De sista sjömilen innan Gibraltar pirrade magen och min förväntan steg som på julaftons morgon när jag var en liten flicka på Parkgatan i Sundsvall. Det var fjärde gången jag kom hit i båt, tredje gången i segelbåt. Första gången med Tordmulen 2004, andra gången med min son Joels båt Isabelle 2012. Jag har också besökt Gibraltar som passagerare på kryssningsfartyget Costa Magica, efter att ha korsat Atlanten på sex dygn.
Det var först efter att vi lagt till i Marina Bay längs en brygga med äldre, men mer eller mindre välskötta båtar, av olika modeller och nationaliteter, med solceller, vindgeneratorer, steg i masten, rullar med linor, extra stag, radar och andra antenner, med tvätt hängande på mantåget, hopfällbara cyklar på däck, hängmattor i riggen och fastsurrade reservdunkar, som jag förstod min upphetsning. Det handlade om att jag kommit till långseglarland igen. Medelhavet är bakom mig, och därmed hamnarna med intill förväxling likadana båtar. Bavaria och Beneteau, mellan 40 och 50 fot, med sex tyska medelålders män med rödlätta, uppförstorade magar, som lastar ombord backar med öl. Eller fem-sex östeuropeiska par där männen bröstar upp sig för varandra och resten av bryggan och de blonderade kvinnorna beundrande tittar på och annars håller sig undan. De lastar för övrigt också ombord öl. På den punkten kan tyskar och östeuropeer mötas i samförstånd.
På ”vår” brygga i Marina Bay har tre båtar ARC-flaggan hissad. En familj bor permanent i en stor segelbåt en bit ut, de har en flicka i tio-årsåldern som går iväg till sin skola på morgnarna, iklädd sin skoluniform. När hon kommer hem hissar mamma eller pappa ner landgången, det en någon meters tidvatten och det är inte en flytbrygga, och hunden kommer skuttande och slickar henne i ansiktet. Bredvid oss ligger en stor motorbåt med bed-and-breakfast, det är fredag idag och gästerna har haft brölande sångstund till 70-talslåtar. Snett emot en segelbåt med två män, den ena spelar gitarr och sjunger Bob Dylan, den andra sjunger med ibland och sneglar mot oss. För att vi är kvinnor eller för att Bob Dylan just fått Nobelpriset av oss vet jag inte. Några gånger om dagen kommer förhoppningsfulla unga travellers förbi, senast två ungerska män där den ena hade rastaflätor och en barnsko – hans egen? – hängande på ryggsäcken, och frågar om de kan få segla med oss till Las Palmas, eller längre.
Här vid bryggan i Gibraltar ligger de som seglar för att det är så de vill leva sina liv. Deras båtar är personligheter, som avspeglar ekonomin och ambitionerna, och om alla någonsin kommer att lämna bryggan vet jag inte. Men det gör ingenting. De sätter alla sin prägel, de vill någonting, och de gör det som går.
En vecka i en charterbåt är något annat. Det är segling för den som har ett annat liv, men vill ha en shot av turkost vatten och svällande segel. Det är härligt, det också. Uteserveringar längs kajen i småbyar under bergssluttningar, lunch och bad i en ankarvik med dusch efteråt på badplattformen.
Men åh, vad jag har längtat efter stämningen här på bryggan i Marina Bay. Nu börjar det på riktigt.