Många hårresande historier har jag läst om överfarten mellan Fiji och Nya Zeeland. Båtarna har haft hårt väder, motvind, eländigt på alla vis. Men det verkar ha gått ganska bra för andra, och det blir ju mindre att skriva om när det går bra, så man kan väl lätt, och möjligen felaktigt, få intrycket att de jobbiga överfarterna dominerar.

Just när det var tid för oss att åka lade sig ett högtryck över området, vilket betydde medvind i ett stråk mellan Fiji och NZ. Vi gjorde god fart nästan ända fram, vi seglade närmare 1100 sjömil på drygt 8 dygn. 

De första dagarna var sjön väldigt obekväm. Vågorna rullade in från sidan och stötte till oss med kraft. Efter några dagar lugnade det lyckligtvis ner sig, och vi kunde börja ställa ifrån oss kaffekoppen. (Mitt mått på bekväm sjö: Att den är så regelbunden och mjuk att kaffekoppen bara glider, inte välter. Glidning kan man stoppa med glidduk. Vältning kräver mer omfattande stöttning)

Näst sista dygnet kom plötsligt vinden från andra hållet. Det betydde att vi kunde öppna skåpluckorna i köket utan att innehållet trillade ut och vi stod tryckta mot spisen när vi lagade mat och behövde inte använda en hand till att hålla oss kvar.

Det innebar också att hytterna måste organiseras om. Alla kuddar mm som tog stöten när man rullade åt sidan på natten, måste flyttas till andra sidan. Likaså alla de lösa, dåligt stuvade saker på hyllorna som trillar ner om det kommer stora vågor, måste flyttas till läsidan. Och, inte minst viktigt, när det lutar kan man bara använda lä-toan. Bara på läsidan ligger insuget till spolvattnet under vattenlinjen. Det är jättesnopet att ha fyllt toastolen med gult och brunt innehåll och bara kunna tömma ut det, inte spola rent eftersom spolvatteninsuget bara suger luft. Och spolar man inte stannar all doft kvar. Och eftersom lovartstoan inte används, kommer den gula och bruna bottensatsen som man lämnat efter sig att ligga kvar, och jäsa och torka in i toan. Känns det som att jag varit tillräckligt tydlig i min beskrivning?
Alltså, när vinden vänder gäller det att man hajar att man måste byta toa, att nu ska man gå till andra sidan.

På min nattvakt i gryningen på måndagen såg jag land, och på eftermiddagen var vi framme i Opua. De har en särskild quarantine dock, utan landförbindelse, där man får ligga och vänta på att bli granskad och godkänd för inträde i landet.  Vi behövde inte vänta så länge innan customs och bio security klev ombord. Customs skrev papper, och log, och satte sig på den fortfarande blöta kaffefläcken i soffan (så går det när båten står still). Bio security skrev också papper, och ställde frågor om mat. Hon hade en lång lista med födoämnen mm som man inte fick föra in, och jag fick pricka för vilka vi hade i våra skåp och lådor. När det var klart, och hon hade tittat mig djupt i ögonen och frågat om det inte var något mer jag ville berätta, började hon leta själv. Och så klart hade vi glömt att berätta om en hel del, strandfynd, bortglömda matgömmor, undanstuvade souvenirer. Så vi fick skämmas. Jag försökte försvara oss med att vi rest länge, det är svårt att minnas allt man gjort. Men hon klippte av och menade att hon frågat många gånger, för att ge oss chansen att komma ihåg allt.

Vi slapp undan med en missnöjd blick, fick tillåtelse att ta ner gula flaggan, köra in till marinan och kliva i land på nyzeeländsk mark.

Sista sjömilen tillbaka till Vuda har vi god vind, trots att prognosen sa stiltje. Imorgon ska två kliva av och vi återstående fem förbereder oss för överfarten till Nya Zeeland. Jag har redan köpt 90 ägg. I Musket Cove, där vi tillbringat två nätter, fanns en bra affär. Att bära 90 ägg därifrån till båten framstod som betydligt enklare än att köpa dem i en supermarket i Lautoka, stuva in dem i taxin tillsammans med tusen påsar till, och sedan få dem helskinnade ombord.

