Sedan jag korsade Atlanten 2016 med World Cruising Clubs eskader ARC, Atlantic Rally for Cruisers, har jag längtat efter att göra om det. Hela den underbara organisationen runtomkring, med föreläsningar, tillgång till experter, sundowners, parader, flaggor mm, ville jag få uppleva igen. Och den jovialiska, humoristiska atmosfären.
Jag kom till Las Palmas en vecka innan deltagarna. Min son Joel besökte mig några dagar. Han tillbringade en och en halv månad i Las Palmas under sin långsegling 2013, och skaffade han sig en liten extrainkomst genom att sitta på strandpromenaden och måla tavlor som han sålde till turister. Vi gick till hans favoritställe, och konstaterade att den färgfläck han lämnade efter sig nu hade försvunnit. Tiden går.
Efter Joel kom deltagarna, fem av dem. Den sjätte hade oväntat tvingats boka av veckan innan. Men lika oväntat var det flera som var beredda att hoppa in som ersättare, med bara någon veckas varsel.
Nu började intensiva förberedelser. När alla boat in sig i sina hytter gjorde vi en matlagslista. Matlagen består av deltagare från olika hytter. De tre matlagen lagar en måltid i taget, enligt ett rullande schema. På mina korta seglingar brukar matlagen ta en dag var, men på långa seglingar är det bättre med bara en måltid i taget. Det blir rättvisare då. Vissa dagar är det kanske extra gungigt, och då blir det inte samma matlag som tvingas laga båda måltiderna den dagen. Under förberedelseveckan lagade vi bara en måltid ombord, middagen åt vi oftast på restaurang, tex på Sailors bar.
Nästa lista reglerade vakthållningen. Mitt vaktsystem är såhär: Natten räknar vi pågår i 10 timmar, och den delar vi i fyra vakter, 2,5 timme per vaktpass. Soluppgången infaller under sista vakten. Varje hytt är ett vaktlag. Deltagarna sitter alltså vakt två och två, jag sitter ensam. Dagpassen är två timmar långa, och jag tar ingen vakt dagtid. Ibland har någon deltagare matlag och vaktpass samtidigt. Det går alltid att lösa, eftersom vaktlaget består av två personer, och det alltid är flera som är uppe i sittbrunnen.
Varje hytt har sina ansvar. Ett rutinansvar som ska förebygga problem, och ett nödansvar, vid en verklig nödsituation. Rutinansvaren är sådant som att kolla olja och kylvatten i motorn, vända på frukt så att den inte möglar och den viktiga skavrundan. Att gå skavrundan innebär att man går runt på däck och granskar allting. Håller någon lina på att skavas? Är någon skruv på väg ut? Syns någon spricka någonstans? Är vant och stag släta eller har någon kardel gått av? Ser masten och spridarna raka och fina ut? Det är ett viktigt, och roligt jobb, som jag brukar uppmana alla att göra.
Nödansvaren är till exempel att sända nödmeddelande, lossa och sjösätta livflotten, ta med nödutrustning som EPIRB (nödsändare) och grabbag (vattentät väska med mediciner, ficklampa, passen, chokladkaka, kompass mm) Min livflotte är utrustad med nödmat, fiskegrejor mm, men lite choklad skadar aldrig.
Alla båtar som ska delta måste gå igenom sin säkerhetsutrustning med ARC-ledningen. Jag bad om att få ha genomgången när deltagarna hade kommit, men säkerhetsexperten ville, helt begripligt, göra klara de båtar som fanns på plats. Han behövde dock komma tillbaka en extra gång till oss, så deltagarna fick träffa honom.
Sen blev det dags att planera maten. Vi räknade standardmängder per måltid och person, och köpte så mycket proteiner, grönsaker och kolhydrater som borde gå åt till oss sju under tre veckor. Som vanligt blev det mycket mat över. Tanken att ha för lite mat ombord är så förfärlig, att jag tror den grumlar omdömet. Varje överfart jag gjort har det blivit mat över, men jag kan inte tänka mig att börja argumentera för att vi ska köpa mindre mat på grund av det. Människor är olika, de äter olika mycket, och tänk om vi skulle få ohyra i torrvarorna eller galopperande mögel i färskvarorna?
