Lindas logg

Peristera ligger på land på Nya Zeeland, och jag ligger i soffan på Åsögatan. Jag kan inte minnas när jag senast hade så lite att göra. Dagarna, sedan jag kom hem den 8 december, har förflutit i sakta mak. Jag har tillverkat en del julmat (bla jätte jätte jättegoda lakritspraliner. Ett tunt lager krispig mörk choklad runt ett mjukt och krämigt innehåll av mörk choklad, grädde, smör, lite honung och lakrits), ätit upp julmaten, och för övrigt gjort vad som fallit mig in, utan hänsyn till ankarfäste och batteriladdning.

Detta i skarp kontrast till mitt tempo under dagarna från den 28 november när sista gruppen mönstrade av, till den 7 december när planet gick hemåt. Under de dagarna hann jag:

• Ringa alla hantverkare och boka tider.
• Planera upptagning av Peristera.
• Plocka loss alla lösa linor, tvätta och torka och lägga in dem i en förhytt.
• Skarva i skräplinor på alla fall mm för att kunna dra in så mycket som möjligt i masten. Tvätta och torka de lösa ändarna och hänga dem på bommen i en säck för att skydda dem från solen.
• Ta loss alla lösa block.
• Spraya samtliga block med silikon och olja inuti.
• Köpa och montera fler block för att leda rullinorna längs relingen.
• Rulla ihop och täcka jollen med en presenning.
• Laga årklykan på jollens ena åra.
• Plocka loss plottern.
• Låsa fast utombordaren och täcka den.
• Täcka vinschar.
• Ta ner vimplar.
• Rulla ut alla segel och spola av dem nerifrån och upp. (Sänka, hissa och spola med bara två händer…)
• Plocka ner seglen tillsammans med segelmakaren Dave, och diskutera nytt storsegel.
• Köpa begagnad spinnaker på nätet och arrangera leverans till Dave, som ska sy om den till en gennaker.
• Diskutera ny bimini och sprayhood (limegröna!) först med segelmakaren Phil, sedan med Kim som ska sy. (Redan klart, se bild nedan!)
• Gå till stora järnaffärer för att hitta material att laga solcellen med, som blåst loss från sitt fäste.
• Skruva fast solcellen, koppla ihop elen igen, och förstärka fästet på den andra.
• Dra om två fall.
• Köpa en del nya skot och tusen andra saker.
• Täta läckande luckor.
• Köpa material på metervara, och klippa till nya badrumsmattor.
• Lägga samma material i botten av stuvarna i kölsvinet.
• Tömma stora stuven i fören, göra rent, slänga div mögligt, tvätta och spraya jollefodralet.
• Tömma hela styrbords aktre stuvfack, även utrymmet i badplattformen.
• Slänga ett ruttet segel, tvätta ett annat och stuva det i förpiken.
• Skruva loss badstegen från båten, skruva loss träbiten från det trasiga steget, gå med stegen till en svetsare, och sedan skruva ihop allt igen.
• Tejpa stagens position i vantskruvarna, ta bort backstag och dirk, köra till upptagningsplatsen (så smal att det inte fanns plats för fendrar), titta på när Peristera lyftes, skrapa bort tulpaner, sätta tillbaka backstag och dirk.
• Torka och packa ner alltihop igen i stuvfacken.
• Fylla dieseln från dunkarna på däck ner i tanken, och stuva dunkarna.
• Köpa och hälla i dieselgift.
• Ta bort överdragen från alla dynor, åka taxi till tvätteri och lämna in dem och alla smutsiga lakan och handdukar för tvätt. (Ca 20 kilo)
• Åka taxi till tvätteriet och hämta tvätten, sätta tillbaka överdragen på dynorna och stuva in lakan och handdukar.
• Lägga alla tjocka täcken i plast och stuva undan.
• Åka taxi till affär som säljer begagnade gasolflaskor. De hade bara en, så vidare till affär som sålde nya och köpa en till. Vidare till gasdepå som fyllde flaskorna. I Nya Zeeland är det förbjudet att fylla andra flaskor än deras egna, så jag måste köpa nya.
• Byta gasolslangar till nya spisen.
• Ta emot en kille från Fire Watch som kontrollerar brandsläckarna.
• Ta loss livflotten, binda snören om och hissa ner på marken. Skruva loss EPIRBEN. Skicka iväg alltihop till firma i Auckland för ompackning av flotte och kontroll av HRU (Hydrostatic Release Unit).
• Spraya gamla gasolflaskorna och pirran med rostskyddsfärg.
• Spraya alla verktyg.
• Putsa bort en massa rost från skruvar, mantåg, targabåge mm och spraya rostskydd där, på Aina och i riggen.
• Olja in trä på däck och i sittbrunnen.
• Rengöra watermaker.
• Hissa upp segelmakaren Matthew (för hand!) i riggen för att kontrollera. Två vajrar måste bytas.
• Spänna kutterstaget.
• Hissa upp riggaren en gång till, men bara halvvägs.
• Ta emot motorkillen Geoff, gå igenom vad han ska göra – byta filter, impeller, fläktrem, anod, kolla insprutare och genomföringar, generator sitter lite snett, byta olja i motor och backslag, fixa reservfilter.
• Planera med skrovmålarkillen Simon. Han ska måla ny bottenfärg, ta bort den slitna röda randen i vattenlinjen och måla ny, limegrön, samt tvätta och vaxa skrovsidorna.
• Ta emot elkillen Dean med anledning av att ankarspelet fungerar så dåligt. Hans diagnos: För tunna kablar. En annan kille ska komma och dra nya.
• Tömma babords förpik och min hytt för att ge plats åt elkillen Ivan. Han bytte en del kabel. Stoppa tillbaka allt i hytterna igen.
• Börja sänka ner ankarkättingen på marken men upptäcka att ankarspelet inte fungerade mer än de första tio sekunderna. Lyfta 100 meter 10 mm kätting för hand ur ankarboxen och sänka ner på marken. Planera hämtning av firma för galvanisering.
• Ringa Ivan som kommer tillbaka och undersöker motorn till ankarspelet. Ny diagnos: Motorn behöver renoveras alternativt bytas ut.
• Gå igenom alla skåp med mat, slänga en del, ge bort en del, förpacka annat.
• Gå på stan och hitta skitsnygg jacka på rea.
• Käka barbeque på bryggan med de fastboende i hamnen.
• Fika med Laura Dekker i stan, få skjuts tillbaka av henne och visa henne Peristera.
• Packa.
• Sprida ut borsyra på golvet om någon kackerlacka till äventyrs skulle ha överlevt och ger sig ut på jakt efter mat.

