Klockan är kvart i elva på tredje dygnet mellan Rabat och Kanarieöarna,och vi går fortfarande för motor. Prognosen har sagt ”Variable winds, 2 -4 Beaufort” i flera dagar nu och det innebär i praktiken motorgång. Vinden växlar i styrka mellan två och fem sekundmeter ungefär varje halvtimme. Lika ofta, eller oftare, vrider den. Vi har rullat ut segel och rullat in segel. Vi har skotat för alla tänkbara vindriktningar, bara för att tio minuter senare vara tvungna att skota om igen. Vi har spejat efter vind, vi har bett om vind men nu har vi gett upp och försöker inte längre segla. Motorn går, vi försöker tänka bort oljudet och dieselångorna när vi går med vinden en stund. Igår kunde vi segla ungefär tre timmar, det är allt på drygt 300 sjömil hittills. Just nu är Atlanten spegelblank och glänsande silvergrå mot den grådisiga himlen. Mjuka Atlantdyningar tornar upp sig bakom oss, för att strax krypa in under Peristeras vida badplattform..
Vi har ofta besök av småfåglar. De kommer flygande, trötta i vingarna kan jag tro, och slår sig ner varhelst de kan få fotfäste, ibland på oss. Genast vaknar gullegullsjukan till liv, och vi dukar upp festmåltider till pippifåglarna i form av brödsmulor och nyslaktade flugor och lite vatten.
Katinka vet hur man gör med fiskelinan och draget som jag har ombord i väntan på någon som liksom Katinka vet hur man gör, och gör det. Hon släppte ut grejorna i vårt kölvatten och fem minuter senare hade hon en skimrande Bonito på kroken. Och ytterligare några raska minuter senare fanns en död fisk med rött kött, tömd på inälvor, huvud och stjärt, i en plastpåse i kylen. Jag vill också prova, sa Gunilla, släppte ut draget, fem minuter förflöt, och sen hade hon också napp. Ännu en Bonito mötte sitt öde på Peristera, och vi 
fick stuva om i vår matplanering.
Vi lever bra här i vårt lilla samhälle. På denna lilla yta som Peristera utgör samsas sju personer. Vi lagar mat, bakar, läser, pratar, tvättar oss, går på toaletten, sover och äter. Runtomkring denna avgränsade cell av aktivitet; ett sakta böljande, tomt hav. Horisonten bryts stundtals av siluetter av stora fartyg. Som ”Linus på linjen” ungefär, som om samma grå penna ritat både den jämna horisonten och de kantiga konturerna av lastfartygen, på väg mot Gibraltar eller Kanarieöarna. I natt hade vi ett stråk av båtar på vår styrbordssida. Vi kunde inte se dem annat än på AIS:en, som berättade för oss att det var segelbåtar, 12-14 meter långa, på väg söderut. Kanske till Las Palmas för att delta i ARC:en, precis som Peristera? 