Samtidigt som vi höll på med förberedelserna pågick eskaderprogrammet. Vi lyssnade på föredrag om säkerhet, väder och astronomi. Varje kväll var det sundowner, eller riktiga kalas. En kväll klädde alla ut sig till sjuttiotalspopsnören.
Stämningen och spänningen steg för varje dag. Båtarna hissade signalflaggorna i riggen, samt ARC:s egen stora flagga, förstås. En del hade många ARC-flaggor från olika år, jag hade i alla fall två. Det var så spännande att gå runt på bryggorna och titta på alla båtar och deras förberedelser. Här och där såg man en person högt uppe i masten, hantverkare och mekaniker hade bråda dagar, det dagliga informationsutskicket påminde om vilka papper vi måste fylla i inför överfarten. Högar med lådor och kartonger med mat levererades till bryggorna, och fruktnäten i aktern fylldes på. Mat till sju personer i tre veckor blir en ansenlig volym. Vi fyllde alla skåp och hyllor och kölsvin, och när det var fullt överallt ställde vi lådor under salongsbordet. Det är ju ändå ingen som sitter i soffan.
En av de sista dagarna lämnade vi bryggan för att åka och tanka. Det är knappast en bra ide att göra det strax innan starten. Vi fyllde båda mina tankar, 250 + 170 liter samt 11 dunkar med 22-25 liter i varje. På vägen fångades vi på bild. Det blev en av de bästa bilder som tagits av Peristera med besättning, så den har jag nu som profilbild på min hemsida.
Sista morgonen duschade vi, och lagade ett par måltider. Starten gick klockan 13, så vi hann med en god lunch. Den sista måltiden på ett tag, där man inte behövde hålla i tallriken.
Så var det då dags att släppa förtöjningarna. Det blir trångt mellan pontonerna när ett hundratal båtar ska lämna hamnen samtidigt. Många svenskar har samlats på yttre piren, och vinkar och hejar och tutar. Det har blåst rejält några dagar, så när vi kommer ut är det rejäl sjögång. Båtarna höjer och sänker sig, och skroven halvt försvinner bakom vågorna. Sjösjukemedlen tycks ha fyllt sin funktion, för ingen blir akut sjösjuk. Vi rullar ut seglen och passerar startlinjen.
De första timmarna är vi omgivna av båtar. De flesta styr söderut, vi väljer en nordligare kurs. Under förra ARC-överfarten hade vi många dagar med ganska lite vind. Det smärtar ett seglarhjärta att lyssna på smällarna i seglen som kommer av svag vind i kombination med höga vågor. I utförsbacken får båten fart, men i uppförsbacken, när båten bromsar in, räcker inte vinden till att fylla seglen och driva båten över krönet. Resultatet bli att seglen slackar och smäller.
Detta ville jag inte plågas av igen, och tänkte att ett undanvindssegel, tex en gennaker, skulle vara tillräckligt stort och lätt för att hålla fart i Peristera även i uppförsbackarna. En ny gennaker till en så stor båt som Peristera ligger långt utanför mina budgetramar. Men i Nya Zeeland hittade jag en begagnad spinnaker, och en segelmakare som sydde om seglet till en gennaker. Strumpan köpte jag ny från Sverige. Nu hade jag mitt stora, turkosa, vackra lättvindssegel!
Sedan jag köpte gennakern våren 2018 har jag hissat den på sin höjd tio gånger. Seglet är stort, och när det väl är på plats behöver det uppmärksamhet. Och när alla dessa över 100 m2 ska ner igen gäller det att styra så att seglet säckar ihop. Annars går det inte att tvinga in det i strumpan. Det är sällan jag har någon ombord som känner sig rutinerad nog att segla med gennakern, knappt jag själv, och därför blir det oftast kvar i sin påse. Inte en enda gång under överfarten hissar vi gennakern.