Efter detta var det faktiskt riktigt skönt att sitta i 32 timmar.

När säsongen börjar igen den 17 mars, kommer Peristera att vara finare än någonsin.

Efter några väldigt kalla veckor har nu Nya Zeeland blivit lite mer sommarlikt. Men i början frös jag förfärligt. Inför sista gruppens ankomst jagade jag runt stan efter en värmare som gick på annat bränsle än el. Det gick inte att hitta. Jag var på båtaffärer, ftiluftsaffärer, byggvaruhus, hem- och trädgårdsbutiker, men ingenstans fanns ens en sådan oljelampa som finns i varje svensk båt. Det har funnits gasvärmare att köpa , men de är numera förbjudna. 
Nya Zeeland har många regler. Tex: man får inte stoppa i sin elkontakt i marinans elstolpe om man inte först haft en elektriker ombord som gått igenom ens elsystem. Kostnad ca 1000 kr, men då gäller tillståndet i fyra år. Fyra år? Jag behöver el bara några dagar nu! Och alla elektriker är överhopade med jobb så väntetiden är ungefär en vecka. 

Vi körde ugnen istället. Och tog fram täcken. Och mot slutet av deras segling blev vädret något bättre.

Nu är Peristera och jag parkerade i Riverside Drive Marina.  Liten o trivsam. 30 båtar i vattnet, 35 på land. Flera bor permanent i sina båtar.  Och de struntar i regeln om ett elcertifikat. ”Jag tror att du tar väl hand om Peristera” sa Louise när jag frågade.

Karl ansvarar för båtarna, Louise kontoret och Mo, som tidigare jobbade på cirkus bla med att rocka rockring och jonglera, gör allt möjligt. Kör kranen, spolar skrov, och bär tunga saker åt mig med sina cirkusmuskler.

Jag trivs. Jag gillar varvsmiljön, med båtar på land, människor som jobbar med dem, småprat, och att pyssla med Peristera. Ett medelålders par har låtit måla hela skrovet på sin båt, men masten tänkte de slipa och måla själva. Så länge jag har varit där har de stått och slipat. Från morgon till kväll. ”Tänk så nöjda ni kommer att vara när allt är klart!’ så jag när jag gick förbi idag.  ”If we live that long” muttrade mannen med ett snett leende. Jag går förbi dem ofta, ofta. Jag kommer hela tiden på nya saker att handla, eller så har jag glömt nåt. Jag frågade om de kände till vårt svenska uttryck ”What you dont have in your head, you have to have in your legs”. Det hade de inte hört, men lovade att sprida det över världen. Se där ännu ett svenskt bidrag till internationell kultur, vid sidan av Bergman och Roxette.

