Antenner och affischer

I flera dagar har vi rådbråkat våra hjärnor på jakt efter en lösning på problemet. Jag har alltså köpt diverse utrustning som har antenner, och i alla instruktionsböcker står det att det måste vara typ 10 meter vertikalt, 2 meter horisontellt från närmaste annan antenn, minst lika långt från kompasser, för att inte tala om master och andra obstructions. Dessa varningsord ledde oss till att vilja sätta AIS-antennen på masten, strax ovan motorlanternan. Hade jag haft tid och ork att sätta mig in i detta redan i somras när grejerna faktiskt redan var levererade, hade jag kunnat be Melthemi att stoppa in AIS:ens kablar medan masten var nere. Men jag är ingen perfekt människa, så det gjorde jag inte.

AIS-antennen består av en GPS-puck, och på den en VHF-antenn. Och pucken skickar en signal genom en kabel, och VFF-antennen en annan. Två kablar alltså, som ska hitta sin väg 7,5 meter genom masten. Nå, masten är ganska tjock, det finns nog plats att släppa ner ett snöre med en tyngd på, tänkte vi. Visserligen är båten uppallad bakåtlutande, så det tänkta snöret med en tyngd skulle antagligen trassla in sig i alla kablar och linor som redan går där, men det kändes ändå som en görlig plan. Jag tog bort plattan i taket i salongen för att kolla hur det såg ut där kablarna kom ut ur masten. Och upptäckte ett pyttelitet hål, ungefär 4 x 4 cm, ur vilket kablarna tittade fram. Att titta in genom hålet var alldeles omöjligt. Men fortfarande trodde vi på idén, släpp ner snöret med tyngden, och pilla sen in en ståltråd med en krok genom det lilla hålet och fiska! Förr eller senare får man napp.

För skojs skull klättrade jag upp på bommen för att försöka se var kablarna går inne i masten, det är ju små hål på några ställen längs masten där fallen kommer ut och där kunde jag titta in. Och då upptäckte jag ett besynnerligt golv. I den främre delen av masten, där fall och kablar går, finns det en platta. Den övre delen av masten är avskuren från den undre, och alla fall kommer ut genom hål som är ovan detta golv. Kablarna, trängs i ett rör, ca 3 cm i diameter. Och här började det kännas lite körigt. Pilla ner två nya kablar genom ett sånt smalt rör? Det måste ju vara ett hål in i röret uppe vid motorlanternan, den har ju en kabel. Men skulle det hålet vara stort nog för att pilla in två kablar till? Och om vi lyckades får in kablarna, hur skulle vi få dem genom röret ut genom mastfoten?

Vi har spekulerat: Dra ut en elkabel, dra med två snören ut och försöka få tillbaka tre kablar (Tappa inte!!). Köpa en särskild pinne, 10 meter lång och försöka sticka ner en snöre hela vägen med hjälp av den. Dra båda kablarna längs vanten (no, no, not nice, not nice, sa Erwin Elektriker). Dystert, har det känts.

Idag åkte vi till elektronikgurun, faktiskt granne med segelmakaren. Vi klev in i en affär/museum/verkstad och bakom disken hittade vi en ung kille i cool mössa, Manolis. Snabbt uttalade han sig om antennerna, och jag – skeptisk som jag är – började snacka om att man inte kan använda samma antenn till VHF-en som till AIS-en. Han tittade mörkt på mig och snärtade -I know my job. Och jag lät honom prata till punkt (jag blir mer och mer grekisk ju längre jag är här) och blev mer och mer imponerad. Det här är en kille att lita på. Han har råkoll. Och Manolis sa att jag behöver inte alls sätta antennen framför masten. GPS-pucken kan sitta inne, och med en bättre VHF-antenn i aktern (för samma pris som jag annars skulle ha köpt kabel för) får jag nästan samma räckvidd. Flera gånger var jag på väg att krama om honom, jag kallade honom för jultomten, jag var så himla glad. Så enkelt det blev, det som jag trodde vi skulle misslyckas med i timmar och dagar.

Jag var så glad att jag till och med bestämde mig för att se välvilligt på affischerna på väggarna. Klart Manolis ska ha gamla urblekta affischer i sin butik…