget svar. Jag mailar upprepade gånger till henne och Angelos, och i slutet av mars får jag till svar ”About the MMSI i know is undrgoing.” Så jag tänker att det kommer väl snart. Men så börjar Philip bli otålig, och ringer Angelos. Sedan skickar han detta mail till mig: ”I have also be informed by Mr. Sfaelos office, that the New PERISTERA Registry has NOT been issued Yet. Could you please arrange for this case,  since the absent of this Certificate , may cause problems in general.”. Jag ber Fotis om hjälp, han ringer Angelos och pratar grekiska. Då påstår Angelos att han fick veta detta om nytt MMSI-nummer först häromdagen, när Philip ringde. Hmm. Nu är det bråttom. Ioanna mailar två dokument, nåt slags fullmakter, som jag tar med till det speciella kontoret för underskrifter och stämplar. Jag skriver under och får mina stämplar. Sen skickar jag kuvertet med courier, för posten kan man inte lita på. Under dagen pratar Fotis mera mer Angelos, och får då reda på att båten måste besiktigas först, innan jag kan få mitt registry paper. Jag ringer Giorgios Halkitis, en annan av mina pålitliga välgörare (tur att de också finns!) och han lovar att komma imorgon. ”Dont worry, dont worry”. Tja, deltagarna kommer om en vecka, och utan registry paper får jag inte lämna hamnen.

Hydrovane, vindroder
Skulle ha levererats i början av april, men Hydrovane blandade ihop det och skickade i början av april istället. Och UPS levererade inte i onsdags, utan först på torsdag eftermiddag. Och Fotis kunde inte hämta förrän på fredag morgon. Men nu har jag vindrodret här, och alla plattor både för insidan och utsidan av skrovet är klara, liksom bultar och muttrar. Och epoxi. Så det är bara Fotis som fattas. Jag vågar inte installera själv, jag vill ha del av hans erfarenhet av båtinstallationer. Lycklig packar jag upp alla fem paketen, jag har alltid velat ha ett vindroder. Det är en fantastisk tingest, mekanisk, pålitlig och fascinerande. Fotis lovar att komma på eftermiddagen. Och jag ringer, och han går förbi, och han byter några ord, flera omgångar, och lovar kommer bara han är klar med det han gör. Men han kommer inte. Tillslut är klockan kvart i sju och jag inser att han gått hem. Och jag plockar in alla burkar, plattor, bultar mm och tar en whisky.