Vaknade klockan sju och bestämde mig för att inte springa, mitt knäonda har återkommit med förnyad styrka. Istället gick jag och duschade. Jag duschar oftast i båten, är för lat för att packa väska och gå iväg. Duschen var bra, varmvatten som lät sig regleras i en bestämd stråle, mycket plats att lägga saker utan att de blev blöta. Tillbaks i båten hängde jag upp handdukarna, hämtade plånboken och gick för att köpa färskt bröd. Bagerier hittar man på lukten. Man sniffar sig fram, tänker efter från vilket håll det blåser och sen är man strax framme. Det här var ett välsorterat bageri. Det fanns pain au chocolat och criossanter i miniformat och jag köpte till eftermiddagsfikat, vilket senare visade sig vara rätt beslut.
Frukost medan vi betraktade trafiken av långtradare längs piren ut till fartyget som lastade av ton efter ton med grus på kajen. Inte så pittoreskt, kanske, men annorlunda. Försökte ringa den pyttelilla hamnen San Jose som enligt hamnguiden bara tar emot båtar under 12 meter, och Peristera är 14. San Jose ligger bäst till för vår sista övernattning och jag hoppades på ett undantag. Inget svar så jag ringde Robert istället. Robert jobbar på Afflux Water och av honom har jag köpt watermakern. Nu kanske vi snart ska våga provstarta och jag har många frågor. Jag behöver fråga för jag är nervös, och jag behöver fråga för manualen är inte solklar. ”Inte solklar” är en underdrift. Robert är däremot solklar och nu fattar jag alltihop. Sen ringde jag San Jose igen, och fick veta att capitaneriet kommer tillbaka om ca 30 minuter. Medan jag väntade gick jag till affären för att kolla om de hade påsförslutare och Wettex-dukar. Det hade de inte. Om jag hade vetat innan jag lämnade Italien att Spanien inte säljer Wettex-dukar, då hade jag bunkrat massor. Nu kokade vi vår sista istället. Det går bra, det vet jag sedan mina fattiga år.
Efter en halvtimme fanns capitaneri-kaptenen i San Jose på plats, och han intygade att hamnen inte har plats för båtar längre än 12 meter, men att det ändå fanns en plats, på bensinbryggan. Ankomst efter 18, avgång innan 9. Jag bokstaverade namnet på båten, PapaEchoRomeoIndigoSierraTangoEchoRomeoAlfa för att vara säker på att få platsen.
Nu hade alla duschat klart och Bim och jag gick till hamnkontoret för att lämna nycklarna till toa/dusch och få depositionen tillbaka. Bim följde med för jag hade upptäckt att på mitt kvitto stod att jag bara betalt fem Euro när jag i själva verket betalt tio. Bim såg mig ta fram en tia och jag ville ha henne bredvid som stöd. Hamnkontoret var stängt, och vi gick tillbaka till båten för att hämta VHF:en och ropa upp dem. När vi ropade på dem var förstås kontoret öppet igen, och vi gick tillbaka. Dagens hamnkapten pratade inte heller engelska men han fattade vad vi ville och några samtal och bläddrande i pärmar senare gav han tillbaka en tia. Nu fick jag plötsligt förståelse för systemet som jag ironiserat över senast igår. I flera hamnkontor får man tillbaka samma sedel som man lämnat i deposition. Man lämnar pengen och får ett kvitto. Kvittokopian samt sedeln läggs i en låda. När man lämnar tillbaka nyckeln rotar hamnkaptenen genom lådan tills han hittar rätt kvitto och sedel. Jag bara undrar hur det går till i högsäsong.
Halv elva var vi klara för avfärd. Prognosen utlovade stiltje först, och sedan ökande vind emot. Vi började för motor, och jag gick ner för att ta itu med någon av punkterna på min lista över saker att åtgärda. Då började det genast att blåsa. Jag gick upp igen, vi rullade ut segel och började kryssa. Vinden ökade och vi rullade in litegrann. Lunch, jag hjälpte till lite, åt en portion och löste sedan av vid ratten. Kul att styra en stund, det gör jag inte så ofta! Tog upp kaffe och termosar och satte mig en stund med spanskalektioner tills vinden ökade igen och vi rullade in lite till. På plottern såg vi hur vi fick sämre och sämre kryssvinklar. Alla styrde bra, men vinden, vågorna och därmed avdriften ökade och vi gjorde c:a 2 knop mot målet. Men 18 sjömil kvar klockan 15:30 fanns bara ett vettigt beslut, motorgång. Vi började stampa och redan ett par sjömil senare med motorn på högvarv var jag precis så sur som jag alltid blir av motorstamp i motvind. Jag inbillar mig att om motståndet är för stort ska man inte fortsätta. Så kan man absolut tänka, men kanske inte när man har en ny besättning som väntar på att få kliva på i en hamn längre fram. Viss förståelse fick jag av de övriga, och vi gick in i industrihamnen som vi precis passerade för att kolla om vi kunde stanna där. Det kunde vi verkligen inte. Alldeles bortsett från att det blåste rakt in och tom bogserbåten gungade, och det inte fanns någon kajkant att lägga till vid, var det knappast ett ställe som skulle låta oss förtöja för natten.
I vetskap om att det fanns croissant och pain au chocolat till tröst fortsatte vi stampa. Jag kokade vatten, spillde ut hälften medan resten hamnade i termosen och bar upp fikat. Lite mera spanskalektioner för att tänka på nåt annat än att den dumma vinden bara blåste emot och att den förra prognosen FAKTISKT sa att vi skulle ha medvind idag också. Tillslut gick jag ner och blandade tsaziki på min hemgjorda yogurt och stekte bröd i olja. Det hjälpte. Att tillverka små matsaker gör mig på gott humör igen. Åtminstone när jag kommit på idén själv. Det går lite tråkig tid, det blir varmt och luktar gott, de andra blir glada och jag blir mätt.
Vi laborerade med storseglet, det går så mycket lättare och fortare genom vågorna om man kan få storseglet att fylla en aning. Det gick någorlunda och till vår stora förnöjelse lade sig sjögången, och farten ökade. Timmarna gick, solen sken, vi passerade dramatiska klippformationer och det gick även för mig att uppskatta färden. Strax efter 19 kunde jag äntligen ropa upp San Jose och få ett ”Welcome Peristera” till svar. Ännu en bekväm långsidesplats, en sväng till hamnkontoret, vin och debriefing i sittbrunnen, smaklös vegetarisk lasagne på en trevlig restaurang, en chokladbit vid datorn och vips är klockan läggdags.