Vägen till Nya Zeeland går över tre områden med olika vindstruktur. Första delen av sträckan är vi kvar i passadbältet och kan vänta oss vindar från ungefär ost. Därefter följer ett område med varierande, mest svaga vindar från alla håll. Troligen motorgång alltså. Längst ner mot Nya Zeelands topp kommer lågtrycken rullande österut, med vindar som snurrar medsols, eftersom vi är på södra halvklotet (Fast här rör sig solen från höger till vänster, så clock-wise är ett mer adekvat uttryck än medsols.)
På sommarhalvåret innehåller lågtrycken oftast inte så hårda vindar, och kan man pricka in medvindssidan får man bra skjuts i mål. Men som vanligt med väder finns inga garantier. Det kan bli något helt annat.
Rekommendationen är att segla en båge västerut så man ligger rakt norr om NZ när det är en fjärdedel kvar, och då vända söderut. Dels finns där en östgående ström, dels ger det en bättre position i ett lågtryck, dvs vinden mer i ryggen.

Det blåser hårt på vår ankarplats men reven klipper vågorna och vi välter inga kaffekoppar. Vaknade halv fyra inatt och kom att tänka på orioniderna. Skulle jag kunna få se ett maffigt stjärnfall? Låg en stund på däck med fleecetröja som skydd mot blåsten och tittade upp i himlen. Hade Orions bälte rakt ovan, och om jag fattat rätt skulle man titta åt sydost. Blir det nordost söder om ekvatorn? Solen står ju i norr, men hur är det med stjärnorna? Jag försökte titta åt alla håll, molnen kom och gick men inte såg jag något stjärnfall. Ganska nöjd ändå eftersom Peristera låg stadigt på sitt ankare gick jag och la mig igen.

Vi kom från Tonga på natten, snirklade oss in genom Lau group, den östra ökedjan i Fijis arkipelag, vidare till Levuka, strax öster om Viti Levu, den största ön. Nästa natt fortsatte vi vidare runt Viti Levu, på väg mot Vuda marina, på Viti Levus västsida. Det är många rev på vägen. Stora partier av det som i utzoomat läge ser ut som öppet vatten är i själva verket omöjliga att köra igenom. De består mest av rev. 

Samma område som nedan, men aningen mer utzoomat

Samma område som ovan, men aningen mer inzoomat

Vid ettiden på natten, på väg mot den tre sjömil breda Vatu-i-ra channel, blev vi uppropade av bogserbåten bakom oss. Vi hade sett på AISen att den hade ett släp längre än 200 meter. -What are your intentions? frågade en kvinnoröst. Jag svarade att vi var på väg norrut, genom kanalen, liksom bogserbåten, och att vi avsåg att sänka farten och lämna plats åt dem. De gled förbi oss i natten, och när de var väl förbi ropade jag upp dem igen. Jag ville veta vem hon var som pratade i VHF:en. Var hon kaptenen? Nej, men hon var co-kapten, och hon lät lika glad som jag åt att stöta på en överordnad kvinna på sjön. Tyvärr skulle vi inte till samma ställe, annars hade jag gärna träffat henne! 

Vi hade planerat farten så det började dagas när vi gått runt Viti Levu och trädde in i de riktigt trånga vattnen. Då hade vi en halv sjömil att röra oss på, och jag var osäker på sjökortens tillförlitlighet. Vi beredde oss på att starta motorn och minska segel, det blåste 8-10 msek relativ vind i ryggen. Ganska snart avlöstes osäkerheten av förvånad respekt över exaktheten hos Navionics i telefonen: En app för några hundralappar. Garmin i plottern, för tusenlappar, gjorde oss i motsvarande grad besvikna. Detaljrikedomen var sämre, vissa positioner fel, prickar saknades, fyrar hade fel karaktär.

Flera gånger har jag fått höra att man ska helt enkelt inte vara ute nattetid i området. – Varje år är det några som går på grund, säger man varnande och skakar på huvudet. – Det är knappast svenskar som går på grund, tänker jag då. Våra vatten gör oss till goda navigatörer. Vi förlitar oss inte bara på en enda källa för navigation för vi har en rimlig skepsis till sjökorten eftersom vi alla lyssnat på Jonas Ekblads och Lasse Granaths varningar. Vi har förstånd att välja vägar med referenspunkter som belysta öar eller fyrar om vi är osäkra på sjökorten. Vi har marginaler och anpassar farten efter situationen. 

