Snart jorden runt

Den 23 april 2016 släppte jag förtöjningarna i Mandrakihamnen på Rhodos. När jag kom till Sverige från Surinam i maj, hade jag varit hemma bara sju månader på drygt tre år. Idag är jag fortfarande kvar. Det var mycket bra för mig att lämna Peristera i Jurgens vård i Surinam så länge, och själv försöka smälta allt jag varit med om, innan jag formellt avslutar världsomseglingen i december på St Lucia.

På sistone har jag känt mig lite upplevelsemätt. ”Inte ett till vattenfall…”. Att under snart fem månader i Sverige begränsa min värld till soffan, gymmet och min mans sommarhus har varit välgörande. Jag har gått ner i varv och blivit nyfiken igen.

I december 2016 anlände jag till St Lucia i Karibien efter att ha korsat Atlanten med eskadern ARC. Därifrån fortsatte jag norrut och västerut. I december 2019 återkommer jag till St Lucia söderifrån. Då har jag korsat alla longituder (det gjorde jag redan i Sydafrika), seglat över ekvatorn två gånger (Brasilien och Galapagos), passerat två antipoder (Panamakanalen och mellan Bali och Julön), och när jag återkommer till St Lucia, en plats där jag redan varit, uppfyller jag det sista kriteriet i definitionen av en jordenruntsegling.

Mil efter mil, dag efter dag, natt efter natt. 35 000 sjömil. 800 kvar.

Jag ska sammanfatta mer när jag verkligen är framme. Nu har jag svårt att frigöra mig ifrån tanken att det betyder otur att tala om jordenruntseglingen som om den vore avslutad, när den inte är det.

När vi närmar oss St Lucia kommer vi att knyta ihop alla nationsflaggor, och hissa dem i riggen. Vi ska meddela en tid när vi seglar in i Rodney bay, och då ska jag hålla hårt i ratten och andas djupt och tänka att detta är bara en hamn som alla andra, för annars vet jag inte om jag kommer att kunna hålla mig upprätt. Och när jag ser min familj på kajen och känner hur denna och alla andra besättningar varit med mig och uppfyllt både mina och deras drömmar, då kommer jag att börja gråta.