Lindas logg

I flera dagar har vi rådbråkat våra hjärnor på jakt efter en lösning på problemet. Jag har alltså köpt diverse utrustning som har antenner, och i alla instruktionsböcker står det att det måste vara typ 10 meter vertikalt, 2 meter horisontellt från närmaste annan antenn, minst lika långt från kompasser, för att inte tala om master och andra obstructions. Dessa varningsord ledde oss till att vilja sätta AIS-antennen på masten, strax ovan motorlanternan. Hade jag haft tid och ork att sätta mig in i detta redan i somras när grejerna faktiskt redan var levererade, hade jag kunnat be Melthemi att stoppa in AIS:ens kablar medan masten var nere. Men jag är ingen perfekt människa, så det gjorde jag inte.

AIS-antennen består av en GPS-puck, och på den en VHF-antenn. Och pucken skickar en signal genom en kabel, och VFF-antennen en annan. Två kablar alltså, som ska hitta sin väg 7,5 meter genom masten. Nå, masten är ganska tjock, det finns nog plats att släppa ner ett snöre med en tyngd på, tänkte vi. Visserligen är båten uppallad bakåtlutande, så det tänkta snöret med en tyngd skulle antagligen trassla in sig i alla kablar och linor som redan går där, men det kändes ändå som en görlig plan. Jag tog bort plattan i taket i salongen för att kolla hur det såg ut där kablarna kom ut ur masten. Och upptäckte ett pyttelitet hål, ungefär 4 x 4 cm, ur vilket kablarna tittade fram. Att titta in genom hålet var alldeles omöjligt. Men fortfarande trodde vi på idén, släpp ner snöret med tyngden, och pilla sen in en ståltråd med en krok genom det lilla hålet och fiska! Förr eller senare får man napp.

För skojs skull klättrade jag upp på bommen för att försöka se var kablarna går inne i masten, det är ju små hål på några ställen längs masten där fallen kommer ut och där kunde jag titta in. Och då upptäckte jag ett besynnerligt golv. I den främre delen av masten, där fall och kablar går, finns det en platta. Den övre delen av masten är avskuren från den undre, och alla fall kommer ut genom hål som är ovan detta golv. Kablarna, trängs i ett rör, ca 3 cm i diameter. Och här började det kännas lite körigt. Pilla ner två nya kablar genom ett sånt smalt rör? Det måste ju vara ett hål in i röret uppe vid motorlanternan, den har ju en kabel. Men skulle det hålet vara stort nog för att pilla in två kablar till? Och om vi lyckades får in kablarna, hur skulle vi få dem genom röret ut genom mastfoten?

Vi har spekulerat: Dra ut en elkabel, dra med två snören ut och försöka få tillbaka tre kablar (Tappa inte!!). Köpa en särskild pinne, 10 meter lång och försöka sticka ner en snöre hela vägen med hjälp av den. Dra båda kablarna längs vanten (no, no, not nice, not nice, sa Erwin Elektriker). Dystert, har det känts.

Idag åkte vi till elektronikgurun, faktiskt granne med segelmakaren. Vi klev in i en affär/museum/verkstad och bakom disken hittade vi en ung kille i cool mössa, Manolis. Snabbt uttalade han sig om antennerna, och jag – skeptisk som jag är – började snacka om att man inte kan använda samma antenn till VHF-en som till AIS-en. Han tittade mörkt på mig och snärtade -I know my job. Och jag lät honom prata till punkt (jag blir mer och mer grekisk ju längre jag är här) och blev mer och mer imponerad. Det här är en kille att lita på. Han har råkoll. Och Manolis sa att jag behöver inte alls sätta antennen framför masten. GPS-pucken kan sitta inne, och med en bättre VHF-antenn i aktern (för samma pris som jag annars skulle ha köpt kabel för) får jag nästan samma räckvidd. Flera gånger var jag på väg att krama om honom, jag kallade honom för jultomten, jag var så himla glad. Så enkelt det blev, det som jag trodde vi skulle misslyckas med i timmar och dagar.

