Sedan ett par veckor är jag tillbaka i Grekland. Första gruppen kom den 20 augusti, och dagarna fram till dess var den vanliga sortens medelhavs-bergochdalbana med problem, fler problem, löften, inga svar och på nåt mirakulöst vis allt klart i sista minuten. 
Just nu är jag bara glad att Peristera är i sjön, att jag faktiskt har alla papper, att masten står upp och att jag – just nu – inte har några värre problem än att slangarna till ena vattentanken läcker, och att autopiloten inte fungerar. Vidare detaljer får ni en annan gång.
Det är varmt. Om det är temperaturen eller kärringhettan som får svetten att rinna spelar mindre roll, det är några kalla avrivningar och några klädbyten per dag som gäller. Om ett par timmar avseglar vi mot Italien. Vi har ägnat morgonen åt att göra scheman över vilka som tar vilka vaktpass, vilken mat vi ska ha, sjösjukemedel, vem gör vad om det värsta skulle hända och dessutom har vi monterat sjökojer och livlinor längs däck. Allt ser bra ut, så långt. Prognosen utlovar varierande vindstyrkor, snarare åt det svagare hållet, men med en bra vindriktning. Besättningen är taggad, och jag med. Jag älskar att nattsegla, så jag har roffat åt mig vakten mellan 02 och 04. Plåstret bakom örat sitter på plats, jag tar inga risker.
Autopiloten är trasig, men vindrodret ska få göra sin första seriösa tur. 
Sarah på företaget Hydrovane, hörde av sig häromdagen och frågade om jag döpt vindrodret ännu. Och det hade jag ju inte, de första namnförslagen Lady Vane, Bloody Mary mm. röstades ner med emfas av Lasse, nån Lady kom inte på fråga. Och jag lyssnar på min man, och började leta efter förebilder med namn som var lätta att uttala. Och vaskade fram Aina Cederblom ur minnets gömslen. Att jag inte tänkte på henne direkt! Om ni inte vet vem hon är, läs på! Aina åkte ensam, på 30-talet, i en fem meters snurrebåt, till Svarta havet, Medelhavet mm. Aina, ett värdigt namn för ett vindroder. Nu är det bestämt.
Om någon timme avseglar vi. Följ oss på MarineTraffic.com