Månad: juni 2016

från Elin, en tjej på 25 år som i många år drömt om att långsegla. Hon har seglat sedan barnsben, har förarintyg, har jobbat på stora båtar och har därmed en säkerhetsutbildning för båtfolk. Hon drömmer om att långsegla, tror inte att hon klarar det på egen hand och inga kompisar vill följa med. Hon mailar för att fråga om hon kan segla med mig.

Ska vi låtsas en stund att Elin är en kille? En kille, Erik, som seglat hela uppväxten, en 25-årig kille med långseglingsdrömmar, förarintyg och säkerhetsutbildning.  Tror ni att han skulle tycka att han hade för lite kunskap och erfarenhet för att ge sig av? Eller gissar ni att han skulle ha skaffat sig en egen båt och seglat iväg? Jag tror det senare. Han skulle ha trott sig om att klara av det. Han skulle ha berättat om sina planer och pappa och pappas kompisar, gubbarna i båtklubben och grannarna hade fått nåt nostalgiskt i blicken och velat återuppleva sin fria och äventyrliga ungdom genom att stötta den här oförvägna killen. Han skulle ha fått massor av uppmuntran, reservdelar och konstruktiv hjälp. Han skulle ha hittat kompisar som kunnat följa med på hans färd, kortare eller längre sträckor.

Hur går det då för Elin? Mamma och mammas kompisar får något skräckslaget i blicken när Elin berättar om sina drömmar, och de mumlar något om att vara försiktig. Mamma skärper sig lite när hon ser dottern krympa och säger att visst står hon på dotterns sida och vill stötta henne i allt hon företar sig. Men mamma kan tyvärr ingenting om båtar och kan inte vara till någon hjälp. Nere i båtklubben är de alldeles för upptagna med att jämföra bottenfärger för att ens uppfatta vad Elin vill berätta om sina planer, den där tjejen har knappast egen båt, hon är väl här med sin pojkvän. Pappa blir upplivad av en dotter med lust till äventyr, men han är tveksam till om Elin är mogen att genomföra ett sånt stort projekt, tjejer är ju oftast inte lika praktiska och såvitt han kunnat se är de inte heller särskilt intresserade av motorer och sånt. När han var ung hade han och hans pappa redan skruvat sönder mopeden och satt ihop den igen, det gav en del kunskaper. Tänk om Elin får problem ensam ute på havet? Vem ska lösa dem?

Elin försöker entusiasmera sina kompisar, men ingen är intresserad av att följa med, ens en kortare sträcka. Anna är rädd för vatten, Jessica vill inte bo i en skokartong, Erika och Tessan säger tvärnej utan att precisera sina skäl.

Vad ska vi göra med Elin? Vilket ansvar har vi medelålders föräldrar för att ge Elin samma förutsättningar som Erik att utveckla sitt kunnande och sitt självförtroende? När Erik kommer tillbaka efter ett år på haven och skriver i sitt CV att han på egen hand organiserat och genomfört en långsegling, hur tungt kommer inte det att väga? För att inte tala om den självtillit han utvecklat genom att dag efter dag efter dag ha mött olika hamnar och människor, löst små och stora problem och tagit sig samman och gjort det som måste göras trots att han ibland var hungrig, frusen och rädd.

Unnar vi inte Elin samma utveckling? Är en mammas viktigaste uppgift att säga till sin dotter att vara försiktig? Eller kanske mammor borde våga ta tag i och genomföra sina egna drömmar, för att både vara en förebild för sin dotter, och en praktisk hjälp? För det är tyvärr så att varje gång en mamma backar, då minskar hon inte bara sitt eget livsutrymme, utan även sin dotters.

Ska vi enas om att säga såhär till Elin istället:
Åk, ta din båt och börja resan. Sätt ett mål 100 sjömil bort, ett par dagars färd. När du är framme, skriv en lista över allt du lärt dig, och vad du skulle vilja göra med din båt och så lovar jag att se till att någon hjälper dig om du behöver. Sätt upp listan med dina lärdomar på väggen, så att du ser den hela tiden. Och sen är det dags för nästa mål, denna gång 200 sjömil bort. Där kommer det att finnas nya mekaniker, om du inte klarar allt själv. Nya lärdomar, nya reservdelar, nya instruktionsböcker och nytt mod att flytta horisonten. Och när du kommer hem, då ska jag beundra dig, min dotter, som har flyttat horisonten.

har förflutit, och det har inte funnits något elände att skriva om. Jo, lite, förresten. Jag berättade aldrig om takluckorna. De två främre sprack när jag hade båten uthyrd (och targabågen blev böjd och solcellerna med den, två långa förtöjningslinor försvann, div husgeråd likaså mm). Han som hyrde båten skulle fixa två nya luckor men han hade inga pengar så tillslut åkte jag själv till en plexiglasfirma och lät dem skära till nya glas. De hade de gamla som mall att skära efter, men luckorna var inte lika stora, och hålen i de nya glasen var inte i närheten av där de satt i de gamla. Fotis tillbringade en eftermiddag på fördäck med en fil, och tillslut satt de på plats. Nu har en av de nya också spruckit. Spänningar??