Jag var så glad att jag till och med bestämde mig för att se välvilligt på affischerna på väggarna. Klart Manolis ska ha gamla urblekta affischer i sin butik…

Och en dag så kom dom allihopa. Efter att nästan ha börjat tro att saker och ting bara försiggår i mitt huvud, materialiserade sig den ena efter den andra. Segelmakaren dök upp med den nya focken, hissade upp den och seglet prasslade lojt i den svaga vinden. Skotskenan är ännu inte på plats, men jag älskar redan mitt nya segel. Jag kan lätt föreställa mig hur nöjd jag kommer att vara när vinden friskar i och jag har en välformad, radialskuren fock, istället för den rynkiga halva genuan.

 

Sen kom elektrikern. Vi drog fram alla kartonger med kommunikationsutrustning och han lovade att sätta ihop delarna och bara vi kan få dem på plats.

Det är tre antenner, Inmarsat, Navtex och AIS. Alla ska sitta fritt, och långt ifrån både varandra och ev kompasser. Omöjligt att åstadkomma på en båt. Men nu har vi en plan som kanske fungerar. Åtminstone om vi lyckas pilla in två kablar genom det därför avsedda smala röret som går i masten.

Och som kronan på verket – snickaren. Han har varit i båten några gånger, mätt, klippt pappersmallar och diskuterat färg på bets. Plötsligt var sittbrunnen full av möbeldelar som visade sig passa exakt. Spiros satte dem på plats, inte en glipa nånstans, och några skruvar senare kunde jag börja stoppa in kläder och skruvboxar och  sjukvårdslådor och andra nyttigheter på sina nya platser. Vilken bra och hemtrevlig båt Peristera är!

Nu har vi varit här i snart tre veckor. Och Peristera ser likadan ut, det enda synliga som hänt är att en vägg på toan är bortsågad. Visst, Spiros har varit här med betsade träbitar för att kolla att färgen går ihop med befintligt trä, så han jobbar på, men inget är klart och monterat. Segelmakaren håller på med seglen men tryseglet väntar på travare från Aten och focken väntar på UV-skyddet. Och Inox-Nikos har varit bortrest. Och Fotis har beställt skotskena till focken, och block, men jag vet inte när de kommer. Och alla papper för att registrera Inmarsatanläggningen är ivägskickade men jag vet inte när det blir klart. Och jag har begärt offert på livflotte, flytvästar mm nu när jag verkligen vet vad jag ska ha, men jag vet inte när jag får grejorna. Och vi kan inte börja montera alla displayer förrän snickaren satt upp plattan. Och kylskåpet väntar också på snickaren. Och jag, jag väntar på alltihopa.

Utan Giorgios Halkitis hade jag inte klarat mig. Han sitter i soffan och ser godmodig ut en stund, säger att jag inte ska oroa mig, och några dagar senare knackar det i skrovet och då är allt ordnat. Det vill säga, nu är jag alldeles säker, så säker som man kan vara i Grekland, på att jag vet vilken utrustning som krävs för att jag ska få göra seglingen by the book.

Och alltihopa antingen finns ombord, eller är under upphandling. Och registreringspapperna om Inmarsatanläggningen är hos min andra välgörare Philip Pitaoulis, så snart har jag ett Inmarsat-telefonnummer också.

Det är bara en sak, EPIRBen. Eftersom jag var ute i så god tid, och köpte en massa utrustning redan förra sommaren (i tron att jag skulle hinna installera den då) har det redan gått ett år sedan EPIRBen testades. Och nu måste den förstås testas igen. Hjälp. Det är detta som Fotis oroar sig för, att det ska vara nåt papper som krånglar i sista minuten. Det är två och en halv månad till avfärd, ganska gott om tid fortfarande, men här tillämpar man GMT, dvs Greek Maybe Time, och man kan aldrig veta.

 

Kundnummer hos Gerontis, vad ska man kalla det? Vuxenpoäng kanske det inte är, vid min ålder, men nåt slags poäng tycker jag nog att det är.