Men de första dygnen efter starten behöver vi inte gennakern. Vi har mycket vind längs vår nordliga kurs, kulingstyrka i byarna ibland. Det går fort, men vågorna ökar så mycket att när vi vill börja styra mer söderut kan vi inte det. Då får vi vågorna snett in bakifrån och gungningarna blir svåruthärdligt obekväma. Lyckligtvis klarar sig besättningen fortfarande från sjösjukan.
Uppenbarligen finns det fortfarande smuts i dieseltanken, för motorn stannar. Vi kör några timmar ibland, utan att propellern snurrar, för att ladda batterierna. Min första åtgärd är att kontrollera förfiltret. Det är svart, med inslag av oljeliknande klumpar. Byter alla filter, och motorn går igen.
Första advent bjuder Annika på alkoholfri glögg och pepparkakor med grönmögelost. Solen skiner och vi gör ganska bra fart. Delfiner och en havssköldpadda simmar förbi.
Min favoritsegelsättning i undanvind är storseglet och focken i lä, och genuan spirad i lovart. Peristera går stadigt och bra med vinden in ungefär 150 grader. Det fungerar dock inte vid plattläns. Varken vindrodret Aina, eller besättningen, klarar att styra så exakt rakt i oceansjö som skulle krävas. Däremot, om det blåser ordentligt så genuans segelyta räcker för farten, då är det väldigt praktiskt att segla med bara utspirad genua. Då kan vinden variera mellan 150 grader styrbord, och 150 grader babord, utan att vi behöver ändra segel.
Med bara genuan har vi seglat något dygn, men nu mojnar vinden och vi behöver rulla ut storseglet. Som fastnar halvvägs ut! Det händer ibland att det fastnar, och det brukar lösa sig genom att man slätar ut seglet inuti rullen genom att omväxlande vinscha uthalet och inhalet och släppa efter ibland. Den här gången hjälper ingenting. Seglets akterlik har vikt sig. En djärv besättningskvinna, Kathrin, klättrar upp en bit i masten och försöker dra ut seglet genom springan. Inte heller det hjälper. Men innan vi seglade iväg hade vi sprayat alla block med McLube glidspray, och den burken blir vår räddning. Kathrin sprayar längs springan, jag vevar och centimeter för centimeter glider seglet ut.
Vi får några dagar med stiltje, och vi firar ut den gula flytlinan med en fender i änden. Besättningen hoppar i på 5000 meters djup.
Halvvägs gör vi fortfarande bra fart. I utskicken från ARC-ledningen läser vi att flera båtar har problem. Vi försöker svänga mer söder ut, och det blir obekvämt ombord, men bättre ändå än förra gången vi provade. En eftermiddag har vi lektion i segeltrim. Alla är så vana vid den grova sjön nu, att vi kan sitta vid bordet och hålla ordning på pennor och anteckningsblock utan problem. På kvällen den 2 december får vi hemgjord falafel till middag.
Nästa väderprognos talar om motvind med kulingstyrka åt norr, och stiltje söderut. Inget av det är särskilt roligt, men alla är eniga om att vi föredrar stiltje. Vi fortsätter glida söderut och firar även andra advent med glögg och pepparkakor, samt Cathrines saffransbullar.
Den 4 december upprättar vi en Bonusrapport. För att komma fram senast den 11 december klockan 16, behöver vi göra 126 sjömil per dygn och det ska vi klara. Gör vi mer, för vi in det i Bonusrapporten och har dem tillgodo om vi något dygn skulle göra mindre.
Den 5 december för vi in plus 9 i bonusrapporten.
Den 6 december säger väderprognosen att kulingen norr om oss har utvecklats till ett tropiskt lågtryck. Det har fått ett namn, Tropical low nr 28, och hotar att utvecklas till en tropisk storm inom 1-2 dygn. Beslutet att vika av rakt söderut är enkelt. Själva seglingen är dock inte enkel, för både vinden och strömmen kommer från söder. Vi försöker kryssa, men vi kommer ingenvart. Det regnar, det är kallare än vi haft på länge och solen är väldigt långt borta. Norr om oss meandrar Tropical low nr 28.
