Kopierat från ett svar på en fråga i Sailguide.com, diskussionsforum.
”De experiment som jag gjort i en laboratorielabyrint med amatörer, sjökaptener och stridsbåtsförare visar entydigt att head-up är bättre (snabbare beslutsfattande och mindre fel). Några av yrkesfolket utryckt till och med förvåning över upplevelsen efter att ha kört kundvagnen igenom labyrinten i olika kartorienteringar. Samtidigt måste man tänka på att labyrintförsöket var en hårt skruvad version av verkligheten med ca 30 girar på en 3-4 minuter.
När vi i höstas gjorde om ett liknande experiment (inte 3D, bara head-up vs. nord-upp) i bryggsimulatorn på Chalmers i mera normala scenarier (omkörning på sydgående utanför Scilly, till och från ankarplats Singapore och plocka upp lots utanför Dublin och Liverpool), det vill säga med tämligen gott om tid att tänka, så ser vi inga skillnader i arbetsbelastning eller stressnivåer mellan de två kartorienteringarna. Vi får också över lag negativa kommentarer från yrkesbefäl om head-up orienteringen. Det gällde framför allt när det gäller att ”översätta” väderstreck från nord- till stävrelaterat. T.ex. när lotsbåten säger att hon ligger 1 mil SV om angöringsbojen och navigatören måste ”orientera om sig” efter en gir (vi använde ej AIS info).
På samma gång är det, som det sägs i diskussionen, så att orienterare alltid navigerar head up, på samma sätt gör stridsflygplan och helikopterpiloter. I Marinen så navigerar stridsbåtsförarna (grönklädda) med sjökortet i nord-upp och radarn i head-up, medan Flottan (blåklädda) har både sjökort och radar i nord-upp. En stridsbåtsförare som var omskolad från Flottan och som jag intervjuade sa att han först tyckte det var ”ovant” med radarn i head-up men när han tänkte sig att han ”lyste framför sig med en ficklampa” så blev det helt naturligt. På marinens nautiska seminarium i höstas så berättade provbesättningen på de nya svävarna (40-60 knop) att de med framgång provat att låta föraren ha sitt sjökort i head-up med hög upplösning medan navigatören förde sitt i nord-upp och med lägre upplösning (bättre översikt).
Det mönster jag ser är två olika omvärldsbilder som man måste behärska ombord. Den stävrelaterade och den nordrelaterade. När det gäller båten och dess manövrering så är det den stävrelaterade som gäller, men så fort omvärlden blandas in så gäller en gemensam referensram, som av tradition är nordrelaterad. ”Översättningen” mellan dessa bägge världar sker via så kallade ”mentala rotationer,” som vi vet är kognitivt krävande. Det förefaller vara så att när vi har gott om resurser till vårt förfogande (tid eller mentala) så föredrar sjöfolk den nordrelaterade orienteringen, men när resurserna blir knappa så ökar behovet av att lösa de omedelbara behoven som har med farkostens manövrering att göra (alltså head-up).
När det gäller din fråga om head-up respektive nord-upp på individ- respektive populationsnivå så räknas ”mentala rotationer” till det som vi kallar ”spatial förmåga”. Vi kan se generella skillnader beroende på ålder och kön, men de individuella skillnaderna är större än de generella. Men en mental rotation är alltid en mental rotation och kräver kognitivt arbete (och tillgängliga resurser – arbetsminne) och det gäller oavsett förmåga. Så jag skulle vilja påstå att oavsett hur duktig och tränad man är på att översätta nord-upp till head-up så tar detta tid, och det gäller för alla – fast olika lång.
Med vänliga hälsningar
Dr Thomas Porathe, forskare
Mälardalens högskola och Chalmers”