Den 4 november kom Peristera och jag till Las Palmas, den 20 november gick starten av Atlantic Rally for Cruisers. De 16 dagarna var fyllda till bredden av förberedelser. Reparationer, uppgradering av säkerhetsutrustningen, check av riggen, föreläsningar och påföljande shoppingrundor. En vecka kom min son Joel ner, och han satte genast igång att arbeta – vi blev fotograferade till ARC:ens Facebook-sida när vi rengjorde vinscharna – det var enda sättet för honom att få träffa sin mor. Jag hade utlovat lite semester också, och mitt dåliga mammasamvete slog till med full kraft när jag insåg att den tiden inte skulle finnas. Efter Joel flyttade deltagarna ombord och de involverades också i arbetet. Ett par dagar gick åt till att handla och stuva mat. Men det gavs tid till festligheter också. Vi hissade alla signalflaggorna i riggen, gick i paraden tillsammans med besättningar av många olika nationaliteter, en och annan sundowner rann ner och min man Lasse målade en Peristerabild på piren och vann 12 vinflaskor.
Och så var det dags för start. I ARC-pärmen fanns en checklista över vad man skulle göra sista morgonen, och på den stod att man skulle duscha, så det gjorde vi. I god tid släppte vi förtöjningarna, 220 båtar skulle tränga sig ut genom hamninloppet, och utan bogpropeller är kombon många båtar och vind, en adrenalinhöjande övning i båtmanövrering. Ann var raceledare, och vi gjorde en bra start. Men vi hann egentligen inte mer än över startlinjen förrän alla båtar seglade förbi oss. Vi intalade oss själva att vi inte brydde oss ett dugg om själva tävlingsmomentet, men det är inte kul att bli omseglad. OK, stora båtar med lättvindssegel. Men inte av små båtar med samma segelsättning som vi!
Det tog 25 dagar att komma över till andra sidan. 25 dagar, nu kan jag inte fatta det. Vad gjorde vi egentligen? Vart tog tiden vägen? Peristera är full av böcker som står kvar olästa. Jag har skrivideer som fortfarande är oskrivna. Det finns osydda sittbrunnsdynor, osorterade bilder och en nästan oanvänd sextant. Men många tänkta tankar, många närstuderade moln, och många vågor och stjärnor som fått en permanent plats i våra ögon.
Ur loggboken, klockslag i UTC:
20/11 kl 18. Waypoint till ST Lucia. Vi har 2671 nm kvar
21/11 kl 14. Molnigheten avtar. PLB har monterats på flytvästen och stickningen av en babymössa har fortsatt. Genomgång av sopsortering. 12.00 ringde skeppsklockan för att sätta kryss på den stora kartan för första gången.
22/11 kl 04.00. Mestadels total stiltje. Vi går fortfarande för motor. Ser en del båtar, några från ARC. Vissa går i 1,5 knop, andra i 5, och då gissar vi på motorgång. Mycket häftig mareld.
22/11 kl 14.00. 15-19 knops vind, NNV. Delfiner siktades för första gången! 30-40 stycken som hoppade i vattenytan. Fantastiska 10 minuter. Underbar halvvind att styra i. LYXLIV!
Ur bloggen på ARC:s hemsida:
A society.
My crew didnt know eachother on advance. They bought their spots in the boat and came. Based on where they wanted to sleep, they organized themselves in what turned out to be job specific cabins. In the front port cabin we have the health care center, with a physician and a nurse. They hve a red cross on their door to guide us, and they are open for consultation between 9 and 10 in the mornings. The nurse is also an accomplished pastry baker, which makes this a very popular cabin. To starboard is the technical board, with two engineers. They are in charge of the stars and the chafe. Flattening of food tins is also part of their responsabilities.
In the aft port cabin resides the HR and communication department. They are now in the process of organizing a ”funny hour” on Friday, of course in compliance with the gender policies onboard.
I am also trying to make myself both useful and popular. Besides providing the crew with yoghurt and sourdough bread, I ring the bell every day at noon. One of the crew put a mark with a golden pen on our position on the chart, and we wish ourselves joy, or happiness, or wind. Wind is by far the most common wish. And if you are persistent enough, your wished may come true. At this moment we have wind, and a growing hope to make it to St Lucia before the gate closes.
24/11 kl 16:15. Pratar i satellittelefonen med en mekaniker om vibrationerna i hjärtstocken. Han rekommenderar oss att använda vårt vindroder, Aina, så mycket som möjligt. Aina är en Hydrovane, som har ett eget roder.
26/11 kl 19:54.Vind 8-10 knop OSO. Aina styr. Lite mörka moln på himlen. Genua och stor redo att revas om en squall, ett svart lokalt moln med mycket vind och regn, skulle störta över oss. Delfiner, en val på avstånd och en fantastisk middag, framtrollad (och fiskad) av Diana.
Ur bloggen på ARC:s hemsida:
Sail across the Atlantic Ocean?
Today we passed 100 engine hours. We are getting used to the noise, and to the luxury of having an abundance of electricity. We talk about the flat, calm sea, painted in fifty shades of grey,and how beautiful it is. But after all, Peristera is a sailing boat, and we are here to sail. So earlier today, when, all of a sudden, the wind picked up to 14 knots, we immediately rolled out the sails. We knew we had to be fast, that the wind would be gone before we had even trimmed the sails properly. The rain came together with the wind, and when we were all wet, the wind died. We rolled in the sails, engaged the autopilot, spread out the wet gear and was ready just in time for the giant dorado to come out of the oven.
