Lindas logg

Från Sverige kom Niklas Krantz, www.sittbrunnen.se, för att göra en intervju med mig. Niklas ville ut och segla, och Lasse och jag städade och sjöstuvade bort alla verktyg, reservdelar och saker som inte kunde ligga på sina vanliga platser för där pågick andra aktiviteter. För mig skulle det bli en milstolpe, första seglingen med det nya förstaget med en fock på.

Det var fantastiskt. Vilket drag i båten! Jag rullade ut både focken och genuan, och jag är mycket nöjd. Tack, Kyriakos! Niklas filmade igår, hela dan idag har  han filmat, stuckit fram kameran medan jag diskuterat med Nikos, Per, Fotis mfl. Och sprungit före mig och filmat medan jag gick. Folk vi mötte tittade nyfiket på mig och undrade förstås vilken kändis jag var, som de totalt missat.

Marita Hellas skulle ringa på morgonen och ge besked om leverans av livflotten. Vid lunch ringde jag, me de hade inga besked. Hela eftermiddagen väntade jag och till sist, när jag gett mig ut att springa lite (nja, jogga), vibrerade telefonen och Vasilis väna stämma mötte mig. Jo, nu hade de ett arrangement, flotten skulle levereras till Aten på torsdag, och till Rhodos på fredag. Till priset av 6800 kronor. Alltså, för själva transporten. Mer än en tredjedel av priset för själva flotten. Men vad skulle jag göra? I denna situation är det bara att tacka ja.

Och sen kom fakturan, med moms. Jag ska inte behöva betala momsen, efter som det är en kommersiellt registrerad båt, och då går det till så här. Så jag mailade dem med alla mina företagsuppgifter. Och fick till svar att de behövde nåt från Tax-office, nåt som jag inte har en aning om vad det är. Så nu har jag mailat min accountant Angelos, och jag hoppas han kan fixa detta innan 12 tisdag, för då vill Marita Hellas ha pengarna. Det blir en livflotte del 4.

Igår kom watermakern. Ena änden av basen var avbruten. Efter lite rådgörande med leverantören tror jag att det går bra att montera ändå. Och vi har blandat in några flera människor. Vår kompis Per som har en  workshop för seglare, och hans anställda Vaio, ska göra de träplattor som vindrodret ska monteras på (vindrodret som är så försenat, kommer först på onsdag, och då ska div förberedda delar ligga i prydliga rader). De ska också fixa stabila baser till watermakern. En watermaker gör sötvatten av saltvatten genom att skicka saltvatten med högt tryck genom ett membran. Det går åt en massa vatten, man får ut 10-30% sötvatten. Så för att få de 60 liter sötvatten i timmen som watermakern ska ge, måste c:a 500 liter vatten pumpas genom apparaten. Stadiga fästen måste det vara.

Nytt avsnitt om livflotten (se förra inlägget): Pyrsos i Aten (den ”nya” livflotten som Fotis hittat) skickar ett mail till Giorgios med information om livflotten, så han ska kunna bedöma om han godkänner den eller ej. Jag säger till Giorgios att jag ringer senare för att höra hans besked. Ringer senare, men då han han redan gått från kontoret, och ska kolla på kvällen. På kvällen ringer Giorgios och har inte fått något mail. Ringer Fotis som skickar det igen. Ringer Giorgios för att kolla om han fått det men han är inte på kontoret. Han ska kolla på kvällen. På eftermiddagen ringer Marita Hellas, den ursprungliga kontakten, som inte skulle kunna leverera flotten förrän om flera veckor, och säger att nu kan de leverera på fredag, eller måndag. Det verkar som ett mirakel, och jag undrar hur mycket jag isåfall ska behöva betala för det. Han ska återkomma med ett mail med info, men efter en stund ringer han och berättar att det faktiskt är en annan livflotte, beställd av en annan kund. Och han ska återkomma om det på måndag. Men Giorgios ringde inte, och inte jag heller, det var ju ändå fredag kväll.

Och nu är det lördag, och en ny ”Att-göra-lista”

Imorgon kommer watermakern. Vindrodret får vi tyvärr vänta en vecka till på. Hydrovane skickade för sent, och sen blev det stående hos transportfirman. Jag är skitsur. Jag tycker att om man soppar till det ska man reda upp så gott det går. Och i detta fall tycker jag att de skulle betala för en snabbare, och dyrare, transport. Inte bara be om ursäkt, för det betyder i praktiken att det blir jag som betalar.