Man kan gå på grund ändå. Men risken är väldigt mycket mindre.

Senare pratade jag med ett par i Vuda marina som bekräftade mina iakttagelser. Navionics är mer exakt och korrekt än Garmin i Fijis vatten.  Se bilder nedan på hur Mana Island ser ut i Navionics, Garmin och en app som använder bilder från Google Earth.

Navionics

Fiji atlas för mariners. Google Earth-bilder med båten inplottad och en rekommenderad färdväg inritad

Garmin. Skulle ni tro att det går att ligga här?

Navionics. 

Fiji atlas for mariners

Hur kan detta vara möjligt? Den information som Navionics tydligen har, varför har den inte nått fram till Garmin? När man startar Garmin-plottern står det på amerikanskt vis att man bara ska använda den som referensmaterial. Jotack, det är nog säkrast det, att inte basera sina beslut bara på information från Garmin.

Det är kväll. De vackraste solnedgångarna är molniga. Med spel av färger, skugga och ljus. 

Jag sitter på marinans restaurang, har beställt mat och ska snart få nåt gott att äta utan att jag har behövt anstränga mig. Den tropiska vintern är över, och kvällarna är varma, så varma. För säkerhets skull tar jag alltid med mig en sjal på kvällarna, men jag använder den inte. Jag sitter i min tunna klänning och låter mig slappna av i söderhavskvällen. 

Himlen mörknar gradvis. Snart finns inga konturer kvar, bara svart natt och de blinkande röda och gröna ljusen som markerar passet genom revet. Vid nästan alla bord sitter människor, en del känner jag igen nu. Sorlet är lojt, nöjt och trivsamt. När mina öron vill, lyssnar de istället på bandet som spelar en lagom bit bort för att det ska vara njutbart utan att dominera. Bara gamla hits från de senaste decennierna, lite lugnare musik som jag gillar. 

Vid mitt bord sitter min dotter ikväll, imorgon en grupp deltagare. Kära återkommande deltagare, och en ny välkommen bekantskap. 

Värme, mat och människor, något vackert att titta på. Kan det bli bättre?

Waya sewa, en liten ö väster om Fiji. Hit åkte vi för att få göra en sevu sevu, en fijiansk ritual för att hälsa besökare välkomna. På marknaden i Lautoka hade vi köpt kava, en rot som man gör nåt slags berusningsdricka av. I ryggsäcken packade vi kavan, tillsammans med några block, färgpennor och ett paket servetter med sjökort över Stockholms skärgård. Bychefen satt på stranden o väntade när vi kom i jollen, lite nervösa inför vad som väntade. Utanför huset under träden fanns en träkonstruktion och där låg Spankey, en stor, tandlös kvinna och ett litet barn, mini-Spankey. Bychefen Jim, Spankey, några barn och vi gick in i huset och slog oss ner på golvet. Vi la fram presenterna, de vred o vände på kava-paketet o frågade om det kostat 25 dollar. -Nej, det kostade 50 dollar, svarade jag. Kava av finaste sort kostade 120 dollar kilot på marknaden, men jag köpte av den för 100. Ett halvt kilo kava är den rekommenderade mängden för en sevu sevu-gåva. Spankey verkade mest förtjust över servetterna från Designtorget, med Stockholms skärgård på.

Jim rabblade något, lite oartikulerat eftersom han bara har några få tänder kvar i munnen, och avslutade med att välsigna oss och hälsa oss välkomna till byn. – You are now part of the family! – Åh, tack, svarade vi och klappade i händerna på Fiji-vis. Gå och titta på skolan, så Jim, så ska ni få te när ni kommer tillbaks. Och vi gick förstås till skolan, och fascinerades av en skolgård med vatten åt två håll, och en skolbyggnad dekorerad med ord eller meningar som Love, Respect, Take care of all needs.
Det skapare ett vänligt folk, antar jag, om man matar dem från tidig ålder med positiva värdeord.

Tillbaka hos Jim fanns inget te, vi satte oss ner bredvid Spankey som återtagit sin liggande position utanför huset. Molly och jag småpratade på svenska, vad förväntades vi göra nu? Skulle vi dricka te eller inte?

