137 sjömil kvar av ca 40000. Under tre och ett halvt år har jag seglat från Grekland, runt hela jorden och lite till, och korsar den 6 december -19 mitt eget spår på St Lucia i Karibien. Hela vägen har jag haft olika grupper av kvinnor ombord, som jag undervisat i segling, medan jag ansvarat för allt från segling och säkerhet, till reparationer, formaliteter och administration.
Mycket få kvinnor i världen har gjort samma sak. Jag känner till ett tiotal, det finns säkert några till. Så många som 59 kvinnor har varit i rymden.
Vad betyder det för mig? Jo, att jag för första gången i livet ställts inför en riktig utmaning. En uppgift, tillräckligt komplex och krävande för att ta hela min erfarenhet, min personlighet och mitt kunnande i bruk. Under mitt liv har jag haft många olika jobb; programmerare och projektledare inom IT, verksamhetsansvarig på frivilligorganisation, projektledare på myndighet. Jag tror att jag alltid varit uppskattad, men ingen av dessa arbetsplatser har på allvar satsat på mig, och gett mig stöd att utvecklas vidare. Kanske det beror på att jag – som kvinnor ofta gör – inte tagit för mig tillräckligt, inte visat tillräcklig ambition och framåtanda. Må så vara. Resultatet har i varje fall blivit att jag alltid känt mig mer eller mindre frustrerad och missnöjd, och nyfiken på vad jag skulle kunna åstadkomma, om jag fick chansen.
Ibland berättar deltagare att de varit avundsjuka på sina bröder, som fick lära sig så många roliga saker. De minns att de som barn inte kunde förstå varför pappa aldrig lät dem pröva, och den besvikelsen gnager lite fortfarande. Hur många kvinnor finns det inte som bär på liknande känslor av att aldrig riktigt fått pröva sina vingar? Vilka resurser har vi inte slösat bort genom att inte låta kvinnor växa fullt ut? Och hur många är det som till och med glömt bort vilka drömmar de hade, då, som små förhoppningsfulla flickor?
Sedan 2010 har jag kunnat försörja mig på min seglingsverksamhet. Som egen företagare har jag kunnat formulera min egen utvecklingsplan, och jag har tagit de steg som lockat mig. 2013 sålde jag mitt hus för att kunna köpa min jorden-runt-seglarbåt. 2016 gav jag mig av.
Inför varje stort steg: att börja hyra båt i Grekland, köpa båt i Grekland, planera en jordenruntsegling, har jag drabbats av identitetsvånda. Jag, Linda, en vanlig svensk kvinna, kan jag äga båt i Grekland/segla jorden runt? Lite i taget har jag vant mig vid att: Jag, Linda, är en person som äger båt i Grekland/seglar jorden runt. Jag har växt med de uppgifter som jag valt att ta på mig. Det är jag och ingen annan som fattat alla besluten, jag har utformat och genomfört seglingarna efter vad jag tycker är viktigt, jag har inte tagit emot någon sponsring.
Nu, när jag närmar mig målet för jordenruntseglingen, är jag nöjd. Jag fick den utmaning jag behövde. Precis det här ville jag göra. Jag ville färdas långsamt över hela jorden. Jag ville korsa oceaner. Jag ville inspirera och engagera kvinnor. Jag ville organisera ett stort projekt. Jag ville arbeta med grupper. Jag ville pilla och skruva och laga saker. Jag ville ta hela mig i anspråk.
Det finns andra utmaningar som inte lockar mig, jag vill till exempel inte solosegla runt jorden. Jag är nöjd också med att veta det.
Mycket nöjd är jag också med att veta att det finns många som följer mig, och som inspireras av mig. Det är ett ansvar, och mycket hedrande. Kan jag bidra till att andra kvinnor genomför de utmaningar de drömt om, då har jag spelat roll, och då blir jag riktigt nöjd.