Redan i november började jag förhandla med Marita Hellas, en grekisk firma som säljer säkerhetsprylar till kommersiell sjöfart. Och eftersom jag måste ha en massa SOLAS-prylar (Safety of lives at sea, internationella regler) verkade det bra. De har varit hopplöst sega på att svara. Tillslut skickade jag ett jätteargt mail, undrade om de helt enkelt inte var intresserade av mig som kund och varför de inte isåfall sa det på en gång? Och då blev det mer liv, och försäljningschefen tog tag i ärendet. Men det är fortsatt ganska segt, jag vill veta en massa saker för att kunna beställa, och då måste de fråga leverantören i England eller Irland eller Italien och så tar det några dagar till. Och nu är det tyvärr så illa att jag sitter här, utan livflotte och livvästar, och de produkter som Marita Hellas offererat kommer inte att skickas från Irland/England förrän nästa vecka. För leverans till Aten två veckor senare, och ankomst till Rhodos efter ytterligare några dagar. Och den 23 kommer deltagarna, och den 24 åker vi härifrån. Inte nog med det, grejorna kan inte bara kastas ombord i farten. Livflotten måste monteras på däck. Och då måste Nikos tjänster tas i bruk igen, (som också har massor att göra men som är så himla snäll och tålmodig när jag kommer med nya grejor, och nya grejor) för att göra en stabil stålvagga. Och sen ska Giorgios inspektera, och sen ska det skrivas papper, och säkert stämplas och klistras frimärken också, och först därefter kan jag åka.
Fotis gör allt han kan, han har fått tag i en Plastimo flotte i Aten, som enligt en grekisk myndighet ska vara OK, den är inte SOLAS men nästan. Så imorgon ska Giorgios bedöma om han kan godkänna den. Isåfall kan den vara här på några dagar.

Idag tog vi oss lite tid att äta lunch med goda vänner som seglat långt och länge. Och som nu bor på Rhodos i ett vackert hus i gamla stan, och som driver ett litet boutiquehotell i ett annat vackert hus i gamla stan, och en workshop (där man kan hyra arbetsplats och verktyg) i ett ganska fult hus i närheten av boatyard. Hotellet heter Ellique (ellique.gr) efter Elly, som är en källa till många praktiska tips (COBB-grillen och Wonderbag, tex!) och mycket praktisk hjälp. Hon har en tvättmaskin som hon frikostigt lånar ut, inklusive sina tjänster. Och hon har erbjudit sig att skjutsa mig för att jätte-stor-bunkerhandla.

Segelmakaren, Kyriakos, var här halva dagen igår. Vi provhissade stormseglet och fixade till så att det ska gå så enkelt som möjligt att hissa – om det skulle bli nödvändigt. Och vi hissade nya focken och kollade mot de nyinstallerade skotskenorna. Och mätte var de nya hålen ska vara i biminin. Hålen är för de fyra små stolpar som är fastsvetsade i biminibågen, för att ge lite extra stadga åt de två 100-watt solpaneler som jag köpte i februari. Och idag kom Kyriakos tillbaka, och i biminin fanns fyra prydliga, läderklädda hål. En toppenbra människa, han gillar sitt jobb och är stolt över vad han gör. Det är inte precis så att jag längtar efter stormar, men nu tror jag att jag förberett rigg och segel så gott jag bara kan.

Ja, och så har Nikos varit här igen, och mätt och sågat i den extra dieseltanken. Och jag har klättrat ner i stuven där den ska sitta för att kolla att det går att åla sig runt den för att efterdra bultarna som vindrodret kommer att sitta fast med. Och sen satte vi genuan och storseglet på plats. Och några minuter, innan kvällskylan tog över, låg jag i sittbrunnen och begrundade dagen.

På båtmässan fick jag återigen chansen att omsätta bokningsavgifter till reda båttillbehör. Bland annat en watermaker och en radar blev det, och en COBB-grill. Grillen är rolig för att det är en grill som man kan elda i medan den står i knät – den blir alltså inte varm utanpå! Men den är också tänkt som en reservspis. Ve och fasa om spisen skulle sluta fungera ett par veckor från land. Kallt kaffe och kalla konserver dag efter dag, nej, det vill vi inte.

Watermakern är ännu inte levererad till Rhodos, men den ska komma om några dagar. Grillen, och ungefär tusen andra saker, kommer i en av de två flyttlådor på 25 kilo styck som nu är på väg genom Europa. Radarn har Inox-Nikos tittat på idag, och vi är inte helt på det klara med var vi kan placera den utan att den stör Inmarsat-C. Och på tal om den: När jag startar den säger den att den inte hittar några satelliter. Jag trodde först att det berodde på att jag inte var registrerad på Inmarsats nätverk, men nu är jag det och fortfarande ingen kontakt. Så Cordland, där jag köpte den, fick rycka in igen. Troligen får den själva antenn-hatten ingen ström. Och varför inte det då? Jo, för att den helt enkelt inte fick någon strömkabel. Jag och Lasse och Edwin Elektriker läste så gott vi kunde och vi trodde att vi kopplat rätt. Men det går faktiskt att tolka instruktionerna som att det ska vara en kabel till. Det verkar helt rimligt, faktiskt. Och jag håller tummarna för att det hjälper!

