Marinan i Alimos är jättestor, full med charterbåtar och privata båtar. Det var där jag köpte Peristera, och var där tre veckor medan säljaren, 
Dream Yacht Charter, fixade saker. I höstas var jag tillbaka drygt en vecka, för att byta ut alla vant och stag. Nu lade jag in ett besättningsbyte i Alimos, plus en extra dag, för jag räknade med att ha saker att göra där. Torsdag planerade jag att komma till marinan, vid lunch ungefär. Jag hade jobbat hårt för att planera dagarna i Alimos, hinna träffa alla och laga allt som gårr sönder. Ett av de viktigaste mötena var med Philip Pitaoulis, som skulle besiktiga min utrustning för radiokommunikation, och som dessutom gett mig så mycket både stöd och kunskap i denna deprimerande och stundtals komiska cirkus som är den grekiska byråkratin. Philip föreslog att vi skulle träffas klockan 12 på torsdagen, det var den enda tid han kunde, och jag lovade att se till att vara där. Klockan 11 gled vi in i hamnen, efter en tidig frukost och snabb färd norrut. Klockan blev tolv, och hon blev ett och jag ringde Philip – som inte svarade. På tredje försöket fick jag honom på linjen, och fick veta att han inte hade tid att komma. Åh, nej, inte Philip också, kunde han inte ha slagit en signal? Här har vi stressat… Men vad hjälper det att bli sur, jag är helt i händerna på dem. Philip skulle återkomma under dagen med en ny tid, men det gjorde han inte.
Fredag klockan 9:30 skulle besiktningsmannen Gregory, från Hellenic Register, komma. Elektrikern skulle komma på morgonen, oklart när. Prick 9:30 kommer Gregory och fotar alla prylar, skeppspapper mm och vi enas om hur enkelt det är nuförtiden med telefoner som man kan fotografera med. Förr fick han skriva av alla papper. Och Gregory frågade om min segling och jag visade min fina uppblåsbara jordglob som Lasse ritat rutten på och Gregory tyckte att jag skulle åka tills hans hemö Evvia. Och han tog en sjökort och visade alla de bästa vikarna.
När han gått grävde jag upp alla gamla flytvästar från chartertiden, och stuvade ner de nya SOLAS-godkända som jag måste ha enligt reglerna.
I soffan, lättåtkomligt, la jag de bekväma, uppblåsbara, oceanseglingsgodkända flytvästar som vi kommer att använda. Jag hällde i ännu lite mer diesel i den nya tanken för att försäkra mig om att det inte läcker längre. Och jag fixade resårband i förstuven så att grejorna inte åker omkring. Och sprayade lite silikon här och där. Och försökte rätta till solcellerna som sitter snett. Och flyttade på en krok. Och funderade över hur jag skulle kunna placera ett block för att kunna dra dirken till sittbrunnen. När det var klart hade vare sig elektrikern eller Philip kommit. Philip skulle komma klockan 11, och elektrikern på morgonen. Kvart i tolv ringde jag elektrikern, 12 ringde jag Philip och sen gjorde jag lunch. Jag hade massor av ärenden att uträtta, men jag kunde ju inte gärna lämna båten. Mitt i kaffet kommer elektrikern, och börjar greja med ankarspelet. Och då kommer Philip också, med dotter och pojkvän. Och elektrikern åker för att köpa ett nytt relä, pojkvännen tittar på utrustningen, och dottern berättar om deras semester på amerikanska västkusten och hur sålda på surfing de blivit. Och hur gärna de skulle vilja bo där ett tag, se nåt annat och slippa det grekiska. Och jag beklagar mig över Angelos, min slöa accountant, och de förstår precis. (Ähumm, vem var det som skulle ha kommit klockan 12, dan innan…?) Och både Philip och jag ringer Angelos lite nu och då för jag måste träffa honom.
Elektrikern kommer tillbaka och Philip mfl går och sen är klockan två och jag känner mig utspottad och nerslängd i en hög. Hänger en stund i sittbrunnen 
över de gamla flytvästarna men tar mig samman och ger mig av mot riggaren för att köpa grejor. Nästan framme ringer Angelos och kräver att jag ska komma till hans kontor direkt, med skeppspapperen. Och vem är jag att protestera? Går hela vägen tillbaka till båten, hämtar skeppspapperen och går till Angelos. Som tar skeppspapperen med stora gester, bläddrar fram och tillbaka, varje gång jag andas pekar han på mig och säger VÄNTA och när han har demonstrerat sin makt tillräckligt länge slår han ihop mappen och säger. Det här är bra, almost. ALMOST!!! Och jag säger nåt irriterat om att jag ordnat med all utrustning, alla besiktningar och det enda som saknas nu är dom djävla papper som han skulle ha fixat. Och då börjar cirkusen igen. Angelos ringer Philip och skriker och gestikulerar i telefonen. De pratar länge. Han ropar sen in en av sina hantlangare och skriker lite till, och pratar och pratar, jag vet inte om pratet tar så lång tid för att han är så långrandig, eller för att grekiska språket består av så långa ord. Och när jag andas spänner han ögonen i mig och pekar VÄNTA! Jag försöker fota honom i all hans koleriska glans men då blir han så smickrad så han börjar skratta.
När han skrikit klart kommer vi överens, han ska få skeppspapperen när alla chartrar är klara. Angelos ler vackert ”And then I will RUN to get the papers” och jag tar chansen, böjer mig fram, pekar på honom och svarar allvarligt ”And I will ask Ioanna to take a photo of you RUNNING” Angelos ser helt bestört ut tills han inser att jag skämtar, och då skrattar han lättat och säger att på det där stället är det Ioanna som springer och sen är audiensen över.
Jag hinner till riggaren innan de stänger, går igenom hur jag ska lösa skotpunkten till focken när nu skotskenorna visat sig vara undermåligt installerade. Och jag köper ett nytt storskot och vi kommer överens om att han ska komma halv tio nästa dag. Inte senare säger jag, klockan 12 ska jag hämta tvätten. Nej, nej, vi kommer halv tio. Hehe