Det är klart att jag visste att jorden är rund. Jag har gått i skolan, sett jordglober, lärt mig om Gauss och Mercators projektioner. Skrattat åt Flat Earth Society. Och ändå. Nu när jag har seglat, färdats ungefär längs ekvatorn hela vägen runt jorden, nu förstår jag på en helt annan nivå, jag förstår in i min kropp att jorden är rund.
Den kunskap jag hade förut måste ha varit teoretisk, något jag tillägnat mig för att jag fått det beskrivet för mig. Det var inte något jag förstått, såsom man förstår när man drar en slutsats av sina egna erfarenheter. Det är annorlunda nu, för nu har jag upplevt vår planet. Jag har omfamnat den med min kropp och mina ögon. Och nu vet jag att jorden är rund.
I mitt huvud samlas synintryck från tre och ett halvt år, 41000 sjömil. En lång räcka träd, hav, solnedgångar och människor, som tillsammans formar en färgglad yta på det runda klotet. Och där, mitt i allt levande myller, sticker Peristeras mast upp. Med vita segel guppar min båt fram över haven för min inre syn. Meter för meter, sjömil för sjömil, besättning efter besättning.
Jag är också där. Koncentrerad och överväldigad det första året. Någonstans i Franska Polynesien, efter två oceanöverfarter och ett tjugotal länder, börjar jag förstå att haven är sig ganska lika runt jorden. Antingen blåser det, eller så blåser det inte. Den insikten knyter samman haven för mig. Binder ihop vattenlederna, inte bara geografiskt utan även i energi och beteende, de krafter som påverkar Peristera, mig och våra besättningar. Jag börjar känna mig bekant med min vardag och min vidare väg runt klotet. Har det gått så här långt, så ska det nog vara ungefär likadant på nästa sida också.
Och så en dag, kom jag tillbaka till en plats där jag varit förut och lämnat. När jag nu återvände, var det från andra hållet. Tre år tidigare seglade jag norrut från St Lucia, nu kom jag tillbaka söderifrån. På YB-trackern på min hemsida, kartan där min position läggs ut var 12 timme, möttes de röda strecken. Och jag och min kropp hade gjort en ny erfarenhet.