Vi slank iväg för att titta på resten av byn, hälsade på alla och tog de flesta i hand. På en presenning under ett altantak satt en familj som ropade på oss. Vi blev bjudna att dricka te, och vi satte oss ner på presenningen. Ett tiotal människor i alla åldrar bodde i huset. De medelålders och barnen var ute på altanen, gammelfarfar höll sig inomhus och vinkade till oss ibland. Charlotte förklarade släktskapen, vi berättade om oss, och barnen kryllade nyfikna och lite blyga. När vårt te och våra roti var slut tackade vi för oss, vinaka, vinaka, vinkade och gick tillbaka till Jim. Nu var teet färdigt här också. Mjölk med lite te, socker och smulade kex var deras kvällsmat och vi satte oss på deras presenning och drack. Spankey låg kvar på träpodiet och sjöng med i gudtjänstsångerna på radion.

Det började mörkna och vi gav oss av mot Peristera. En bra stund blev vi sittande i sittbrunnen, vi behövde smälta. Det är fantastiskt att möta så mycket vänlighet, och vilken tur att alla pratar utmärkt engelska, då kan man kommunicera! Och samtidigt så frusterande, vad förstod vi egentligen? Vilken roll spelar seglarna i deras by? Vi var andra båten den dagen, och minst en annan båt hade kommit dagen innan. Det blir mycket kava. Nu vet jag inte mycket om kava, men kunde vi inte ha fått ge dom batterier istället?

Nästa morgon åkte vi in tidigt, eleverna i skolan förberedde för att fira Fiji day. Ceremonin inleddes med flagghissning. Tre halvstora killar marscherade fram till flaggstången och gjorde honnör. På signal från trumman hissade de flaggan, medan resten av eleverna stod uppställda i storleksordning och sjöng. Och vilken sång! De var inte rädda för att höras. 

Firandet fortsatte i matsalen med tal av några lärare, Jim och rektorn. En högtalare flyttades in och nu började uppträdanden. I olika grupper hade eleverna tränat in sång och dansnummer, som de framförde till förtjusning och applåder. Molly och jag log igenkännande åt barns uppenbart internationella beteende: Någon busar, några är små ljus och vill vara duktiga, en del tappar intresset och gäspar, andra börjar skruva på sig och pilla med än det ena, än det andra.

Kvällen innan hade Jim frågat om vi hade någon ficklampa att ge bort. Halstabletter ville han också ha, frun hade ont i halsen. Våra presenter hade redan kostat mer än hamnavgiften i Vuda, och jag behöver också ficklampor, så jag drog lite på det. Men bestämde mig ändå för att ge honom en som jag inte tycker om, som glappar lite. Halstabletter kunde jag också ge bort.

På morgonen tog jag fram dagens presenter, Spankey gjorde i ordning te och Jim frågade om han skulle förbereda lunch åt oss. – Jatack, svarade vi, det vore också spännande. – Då skulle jag vilja be om en tjänst, sa Jim. Kan vi få lite betalt för teet och lunchen.

Så, vad säger man. Kava, två skrivblock, tuschpennor, servetter, halstabletter och en ficklampa med extra batterier hade han fått. Och så vill han ha betalt för teet. – Tack, vi hinner nog inte äta lunch i alla fall, sa vi.

Jag vet inte om jag förstår. Såklart ska byn försöka tjäna pengar på att turisterna vill komma på besök. Men all den där vänligheten, hur mycket beräkning döljer sig i den? Ska jag känna mig välkommen eller ska jag känna mig lurad? 

Lyckligtvis mötte vi även detta: Vi satt under ett brödfruktträd och pratade. Jag tittade runt, noterade att byn verkade omgiven av berg och frågade om de hade något fält där de odlade grönssker. Kvinnan, Helena, tittade oroligt på mig och frågade om vi saknade något. Hade vi behövt lite cassawa hade vi fått det, sa hennes blick.

Sanningen ligger väl nånstans mittemellan, som vanligt. När jag frågade Spankey om de hade några problem med mobbning i skolan, svarade hon att det kunde hända. Nuförtiden respekterade barnen inte de äldre, eller varandra. Och orsaken menade hon var kulturblandningen, de vita kom med dåligt inflytande över deras kultur. 

Är vi inte påfallande lika, vi människor på jorden?

