Segling framställs ofta i TV och litteratur på ett sätt som jag inte känner igen mig i. TV5 sänder snart femte säsongen av Över Atlanten, en skildring av kändisar som kräks, plötsliga oväder, kändisar som blir rädda och saker som går sönder.
Det man får se och läsa om är oftast det spektakulära. Oväder, konflikter, sjösjuka och skador.
Jag har seglat mer än 60 000 sjömil. Runt jorden och över fyra oceaner. Jag har haft många hundra människor – mest kvinnor – ombord. En mycket liten del av tiden har handlat om konflikter, oväder och sjösjuka.
Ombord på Peristera vill jag att alla ska ta något sjösjukepreparat, åtminstone de första dagarna. Sedan, när man sett hur man reagerar på sjön, kan man sluta med det, om man mår bra.
De allra flesta blir inte sjösjuka, utan medlen fungerar bra. Några reagerar på medlen, men det går att anpassa dosen. Andra blir sjösjuka alldeles i början, och mår sedan bra. Några mår lite illa hela tiden men kan lära sig att hantera det med lagom mycket sjösjukepreparat.
Under mina år på sjön har jag aldrig varit med om en storm. Några kulingar, ibland ganska obekvämt väder, men ingen riktig storm. Jag kan få bra väderprognoser via satellit, även mitt på stora hav, och jag håller mig till de seglingssäsonger när risken för oväder är liten.
Några få gånger har det uppstått konflikter mellan deltagare. Jag håller ett öga på grupperna så jag ser om det blir obalans: om någon inte mår bra, eller om några börjar irritera sig på varandra. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter som skeppare. Om en konflikt är på väg att uppstå, gör jag mitt bästa för att lyfta upp den, och hitta en väg framåt. Om inte besättningen mår bra och kan samarbeta, äventyras både trivseln och säkerheten ombord. Det är mitt ansvar att få samarbetet att fungera så bra som möjligt.
Vad är vanligt ombord på Peristera? Något jag sett mycket av är den yrvakna insikten om att en deltagare just gjort något som hon inte trodde att hon kunde eller vågade. Till exempel efter den första nattvakten. Skiftningarna i ett ansikte från kvällens fokus och nervositet, till morgonens lättnad och stolthet!
Eller hon som första gången simmar över ett okänt djupt vatten, för att hon vill till revet en bit bort. Och som sen processar sin rädsla, ifrågasätter den för hon har helt plötsligt en helt ny erfarenhet.
Det här är något av det jag är både glad och stolt över att få se ombord på min båt.
Det är också vanligt med en intensiv gemenskap i grupperna. De kvinnor som seglar med mig befinner sig ofta i en fas i livet där de omprövar sin livssituation. Att då träffa en grupp andra kvinnor i en båt, utmana sig på dagarna, och diskutera sina liv på kvällarna, det inbjuder till djupa samtal och förtroenden. Flera gånger har jag varit med om att en kvinna berättat något för gruppen som hon inte berättat för någon annan tidigare.
Gemenskapen märks också på dagarna. Det blir mycket skratt, och mycket stöd och uppmuntran till den som inte riktigt vågar – ännu.
Min ambition med seglingen är att föra båten och besättningen över vattnen på ett så harmoniskt sätt som möjligt. Båten måste samarbeta med vinden och vågorna, den måste röra sig på ett behagligt sätt för att slitaget ska bli mindre, både på båten och deltagarna. Jag vill inte slita ut deltagarna, och jag vill inte att båten ska gå sönder. Jag vill att vi ska mötas ombord på Peristera under några intensiva veckor. Ta del av varandras liv, matvanor, egenheter och känslor inför havet och himlen. Jag vill medverka till att kvinnor har roligt, inspireras av varandra, och lär sig nya saker.