Tidvatten

Det tog ett tag under min förra långsegling innan jag vande mig vid tidvatten. Jag minns särskilt en gång när vi var i Casablanka i Marocko, och knöt fast jollen i ett slags metallställning i hamnen. Det var en stor fartygshamn där segelbåtar fick ankra i ett hörn, och vi kände oss tveksamma till hederligheten hos männen som strök runt på området, och låste fast jollen. Ett par timmar senare kommer vi tillbaka, och hittar jollen hängande, fastknuten ett par meter ovan vattenytan, och med motorn längs ner i vattnet. Två av de män som vi misstänkt för diverse skumraskaffärer kommer springande och berättar hur de försökt rädda jollen men eftersom den var fastlåst… De skjutsar oss och utombordaren till en kompis som är duktig på motorer, och någon timme senare är motorn rengjord från saltvatten, insmord och fungerande. Och vi skamsna över våra fördomsfulla tankar.

Tidvattenskillnaden här i Whangarei är drygt två meter.

När jag bokade platsen frågade de efter Peristeras djupgående.

Den branta landgången i lågvatten
Samma landgång i högvatten (sedd från andra hållet)
Det är nog bara ett par timmar två gånger om dan som de har chansen att ge sig av.

Här en båttyp som inte behöver något hus att luta sig emot.

Från tropikerna till västerlandet

Många hårresande historier har jag läst om överfarten mellan Fiji och Nya Zeeland. Båtarna har haft hårt väder, motvind, eländigt på alla vis. Men det verkar ha gått ganska bra för andra, och det blir ju mindre att skriva om när det går bra, så man kan väl lätt, och möjligen felaktigt, få intrycket att de jobbiga överfarterna dominerar.

Just när det var tid för oss att åka lade sig ett högtryck över området, vilket betydde medvind i ett stråk mellan Fiji och NZ. Vi gjorde god fart nästan ända fram, vi seglade närmare 1100 sjömil på drygt 8 dygn. 

De första dagarna var sjön väldigt obekväm. Vågorna rullade in från sidan och stötte till oss med kraft. Efter några dagar lugnade det lyckligtvis ner sig, och vi kunde börja ställa ifrån oss kaffekoppen. (Mitt mått på bekväm sjö: Att den är så regelbunden och mjuk att kaffekoppen bara glider, inte välter. Glidning kan man stoppa med glidduk. Vältning kräver mer omfattande stöttning)

Näst sista dygnet kom plötsligt vinden från andra hållet. Det betydde att vi kunde öppna skåpluckorna i köket utan att innehållet trillade ut och vi stod tryckta mot spisen när vi lagade mat och behövde inte använda en hand till att hålla oss kvar.

Det innebar också att hytterna måste organiseras om. Alla kuddar mm som tog stöten när man rullade åt sidan på natten, måste flyttas till andra sidan. Likaså alla de lösa, dåligt stuvade saker på hyllorna som trillar ner om det kommer stora vågor, måste flyttas till läsidan. Och, inte minst viktigt, när det lutar kan man bara använda lä-toan. Bara på läsidan ligger insuget till spolvattnet under vattenlinjen. Det är jättesnopet att ha fyllt toastolen med gult och brunt innehåll och bara kunna tömma ut det, inte spola rent eftersom spolvatteninsuget bara suger luft. Och spolar man inte stannar all doft kvar. Och eftersom lovartstoan inte används, kommer den gula och bruna bottensatsen som man lämnat efter sig att ligga kvar, och jäsa och torka in i toan. Känns det som att jag varit tillräckligt tydlig i min beskrivning?
Alltså, när vinden vänder gäller det att man hajar att man måste byta toa, att nu ska man gå till andra sidan.

På min nattvakt i gryningen på måndagen såg jag land, och på eftermiddagen var vi framme i Opua. De har en särskild quarantine dock, utan landförbindelse, där man får ligga och vänta på att bli granskad och godkänd för inträde i landet.  Vi behövde inte vänta så länge innan customs och bio security klev ombord. Customs skrev papper, och log, och satte sig på den fortfarande blöta kaffefläcken i soffan (så går det när båten står still). Bio security skrev också papper, och ställde frågor om mat. Hon hade en lång lista med födoämnen mm som man inte fick föra in, och jag fick pricka för vilka vi hade i våra skåp och lådor. När det var klart, och hon hade tittat mig djupt i ögonen och frågat om det inte var något mer jag ville berätta, började hon leta själv. Och så klart hade vi glömt att berätta om en hel del, strandfynd, bortglömda matgömmor, undanstuvade souvenirer. Så vi fick skämmas. Jag försökte försvara oss med att vi rest länge, det är svårt att minnas allt man gjort. Men hon klippte av och menade att hon frågat många gånger, för att ge oss chansen att komma ihåg allt.

Vi slapp undan med en missnöjd blick, fick tillåtelse att ta ner gula flaggan, köra in till marinan och kliva i land på nyzeeländsk mark.