Byggd för att klara cykloner liknar den inget annat jag sett. En smal passage genom revet, en liten kroklik infart, som leder vidare till en cirkelrund bassäng. Skulle en cyklon vara på väg placerar man alla båtar med fören in mot mitten. Där i mitten av cirkeln, på botten, finns något stadigt, och i detta fäster man alla ankarkättingar. Man ska alltså ta loss sitt ankare från kättingen, och leda kättingen ut till mittpunkten.


Hamnens ovanliga form syftar till att bryta vågorna, så lite svall som möjligt ska leta sig in i den runda bassängen. Blir det nödvändigt hänger man upp en grind av däck över den lilla öppningen.

Vill man ligga på land går det också bra. Då placeras båten med köl och roder i ett dike. Skrovet vilar på flera rader bildäck, stadigt men fjädrande. Hemma har vi höststormar som kan ställa till med en del elände, men cykloner, med vindstyrkor upp till 50m/s, det behöver vi inte tänka på när vi knyter fast presenningarna.

Tidvattnet är 1,5 – 1,8 meter, och man kravlar sig i land på en liten träbrygga. Från båten är det antingen en bit upp eller väldigt långt ner. På vår hoppiland-brygga står en liten pall i form av en trästubbe, det hjälper lite.

Båten bredvid oss, med ett äldre par från USA, har legat i Vuda i tre år. Just nu är de ute på visum-vift. Efter 18 månader måste de lämna Fiji, klarera ut och klarera in igen och få 180 nya dagar i Vuda. Stämningen i marinan är familjär, jag förstår att många stannar några dagar extra. Eller år. 


Över en och en halv meters tidvatten

Restaurangen heter Boatshed, personalen verkar jobba varje dag. Detta vet jag eftersom jag också är där varje dag. Till lunch har de en dagens rätt för 9.50 Fijidollar, ungefär 40 kronor. Väldigt svårt att avstå från. Och har man inte ätit deras lunch, då lockar middagen lite extra. 

I taket hänger flaggor från världens alla hörn, däribland en svensk. Numera också en Tagit-rodret-flagga. För säkerhets skull försedd med engelsk handskriven text ”Woman, take the rudder!”

Tagitrodret-vimpeln hänger strax till höger om mitten

Det är bara Lasse och jag ombord. Vi jobbar med Peristera, äter god mat på restaurang och emellanåt turistar vi lite. Idag promenerade vi till byn Weseisei, som påstås vara den äldsta bosättningen på Fiji. Vägbeskrivningen var enkel, följ rälsen. Vi har hört det lilla tåget passera marinan, det transporterar sockerrör till sockerrörsfabriken. Rälsen är smalspårig, omgiven av sockerrörsbitar och grönska. Under den halvtimme det tog att gå önskade Lasse intensivt att det skulle komma ett litet tåg, så vi skulle få se det på nära håll, men hans önskan slog tyvärr inte in.

Nästa önskan, ett fik, slog inte heller in, men vi kunde få köpa något att dricka på affären. I ett mycket litet hus stod en stor och rar kvinna bakom disken och pekade på ett kylskåp med kallt vatten och Cocacola. Förutom läsk kunde vi få köpa chipsen ”Fika”, hårprodukter, någon enstaka konservburk och Kerosene i en stor behållare, uppstaplad på sniskan så det sista skulle rinna ut.

Med vätskenivån justerad drog vi oss inåt byn men blev stoppade. Fem Fijidollar kostade det att passera stånden med smycken på väg in i byn. Men för fem dollar skulle vi få en guidad tur, om vi bara kunde vänta några sekunder, Fiji-time. Såklart, vi hade inte bråttom, och fem dollar till byn är väl rimligt att betala för guidens tid och för att förhoppningsvis bidra till underhållet. Jag fick låna en sarong för att dölja knäna och vi följde efter vår vägvisare i röd klänning. 900 personer bor i byn, dörrarna står öppna från morgon till kväll och alla är släkt med alla. På min fråga om family abuse (jag vet, det  kanske är att klampa på, men jag försöker se vänlig ut när jag frågar) fick jag veta att de flesta slår sina barn, även vår guide, men att de får lära sig att det är fel. Och om en man slår en kvinna kommer byäldsten att tala med honom, det går inte att dölja och man tystar inte ner det.