Eftersom vi haft det lugnt och trevligt tog jag tag i watermakern. Det är en del kvar att göra, bla att koppla alla vattenslangar. Intaget måste ske genom en genomföring mitt under båten, den ska aldrig komma ovan vattenytan. Så medan båten låg på land bad jag Fotis att ta upp en ny. Men då kom han och motor-Manolis på att jag kunde använda den genomföring som tar in kylvatten till propelleraxeln. Och jag hade ju talat om för Fotis dimensionen på genomföringen, och mitt huvud var alldeles för fullt för att tänka på att kolla, så jag bara nickade glatt. Men den genomföringen är ju förstås för liten. Vet inte vad som händer som man använder en för liten. Det är ändå c:a 500 liter vatten som ska sugas in under en timme.

Igår hittade jag en massa vatten under durkarna. Det smakade inte salt (oljigt) så jag misstänkte en tank. Men sen hittade jag vatten under batterierna också. Salt. Vi gick för motor och vattennivån steg med god fart. Fort fram med länspump och hink, och vi satt tre stycken på golvet och pumpade och skvätte för pumpen läckte förstås. Men effektiv var den ändå, och två fulla hinkar senare började jag felsöka. I ena kanten av motorrummet hittade vi vattenkällan, en slang från en svanhals en bit upp. Tänk nu Linda, tänk… vatten från värmeväxlaren, det är inte rött, nivån på inre kylvattnet är ok, kommer det ut vatten från avgasröret? Ja, det gör det. Ok, då är det väl ingen akut fara, försök tänka lite till och kör på lågvarv mot Korfu och en reparatör. Vi ledde slangen med vattnet ner i en hink istället för in i motorrummet och jag satte mig med internet. Anti-siphon heter svanhalsen tydligen på engelska – jag har ingen sådan på Tordmulen – och nånstans hittade jag uppgiften att det inte var särskilt dyrt att byta. Skönt. Framme på Korfu ringde jag marinan för att be om numret till en mekaniker, men se, det var inte så enkelt. De skulle ha provision för att lämna ut numret. Några konsultationer med kollegor ledde till att jag ändå fick ett nummer och jag pratade med Marcos som lovade att komma några timmer senare. Så jag hade tid att leta vidare, och läste att anti-siphonen gärna beckar igen med salt, och att man bör spola rent den ibland. Den satt ju bara där på väggen, fastsatt med buntband och slangklämmor, och med ett lock på toppen som gick att skruva bort. Och med hjälp av lite färskvatten och en tandborste började de inre delarna att röra på sig och fjädra. Och det blev helt uppenbart hur den fungerar, för det rann vatten genom den när man tryckte in fjädern, och vattnet stoppade när fjädern var ute. Och då var det bara att sätta tillbaka den och ringa Marcos och avblåsa. Jag är fortfarande skitstolt. Syftet med hela grejen? Jo, när motorn är avstängd och man seglar och hoppar runt på vågorna kan vatten tryckas in bakvägen genom kylvattenintaget. Och det vattnet ska då rinna ut genom slangen. Som väl egentligen ska ledas nån annanstans än ner i motorrummet.

       Joniska  havet är så annorlunda mot Rhodostrakten. Så mycket grönare, och husen ser annorlunda ut Inget vitt och blått grekiskt. Mer italienskt, både i arkitektur och natur. Längre och längre bort från Rhodos kommer vi.

 

 

   Ända till Albanien, faktiskt. Några sjömil över, och så var vi i en helt annan kultur (om än precis samma mat). Agenten Jelia tog emot oss, en ung tjej som driver Saranda Summer Tours med sin man (vars mamma tar hand om lilla Melina, tre månader). De fixade inklareringen, arrangerade en biltur till Blue Eye Spring, jättevackert, vidare till restaurang för lunch och ett besök hemma hos en familj som bjöd på kaffe. Tillbaka i båten gav de oss en flaska albansk konjak, ganska god. Lite söt. Kommer ni till Albanien, minns Saranda Summer Tours, hälsa från mig.

Just nu kryssar vi mot Erikoussa. På östsidan av Korfu blåser det ingenting, all vind finns på västsidan. Imorgon är vi också där!