Nya Zeeland är ett av de vackraste länder jag besökt. Någon trädgårdsdesigner har varit framme och placerat alla träd i snygga och jämna grupper, brett ut ljusgröna sluttningar däremellan, rensat bort allt torrt och spretigt, formgett dramatiska klippformationer som överraskande dyker upp ut vattnet och släppt ut flockar av fåglar över alltihop. 

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.

Många hårresande historier har jag läst om överfarten mellan Fiji och Nya Zeeland. Båtarna har haft hårt väder, motvind, eländigt på alla vis. Men det verkar ha gått ganska bra för andra, och det blir ju mindre att skriva om när det går bra, så man kan väl lätt, och möjligen felaktigt, få intrycket att de jobbiga överfarterna dominerar.

Just när det var tid för oss att åka lade sig ett högtryck över området, vilket betydde medvind i ett stråk mellan Fiji och NZ. Vi gjorde god fart nästan ända fram, vi seglade närmare 1100 sjömil på drygt 8 dygn. 

De första dagarna var sjön väldigt obekväm. Vågorna rullade in från sidan och stötte till oss med kraft. Efter några dagar lugnade det lyckligtvis ner sig, och vi kunde börja ställa ifrån oss kaffekoppen. (Mitt mått på bekväm sjö: Att den är så regelbunden och mjuk att kaffekoppen bara glider, inte välter. Glidning kan man stoppa med glidduk. Vältning kräver mer omfattande stöttning)

Näst sista dygnet kom plötsligt vinden från andra hållet. Det betydde att vi kunde öppna skåpluckorna i köket utan att innehållet trillade ut och vi stod tryckta mot spisen när vi lagade mat och behövde inte använda en hand till att hålla oss kvar.

Det innebar också att hytterna måste organiseras om. Alla kuddar mm som tog stöten när man rullade åt sidan på natten, måste flyttas till andra sidan. Likaså alla de lösa, dåligt stuvade saker på hyllorna som trillar ner om det kommer stora vågor, måste flyttas till läsidan. Och, inte minst viktigt, när det lutar kan man bara använda lä-toan. Bara på läsidan ligger insuget till spolvattnet under vattenlinjen. Det är jättesnopet att ha fyllt toastolen med gult och brunt innehåll och bara kunna tömma ut det, inte spola rent eftersom spolvatteninsuget bara suger luft. Och spolar man inte stannar all doft kvar. Och eftersom lovartstoan inte används, kommer den gula och bruna bottensatsen som man lämnat efter sig att ligga kvar, och jäsa och torka in i toan. Känns det som att jag varit tillräckligt tydlig i min beskrivning?
Alltså, när vinden vänder gäller det att man hajar att man måste byta toa, att nu ska man gå till andra sidan.

På min nattvakt i gryningen på måndagen såg jag land, och på eftermiddagen var vi framme i Opua. De har en särskild quarantine dock, utan landförbindelse, där man får ligga och vänta på att bli granskad och godkänd för inträde i landet.  Vi behövde inte vänta så länge innan customs och bio security klev ombord. Customs skrev papper, och log, och satte sig på den fortfarande blöta kaffefläcken i soffan (så går det när båten står still). Bio security skrev också papper, och ställde frågor om mat. Hon hade en lång lista med födoämnen mm som man inte fick föra in, och jag fick pricka för vilka vi hade i våra skåp och lådor. När det var klart, och hon hade tittat mig djupt i ögonen och frågat om det inte var något mer jag ville berätta, började hon leta själv. Och så klart hade vi glömt att berätta om en hel del, strandfynd, bortglömda matgömmor, undanstuvade souvenirer. Så vi fick skämmas. Jag försökte försvara oss med att vi rest länge, det är svårt att minnas allt man gjort. Men hon klippte av och menade att hon frågat många gånger, för att ge oss chansen att komma ihåg allt.

Vi slapp undan med en missnöjd blick, fick tillåtelse att ta ner gula flaggan, köra in till marinan och kliva i land på nyzeeländsk mark.

Sista sjömilen tillbaka till Vuda har vi god vind, trots att prognosen sa stiltje. Imorgon ska två kliva av och vi återstående fem förbereder oss för överfarten till Nya Zeeland. Jag har redan köpt 90 ägg. I Musket Cove, där vi tillbringat två nätter, fanns en bra affär. Att bära 90 ägg därifrån till båten framstod som betydligt enklare än att köpa dem i en supermarket i Lautoka, stuva in dem i taxin tillsammans med tusen påsar till, och sedan få dem helskinnade ombord.

