Tidvatten

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.

När jag bokade platsen frågade de efter Peristeras djupgående.

Den branta landgången i lågvatten

Samma landgång i högvatten (sedd från andra hållet)

Det är nog bara ett par timmar två gånger om dan som de har chansen att ge sig av.

Här en båttyp som inte behöver något hus att luta sig emot.