Här är det riktigt varmt nu. I förra veckan blåste det kalla vindar, men nu går alla runt i t-shirt och några tom badar. I nästa vecka ska vi också prova vattnet

Förra sommaren införskaffade jag diverse kommunikationsutrustning, enligt de grekiska reglerna för kommersiell sjöfart i område A3, ungefär mellan 76 grader syd, och 76 grader nord. På grund av min senfärdighet, eller bristande effektivitet, eller överskott av åtaganden, har grejorna legat och blänkt i sina lådor fram till för några veckor sedan. Men nu ni, nu är dom installerade! Nikos har svetsat fast nya Inox-stolpar för antennerna, Lasse och jag har dragit kablar genom rör, bakom skåp och badrum medelst tumstock, metspö och snören, Elektronik-Manolis har bistått med reservdelar och diverse rådgivning och El-Edwin har kopplat el till alltihop. Inmarsat-anläggningen funkar – tror jag – och Navtex likaså. AIS:en skickar sina signaler till datorn, men tyvärr inte till plottern, här behövs mer rådgivning.

Navtexen ville inte fungera först, men de oerhört trevliga människorna på Cordland, som alltid tycks kasta alla andra arbetsuppgifter i papperskorgen när jag hör av mig, fixade det direkt. Vi mailade först fram och tillbaka, jag gjorde som han sa men det fungerade inte i alla fall. Så vi övergick till att prata i telefon, och då fungerade det förstås. Är det inte ofta så att det börjar fungera bara experten visar sig? Förklaringen är att de har en hemlig röd knapp på kontoret, hävdar Johan på Cordland.

Fortfarande hänger alla kablar lösa bakom väggar och i akterstuvarna. Det ska fixas när vi kommer ner igen. Då tänker jag också ha med mig den gamla kortvågsradion, jag har redan köpt antenn till den.

Nu återstår att klura ut vad jag kan göra med Inmarsatanläggningen, och framför allt – till vilken kostnad.

Man tänker sig gärna greker som macho. Snygga karlar med hår på bröstet som glider runt på stan med sitt stora ego. (Ego=jag på grekiska) Men min erfarenhet är att det inte är vanligare här än i Sverige att jag blir osynliggjord och nonchalerad.
Vid den omfattande motorgenomgången som jag berättade om förut visade det sig att jag behövde byta alla injectors, små pumpar med miniatyrhål på toppen som sprutar in diesel i cylindrarna. De kostar 135 euro styck, och jag behövde fyra stycken, en till varje cylinder. Manolis plockade loss dem, och beställde nya. Och när de kom ringde han för att försäkra sig om att jag var i båten, för han ville att jag skulle få se hur de ser ut, innan han stoppar tillbaka dem. Sånt gör mig så glad!

Denna dag har jag tillbringat med Manolis motormeck. En jätterar och trevlig kille, men han pratar ganska dålig engelska, och ibland är man inte alldeles säker på att han förstår, även om han säger ”Yes” med tydlig stämma. Det är nåt med blicken som gör mig osäker på om vi verkligen har kommunicerat.

För ett par veckor sedan tog jag mig samman och gick igenom motorn så noggrant som jag kunde. Dvs jag tittade på alla delar, försökte klura ut vad de gjorde, och skrev en lista på allt jag inte förstod, och allt jag tyckte såg slitet ut. Listan gick jag igenom med Fotis och Manolis, Fotis agerade tolk. Det resulterade i ett antal nya uppdrag åt Manolis: byta nån del i impellerhuset, kontrollera spridarna, byta ut en del av avgasslangen, rengöra ett filter, byta ut en nippel på kylaren, byta en packning på propelleraxeln. Kontrollen av spridarna visade att de måste bytas ut, 570 Euro – swisch – men trots att det blev dyrt är jag oerhört nöjd. Jag har blivit mer bekant med min motor, den är i bättre skick än tidigare och min tillit till mitt omdöme har ökat lite till.

Idag kom Manolis med en kasse reservdelar och Lasse gick på vinexkursion till Nektarios. Manolis har under dagen visat mig en massa bra saker, jag har lärt honom ordet ”packning” på svenska och vi har kommunicerat efter bästa förmåga, dvs långsamt och omständligt. När Lasse kom tillbaka framåt eftermiddagen hade Manolis och jag avancerat till slutstadiet, dvs börjat räkna fram hur mycket han skulle ha betalt. Manolis läste upp alla filter, oljor, och andra reservdelar han köpt, och jag noterade. Jag räknade först i huvudet och fick ett belopp. Sen räknade jag med hans miniräknare och fick samma belopp. Sen räknade Manolis med miniräknaren och fick en annan summa. Han letade och letade, såklart han ville vara säker på att han inte missat att ta betalt för nåt. Till slut satte vi oss bredvid varandra och gick igenom siffra efter siffra. Jag kom på att jag hade världens chans att träna siffror på grekiska, så jag bad honom säga beloppen på grekiska. Och när jag då upprepade ”Ikosi” (tjugo) på grekiska sa Manolis ”nai”, uttalas ”nä” och betyder ”ja”. Och för mig som svensk blev det väldigt kul att säga ”Ikosi”, och höra Manolis bestämda ”Nä”, och då upprepade jag ”Nä” och så garvade vi de uttröttades fnittriga skratt.