Vägen till Nya Zeeland går över tre områden med olika vindstruktur. Första delen av sträckan är vi kvar i passadbältet och kan vänta oss vindar från ungefär ost. Därefter följer ett område med varierande, mest svaga vindar från alla håll. Troligen motorgång alltså. Längst ner mot Nya Zeelands topp kommer lågtrycken rullande österut, med vindar som snurrar medsols, eftersom vi är på södra halvklotet (Fast här rör sig solen från höger till vänster, så clock-wise är ett mer adekvat uttryck än medsols.)
På sommarhalvåret innehåller lågtrycken oftast inte så hårda vindar, och kan man pricka in medvindssidan får man bra skjuts i mål. Men som vanligt med väder finns inga garantier. Det kan bli något helt annat.
Rekommendationen är att segla en båge västerut så man ligger rakt norr om NZ när det är en fjärdedel kvar, och då vända söderut. Dels finns där en östgående ström, dels ger det en bättre position i ett lågtryck, dvs vinden mer i ryggen.

Det blåser hårt på vår ankarplats men reven klipper vågorna och vi välter inga kaffekoppar. Vaknade halv fyra inatt och kom att tänka på orioniderna. Skulle jag kunna få se ett maffigt stjärnfall? Låg en stund på däck med fleecetröja som skydd mot blåsten och tittade upp i himlen. Hade Orions bälte rakt ovan, och om jag fattat rätt skulle man titta åt sydost. Blir det nordost söder om ekvatorn? Solen står ju i norr, men hur är det med stjärnorna? Jag försökte titta åt alla håll, molnen kom och gick men inte såg jag något stjärnfall. Ganska nöjd ändå eftersom Peristera låg stadigt på sitt ankare gick jag och la mig igen.

Vi kom från Tonga på natten, snirklade oss in genom Lau group, den östra ökedjan i Fijis arkipelag, vidare till Levuka, strax öster om Viti Levu, den största ön. Nästa natt fortsatte vi vidare runt Viti Levu, på väg mot Vuda marina, på Viti Levus västsida. Det är många rev på vägen. Stora partier av det som i utzoomat läge ser ut som öppet vatten är i själva verket omöjliga att köra igenom. De består mest av rev. 

Vid ettiden på natten, på väg mot den tre sjömil breda Vatu-i-ra channel, blev vi uppropade av bogserbåten bakom oss. Vi hade sett på AISen att den hade ett släp längre än 200 meter. -What are your intentions? frågade en kvinnoröst. Jag svarade att vi var på väg norrut, genom kanalen, liksom bogserbåten, och att vi avsåg att sänka farten och lämna plats åt dem. De gled förbi oss i natten, och när de var väl förbi ropade jag upp dem igen. Jag ville veta vem hon var som pratade i VHF:en. Var hon kaptenen? Nej, men hon var co-kapten, och hon lät lika glad som jag åt att stöta på en överordnad kvinna på sjön. Tyvärr skulle vi inte till samma ställe, annars hade jag gärna träffat henne! 

Vi hade planerat farten så det började dagas när vi gått runt Viti Levu och trädde in i de riktigt trånga vattnen. Då hade vi en halv sjömil att röra oss på, och jag var osäker på sjökortens tillförlitlighet. Vi beredde oss på att starta motorn och minska segel, det blåste 8-10 msek relativ vind i ryggen. Ganska snart avlöstes osäkerheten av förvånad respekt över exaktheten hos Navionics i telefonen: En app för några hundralappar. Garmin i plottern, för tusenlappar, gjorde oss i motsvarande grad besvikna. Detaljrikedomen var sämre, vissa positioner fel, prickar saknades, fyrar hade fel karaktär.

Flera gånger har jag fått höra att man ska helt enkelt inte vara ute nattetid i området. – Varje år är det några som går på grund, säger man varnande och skakar på huvudet. – Det är knappast svenskar som går på grund, tänker jag då. Våra vatten gör oss till goda navigatörer. Vi förlitar oss inte bara på en enda källa för navigation för vi har en rimlig skepsis till sjökorten eftersom vi alla lyssnat på Jonas Ekblads och Lasse Granaths varningar. Vi har förstånd att välja vägar med referenspunkter som belysta öar eller fyrar om vi är osäkra på sjökorten. Vi har marginaler och anpassar farten efter situationen. 

Man kan gå på grund ändå. Men risken är väldigt mycket mindre.

Senare pratade jag med ett par i Vuda marina som bekräftade mina iakttagelser. Navionics är mer exakt och korrekt än Garmin i Fijis vatten.  Se bilder nedan på hur Mana Island ser ut i Navionics, Garmin och en app som använder bilder från Google Earth.

Hur kan detta vara möjligt? Den information som Navionics tydligen har, varför har den inte nått fram till Garmin? När man startar Garmin-plottern står det på amerikanskt vis att man bara ska använda den som referensmaterial. Jotack, det är nog säkrast det, att inte basera sina beslut bara på information från Garmin.