We are lucky to have a fishing champion on Peristera. Diana surprises us and herself by caching bigger and bigger fishes. There is a limit of how big fishes we can get onboard, that is determined by the size of the swimming platform, and the weight of the fisherwoman, Today we touched that limit with the 90 cm dorado (sorry, no picture, you have to beleive us) We even had to throw some of the fish back into the sea, we knew that although we are seven onboard we wouldnt be able to eat it all.
The night has come, the watch team is out in the cockpit. Besides doing the usual watch stuff, they concentrate on creating wind. Tomorrow, they say, tomorrow the wind will come.
29/11 kl 06:49. Vind 8-10 knop V. Seglade en kvart, men åt fel håll. Startade motorn igen. Måtte passaden komma snart.
7/12 kl 20:21 Vind 5-7 knop O. 1058 M kvar. Motorgång.
Ur bloggen på ARC:s hemsida:
Unexpected fishing:
As everybody with dreams of crossing oceans, I have read many books about other sailors and sailing journeys. When we realized that we were running low on diesel, I remembered stories about cargoships throwing out canisters of diesel, in the middle of the ocean, to needy sailors. For several days we have searched for big ships along the horizon, and (this is the modern world) on the plotter. Yesterday we saw a cargoship 20 miles away, but I didnt dare to call them, they were too far away. But today we spotted Mary Jean II, only 4,5 miles away, heading towards us. I swallowed, and picked up the VHF. ”Mary Jean II, this is Peristera, the sailing yacht in front of you. Do you happen to have some diesel to spare?” Mary Jean II, a motor yacht, 60 x 12 meter, asked us to stand by, and after five minutes they called back. ”Peristera, this is the captain of Mary Jean II. We will alter our course to you. Keep your speed and course and we will come on your port side and throw two canisters of diesel in the water”. We rolled in our sails, started the engine, tied two persons to the swimming platform and stood ready with our cameras when the shining blue Mary Jean II came closer with propably the owner on the upper deck and the staff on the lower. Two young guys in white shirts dropped two canisters tied together with two floating devices. We were all waving and shouting as they passed, and I reversed so we could reach the canisters and get them onboard. I called them again to say that we had luckily caught the precious fish, and thanked them again. ”We are also on our way to St Lucia,” they answered, ”so you can give back the canisters there, together with some beer”, the captain said, and we all agreed on that.
8/12 kl 12.01. Vind 8-12 knop. Härlig slör i helt rätt kurs. Underbart frasande runt skrovet. Solen steker, livet leker.
9/12 kl 07:24. Vind 14-18 knop O. En båt, Utopia, fritidsfartyg på 75 meter (!) syns på plottern. Fö lugnt, vackert, mörkt, full fart. Medström.
12/12 kl 15 missade Ann och Elisabeth att skriva. Det var fullt upptagna med att försöka torka upp efter ett riktigt tropiskt regn. Det blåste upp till 28 knops relativ vind i byarna. Ann sjöng av lycka vid rodret.
13/12 kl 21:38. Vind 12-16 knop O. 192 M kvar. Segelbåten Power Grey korsade vår kurs föröver. Lussefika med nybakade lussekatter, mums! Bra fart genom vågorna.
14/12 kl 20:01. Vind 15-20 knop O. Vemodig stämning ombord när vi ser slutet på vår seglats.
15/12 kl 04:34. Vind 12-14 knop O. 35,8 M kvar.7474 Två kryssningsfartyg på plottern, den ena Costa Magica som Linda åkt över Atlanten med, åt andra hållet. Vi ropade upp dem på VHF:en och frågade om den svenske co-kaptenen var kvar. Svaret kom prompt: ”Negative”.
Vid åttatiden, lokal tid, efter 25 dygn, lade vi till i marinan i Rodney Bay, och blev genast trakterade med varsin rum punch. Hela min familj var där, och Carolinas pojkvän, och flera av dem vi lärt känna i Las Palmas (de allra flesta båtarna var redan där, faktiskt, vi var inte så snabba…) Jag tror att vi alla hade svårt att förstå att vi varit 25 dygn till havs, och faktiskt seglat ända till Karibien.
För min del har känslorna kommit lite i taget. Jag saknar den speciella känslan av att vara en del av ett litet minisamhälle så lång tid, där man är helt hänvisad till varandra och båten. Det utvecklades en underbart humoristisk kultur ombord, där vi myntade flera nya ord och uttryck och skrattade ofta. Tack till besättningen som delade denna upplevelse med mig.
Vi kom sist. Vi kanske hade gjort det i vilket fall, men jag vill ändå berätta om mitt gruvliga misstag. Som nybörjare på seglingstävlingar var jag osäker på hur jag skulle fylla i papperet med alla data om båten för att beräkna vårt handicap. Vilken vikt skulle jag skriva, tomvikt eller fullvikt? Jag frågade på kontoret och de tyckte jag skulle skriva båda. Så jag skrev i den ordningen som det stod i papperet, 12 ton / 14,7 ton. Och först när det var för sent upptäckte vi att vi kommit i klassen med de stora och snabba båtarna. Vårt handicap var beräknat på tomvikten, och med en sådan lätt båt borde vi flyga fram genom vågorna, och det gjorde vi ju alltså inte.
Vi är glada ändå, och nu har jag lärt mig något till nästa gång. Nästa gång? Blir det en nästa gång? Tja, vem vet?
Och hur gick det med dieseldunkarna som vi fick av Mary Jean II? Jodå, vi lämnade tillbaka dem, tomma. Och överlämnade en kasse med det lokala ölet Carib.