Peristeras rigg är 14 år gammal, och jag brukar höra att det är lagom att byta vant och stag vart tionde år, åtminstone om båten ska seglas hårt. Hög tid, alltså, inför ett antal oceanöverfarter. Riggfirman jag blev rekommenderad, Meltemi yachting, ägs och drivs av Minas och George, de har en butik, en verkstad och sju-åtta anställda. I våras kontaktade jag dem första gången, sa att jag skulle vara en vecka i Aten i september, och kunde dom kolla och ev byta min rigg då? Jovisst skulle det gå bra, kontakta oss två veckor innan, fick jag till svar. Men eftersom detta är Grekland, och jag har börjat räkna med att inga tidsangivelser är att anse som annat än trevligt småprat, har jag mailat den regelbundet hela sommaren. Jag har ställt frågor, jag har upprepat de datum jag skulle vara i Aten osv. Och så kommer vi då, jag och Peristera, lördagen innan den planerade arbetsveckan. Jag är inte helt säker på om de jobbar på lördagar, men jag ringer ändå på Minas nummer. Tillslut svarar en något okoncentrerad röst, och jag börjar oroa mig på allvar, men rösten verkar efter en stund förstå vad det gäller och jag blir ombedd att ringa igen måndag morgon. Klockan 8:25 ringer jag, det verkar som en rimlig kompromiss mellan svenskt och grekiskt kynne och Minas svarar glatt att de ska komma tre personer vid nio-halv tio. Och det gör de faktiskt, tre effektiva och allvarliga män kliver ombord och börjar dra och bända i vajrarna. Jag redogör för vad jag skulle vilja ha gjort: byta alla vant och stag, sätta in ett nytt, inre förstag med rulle, dra i ett nytt fall istället för det som gick av, och göra en allmän översyn. Meltemigänget drar sig tillbaka för att skriva en offert. Det går några oroliga timmar, som tur är har ett flera anmält sig till sträckor på långseglingen, och betalt en rejäl bokningsavgift, så jag har en budget för uppgraderingar. Men det är väldigt mycket som pengarna ska räcka till. Minas mailar, priset ligger några tusenlappar under mitt budgeterade belopp och jag tackar glatt ja. Till hans förvåning, tror jag. Alla tre kommer tillbaka och vi kör Peristera till kranen för att masta av. Såvitt jag förstår har masten inte varit av sedan 2001, och de har väldiga problem att få loss den. Dimitri binder linor i spridarna och sedan står han på däck och skakar masten våldsamt. Det slutar med att de tvingas skruva loss hela fästet från däck, det ska egentligen bli kvar och masten ska glida upp igenom det.
Någon dag senare kommer Meltemis skåpbil fullastad med glänsande vajrar och i bakluckan finns en apparat med texten wireteknik.se på sidan. Jovisst, är det ett svenskt företag. Minas och hans kollegor är noggranna och effektiva. Den rostiga sockerbiten till ankarlanternan byts ut mot en lödning, skarven i VHF-kabeln som tidigare bara varit lindad byts mot en kontakt, lampan till däcksbelysningen skrapas ren så att den börjar lysa med ny energi och allting smörjs och putsas. Sviveln till den gamla rullen visar sig inte vilja snurra som den ska, och en del av själva rullprofilen behöver också bytas ut. Det kostar ett antal tusenlappar till, och jag får en ny offert att ta ställning till. Jag tänker: Den dag då det blåser för mycket och jag måste kunna rulla in seglet, vilket beslut kommer jag då att önska att jag hade fattat idag? Såklart jag köper nya grejor.
Den nya genua som jag köpte för två år sedan visar sig vara sydd för kort. Det innebar att det var en bit extra fall mellan seglet och masttoppen som kunde snurra sig runt förstaget, och det var därför fallet gick av förra året. Nu sätter riggarna dit en grej som ska hålla ut fallet, så jag inte ska råka ut för samma sak igen.
Det nya förstaget får ett nedre fäste nere i stora stuven bakom ankarboxen, upptill sitter det strax under det ordinarie förstaget. Placeringen avgörs av var man kan belasta masten utan att sätta extra backstag. Jag är helt nöjd, de nya vajrarna glänser så fint, riggarna på Meltemi var toppen att samarbeta med. I vinter ska jag låta sy ett segel till den nya rullen.
