Utan Giorgios Halkitis hade jag inte klarat mig. Han sitter i soffan och ser godmodig ut en stund, säger att jag inte ska oroa mig, och några dagar senare knackar det i skrovet och då är allt ordnat. Det vill säga, nu är jag alldeles säker, så säker som man kan vara i Grekland, på att jag vet vilken utrustning som krävs för att jag ska få göra seglingen by the book.
Och alltihopa antingen finns ombord, eller är under upphandling. Och registreringspapperna om Inmarsatanläggningen är hos min andra välgörare Philip Pitaoulis, så snart har jag ett Inmarsat-telefonnummer också.
Det är bara en sak, EPIRBen. Eftersom jag var ute i så god tid, och köpte en massa utrustning redan förra sommaren (i tron att jag skulle hinna installera den då) har det redan gått ett år sedan EPIRBen testades. Och nu måste den förstås testas igen. Hjälp. Det är detta som Fotis oroar sig för, att det ska vara nåt papper som krånglar i sista minuten. Det är två och en halv månad till avfärd, ganska gott om tid fortfarande, men här tillämpar man GMT, dvs Greek Maybe Time, och man kan aldrig veta.