Lågtrycket kommer att föra ner västliga vindar mot oss, dvs motvind mot St Lucia. Vi motorerar, för att överhuvudtaget komma söderut. Istället för att skriva minus 95 sjömil i Bonusrapporten, slänger jag helt sonika bort den. Jag mailar min dotter via satellit, och ber henne skriva i Tarodretgruppen i Facebook att vi mår bra.
Plötsligt dyker en båt upp, en mindre katamaran. De ropar upp oss på VHF:en, och berättar att de är bara två ombord, de är mycket trötta och vet inte hur de ska orka. De överväger att segla mot Grenada istället för St Lucia, vilket de senare gör.
Den 7 december känner vi oss på tryggt avstånd från lågtrycket, och svänger västerut, mot vinden. Vi fortsätter för motor, vi är också trötta. Vinden är hård, med 1900 varv/minut gör vi bara 3-3,5 knop. Motorn stannar igen, och vi byter filter. En fågel kommer på besök som vi döper till Stellan. Stellan är medtagen, har lågtrycket fört honom ur kurs? Nästa morgon är han död, och sänder honom till sista vilan i en liten kartongflotte. Vi befinner oss nu söder om St Lucia. Väderprognosen talar om mycket höga vågor från lågtrycket, och uppmanar alla kvarvarande båtar att hålla sig kvar söderut.
Vinden dör ut helt. Vi kör över siden. En ny fågel kommer på besök, Stella. Även hon dör nästa dag, och får flyta bort i en kartong. Fyller på diesel från dunkarna, och tvingas byta filter igen. Vi gissar att vi inte borde fylla på diesel under gång. Om det finns ytterligare smuts i tanken, virvlar det väl upp när dieseln rinner ner.
11 december har vi fortfarande ingen vind i sikte, och vi har snart ingen diesel kvar. Jag räknar och räknar, och tror att dieseln borde räcka till Barbados. Där kan vi tanka, och sen har vi bara 100 sjömil till St Lucia. Vi fyller i all vår diesel utom de två sista dunkarna. Det är svårt att veta exakt hur mycket som är kvar i tanken. Vi vill inte få soppatorsk mitt inne bland andra båtar, så vår plan är att hälla i sista dunken strax innan infarten till Port St Charles på Barbados.
Några sjömil från Port St Charles stannar motorn. Vi fyller på 22 liter diesel, ligger och driver i några minuter så eventuell cirkulerande smuts ska sjunka ner i botten av tanken, startar motorn och kör in för att tanka. Lite snabbt och enkelt, tror vi. Ett antal timmar senare har vi cirkulerat och väntat, klarerat in och ut, tankat dyr diesel, betalat 50 US bara för att vistas i landet och vi kan äntligen ge oss av mot St Lucia. Vinden har kommit, och vi gör bra fart.
På självaste Luciadagens förmiddag, St Lucias nationaldag, korsar vi mållinjen efter 23 dagar. Via radion blir vi tilldelade en bryggplats. På vägen in tutar alla båtar, och väl förtöjda får vi rum punsch och en fruktkorg. Detta års fruktkorg innehåller ungefär hälften så mycket frukt som den vi fick 2016, och åtminstone jag är lite besviken.
Men den dominerande känslan är tacksamhet. Flera båtar fick problem. En tappade masten, och en annan fick en spricka i sin. Några tvingades vända tillbaka till Cap Verde för reparationer. Katamaranen vi mötte valde att bryta tävlingen, och vi klarade oss undan ett hotande oväder. Det allra viktigaste är att komma fram helskinnade. Det gjorde vi, och vi hade inga allvarliga problem eller skador. Båten och de viktiga systemen höll, maten räckte, på det hela taget höll vi sams, och vi har fyllt våra själar med de synintryck som bara en ocean kan ge. Vågkammar med en lysande turkos strimma överst. Solnedgång över svart siden. Långsamt, långsamt växande ljus som förebådar solen och en ny dag. En röd måne som stiger ur havet. Stjärnhimlen alldeles skarp och klar.
