Tillbaka i Karibien, tre år senare. Hösten 2016 korsade jag Atlanten med ARC, Atlantic Rally for Cruisers. Sedan dess har jag seglat runt jorden med olika besättningar av mest kvinnor. Snart korsar jag mitt eget spår.
Det blev vardag att segla jorden runt, hur gick det till? I tre år har jag haft mina rutiner – komma fram en dag i förväg till hamnen där jag ska byta besättning, städa och ta avsked, sitta alldeles tom och still en stund, lägga fram nya lakan, handla och springa ärenden, ta emot en ny grupp och göra dem hemmastadda, läsa in mig på nästkommande sträcka och eventuella ut- och inklareringar, planera stoppen fram till nästa hamn för besättningsbyte, hålla koll på vädret, räkna dagar om och om igen så vi utnyttjar dem som bäst, sopa golv, byta handdukar, baka och göra yogurt, köpa lokala SIMkort så jag kan sköta administrationen medan deltagarna badar, laga mindre saker själv och organisera hantverkare i nästa hamn för de stora sakerna, boka plats i hamnen för besättningsbyte, komma dit i tid. Vardag.
Nästan alltid rolig vardag. Jag gillar hotelldelen – lägga fram nytvättade lakan och kånka jättekassar med smutstvätt till tvätteriet. Jag älskar skeppardelen – helhetsansvaret för att vi kommer dit vi ska på ett säkert sätt, och har trevligt under tiden. Jag har blandade känslor inför mekanikerdelen. I lagoma doser är det både roligt och utmanande att fixa en sönderrostad kran, ett exploderat batteri, en krånglande watermaker, ett glappande roder, en avsliten inhalslina. I för stora doser är det bara stress.
Nu är jag tillbaka i Karibien, och har plockat fram hamnguiden som jag stuvade undan för tre år sedan. Jag försöker förstå att jag gjort något som ligger långt utanför en vanlig vardag. Ibland överväldigas jag av långa räckor av minnen, som liksom vill visa för mitt upptagna vardagsjag hur långt jag seglat, hur mycket jag sett, hur många jag träffat. Ibland kommer jag att tänka på alla som drömmer om att segla jorden runt, och då känns det oerhört mäktigt att jag faktiskt har gjort det. Vardagen, och att jag tycker att det faktiskt inte var så svårt, gör att prestationen krymper i mina egna ögon. Jag behöver vara rättvis mot mig själv, och låta mig uppfyllas av vad jag gjort. Det hjälper att tänka på alla som drömmer, det får mig att förstå att en jordenruntsegling är något stort. Att jag tycker att det inte var så svårt, det betyder nog att jag förberett mig väldigt väl och jobbat väldigt hårt. Och haft lite tur.