Förra onsdagen anlände Lasse och jag till ett iskallt och regnigt Rhodos för att jobba med Peristera. Nå, vad har då hänt på en vecka?
– Inox-Nikos har varit här och sågat ett hål i väggen i babords toa. Den toan ska också få en tank.

– Snickar-Spiros har kontrollmätt jättenoga, igår skulle han beställa material och börja bygga på måndag.
– Vindrodret är beställt, och vi har mätt och funderat och ritat och tittat på instruktionsvideos och det kan hända att det blir en watermaker från samma ställe. Och kanske en släpgenerator också.
– Vi gjorde ett besök hos segel-Kyriakos, såg det nästa färdiga try-seglet och ritningarna på focken.

 

 

 

 

 

 

– El-Edwin tittade på mina lådor med Navtex, Inmarsatjox, AIS osv och meddelade att om bara vi monterade displayerna och drog kablarna så skulle han få allt att fungera.
– Gått igenom alla papper om all den nya kommunikationsutrustningen och mailat med en annan av mina favoriter, radio-Philip. Han har koll på alla regler och han kan vara både PSA, ISP och AA. Kan ni tänka er så praktiskt! Alla bokstäver på samma ställe! (Point of Service Activation, Inmarsat Service Provider, Accounting Authority) Philip är toppen, för honom är allt möjligt. Kan man bli annat än förtjust i en tjänsteman som uttrycker sig såhär: ”It is  really Great  to follow the track of your trip even by imagination, And of course I  am  proud to communicate with future World Champions ……”

– Bakat bröd med medhavd surdeg.
– Min superfavorit Giorgios, boatyardens ägare och tillika knuten till Hellenic Register (alla kommersiella båtar är antingen registrerade hos Lloyds eller hos Hellenic Register.) var här och drack kaffe och sen gick han med löfte om att regga om Peristera till Hellenic Register och dessutom se till att jag fick en komplett lista på alla nya krav på båten. Som jag har försökt få Lloyds att presentera en sådan lista! Till min förnöjsamhet kan jag registera Peristera för 8 personer i stället för 10 som det var förut. Om båten är klassad för 10 personer måste jag ha livflotte för 10, flytvästar till 10 osv. Men jag kommer aldrig att ha fler än åtta personer ombord! Och jag vill inte ha en tyngre livflotte än nödvändigt, och inte behöva köpa och stuva fler flytvästar än nödvändigt, osv.
– Kylskåps-Argiris stormade in, pekade och grymtade och lät oss tydligt förstå att alla våra idéer om var kylskåpets delar skulle placeras var helt tokiga, och om vi stod på oss så var det minsann på vårt eget ansvar.
– Ringt Dino och ringt Dino. Inom två veckor ska han ha bytt de trasiga takluckorna. Håll tummarna.
Och under tiden har det blivit varmt, vi har ätit lunch ute, sett två djärva män hoppa i böljan iklädda badbyxor, och inatt när elen försvann och elementen slocknade märkte vi det inte ens.

Idag har jag beställt ett vindroder, ett Hydrovane. Tar jämförelsevis liten plats på badbryggan, styr och styr i alla väder utan att tröttna, och enligt div utsagor även utan att gå sönder. Och inte nog med det, skulle ordinarie roder gå sönder funkar denna som ett nödroder.
Men vad ska den heta? Autopiloten på Tordmulen heter Axel, efter båtens första ägare (och det ska ju vara en man som styr, har jag fått höra). Men vindrodret kan ju inte gärna heta ”Dream Yacht Charter”. Så vad tycker ni?

 

Sitter med siten Findacrew och mailar en massa kvinnor som söker en båt att segla på. Det är nåt med det här internationella som lockar mig oerhört. Jag vill ha alla dessa kvinnor ombord med alla deras poetiska namn, Ame, Anjel, Vicky, Tamar, Nadine och Kassie. Och jag vill fråga dem hur de har det, vad de tänker om världen vi lever i. Och jag vill få den där känslan av att ha förstått nåt viktigt, den som uppstår när man kommit nära en människa som är något annat än man själv. ”Människan är människans glädje”, sa en gång en man som jag känner och respekterar. Så sant.