Nu har vi varit här i snart tre veckor. Och Peristera ser likadan ut, det enda synliga som hänt är att en vägg på toan är bortsågad. Visst, Spiros har varit här med betsade träbitar för att kolla att färgen går ihop med befintligt trä, så han jobbar på, men inget är klart och monterat. Segelmakaren håller på med seglen men tryseglet väntar på travare från Aten och focken väntar på UV-skyddet. Och Inox-Nikos har varit bortrest. Och Fotis har beställt skotskena till focken, och block, men jag vet inte när de kommer. Och alla papper för att registrera Inmarsatanläggningen är ivägskickade men jag vet inte när det blir klart. Och jag har begärt offert på livflotte, flytvästar mm nu när jag verkligen vet vad jag ska ha, men jag vet inte när jag får grejorna. Och vi kan inte börja montera alla displayer förrän snickaren satt upp plattan. Och kylskåpet väntar också på snickaren. Och jag, jag väntar på alltihopa.
Koll på läget?
Utan Giorgios Halkitis hade jag inte klarat mig. Han sitter i soffan och ser godmodig ut en stund, säger att jag inte ska oroa mig, och några dagar senare knackar det i skrovet och då är allt ordnat. Det vill säga, nu är jag alldeles säker, så säker som man kan vara i Grekland, på att jag vet vilken utrustning som krävs för att jag ska få göra seglingen by the book.
Och alltihopa antingen finns ombord, eller är under upphandling. Och registreringspapperna om Inmarsatanläggningen är hos min andra välgörare Philip Pitaoulis, så snart har jag ett Inmarsat-telefonnummer också.
Det är bara en sak, EPIRBen. Eftersom jag var ute i så god tid, och köpte en massa utrustning redan förra sommaren (i tron att jag skulle hinna installera den då) har det redan gått ett år sedan EPIRBen testades. Och nu måste den förstås testas igen. Hjälp. Det är detta som Fotis oroar sig för, att det ska vara nåt papper som krånglar i sista minuten. Det är två och en halv månad till avfärd, ganska gott om tid fortfarande, men här tillämpar man GMT, dvs Greek Maybe Time, och man kan aldrig veta.