Finns det inget fik finns det förstås ingen restaurang, vi börjar bli hungriga och söker oss längs rälsen tillbaka. Vi ser tågvagnen på långt håll. Den står still. På en blå filt bredvid sitter ett gäng uniformsklädda män och fikar. Vi stannar och pratar, de är ”the maintenance team”. De berättar att rälsen är 90 år gammal och att det vanligaste felet är att rälerna inte är parallella. Och så händer det:
– Vill ni åka?
-JAA! Det vill vi!
På ett villkor: Att vi tar en bild av dom allihop och skickar. Hela gänget ställer upp sig framför vagnen, vi fotograferar och får en adress till Fiji Sugar Corporation. Och vi klättrar upp i den skrangliga lilla farkosten, växeln går i, lite gas på det och vi skramlar iväg längs rälsen. Lasse är euforisk, jag med, och vi får skjuts ända fram till marinan. Där vinkar vi och betygar varandra vänskap, växelspaken läggs åt andra hållet och de backar tillbaka till sina kollegor på den blå filten.

Fungerar.

Fungerar också.

För ett och ett halvt år sedan lämnade jag Rhodos för att segla en runda på drygt två år, över Atlanten, via Karibien genom Panamakanalen och en bit över Stilla havet till Tahiti. Därifrån tänkte jag segla sydost ner till Patagonien, runda sydamerika och ta mig tillbaka till Medelhavet. Så blev det inte. Under en liggevecka i Panama omprövade jag och min man den ursprungliga planeringen, och fattade beslutet att jag skulle segla jorden runt istället. Det känns fortfarande som ett bra beslut, vinden i ryggen och enklare att säga och omfatta: ”Jorden runt” i stället för ”Över Atlanten och bort till Tahiti, sen ner och runda Sydamerika”. Det krävs många fler ord, och mycket bättre geografiska kunskaper för att förstå den gamla rundan.

Kanske är det orden som gör att jag nu tror att jag ska komma igång med bloggandet på allvar, jag har helt enkelt fått ord över. Jag har också haft lite tur med alla mina saker. Istället för att de bara går sönder hela tiden har prylarna nu visat en ökad grad av förmåga till självläkning. Att inte ha en lång lista på saker om inte vill fungera och som jag hela tiden måste finna på lösningar för att försöka laga eller ersätta, har gett mig ett mentalt utrymme som jag inte haft sedan jag började planera långseglingen.

Jag älskar att skriva. Trots det har jag inte kunnat ta mig samman och reflektera kring vad jag upplever. Kanske har det varit för mycket krångel, kanske för många upplevelser. Jag har i varje fall mest velat vara i det lilla i båten, tillsammans med deltagarna. Inte vända mig utåt och kommunicera med en läsekrets.

Men nu blir det ändring. I min telefon har jag en lång lista med uppslag till blogginlägg. Jag har ett lokalt SIM-kort med billig surf. Jag har ett hopvikbart tangentbord som jag kan ha i handväskan. Och jag längtar ut till er.

En av mina deltagare skrev ett fint mail om att göra det man älskar och vara förebild för sina barn, om vikten av att öva och om att ha en röst i huvudet. Jag är glad och tacksam att vara den rösten, det betyder att min verksamhet gjort nytta. Loke kommer att växa upp och tycka att det är alldeles självklart att mammor kör båt.

”Jag vill bara skicka en liten hälsning. På bilden så är min äldsta son Loke. Vi köpte en motorbåt förra hösten, nu medan jag har varit föräldraledig och min man har jobbat så har jag SJÄLV kunnat åka på små utflykter med min 3,5 åring. Det har gett mig (och förhoppningsvis honom) minnen för livet. När jag tog bilden så fick vi se en broöppning vid Klintsundet/Lagnö – Loke pratar fortfarande om alla båtarna som stod i kö och bron som man måste veva upp.

Jag är så otroligt tacksam för allt som du har lärt mig och för att jag faktiskt vågade lära mig att hantera en båt, för motor och för segel. Jag hör din röst i mitt huvud varje gång vi är ute (och det är på riktigt så) att man måste träna och träna och träna. Så jag tränar. På att lägga till, på dubbla halvslag och på att navigera. Men framför allt så sitter jag inte hemma med mina barn bara för att mannen är på jobbet. Utan jag tog makten över den delen av mitt liv och kan därför göra det jag älskar.  / Mari”

Loke