Sevu sevu på Waya sewa

Waya sewa, en liten ö väster om Fiji. Hit åkte vi för att få göra en sevu sevu, en fijiansk ritual för att hälsa besökare välkomna. På marknaden i Lautoka hade vi köpt kava, en rot som man gör nåt slags berusningsdricka av. I ryggsäcken packade vi kavan, tillsammans med några block, färgpennor och ett paket servetter med sjökort över Stockholms skärgård. Bychefen satt på stranden o väntade när vi kom i jollen, lite nervösa inför vad som väntade. Utanför huset under träden fanns en träkonstruktion och där låg Spankey, en stor, tandlös kvinna och ett litet barn, mini-Spankey. Bychefen Jim, Spankey, några barn och vi gick in i huset och slog oss ner på golvet. Vi la fram presenterna, de vred o vände på kava-paketet o frågade om det kostat 25 dollar. -Nej, det kostade 50 dollar, svarade jag. Kava av finaste sort kostade 120 dollar kilot på marknaden, men jag köpte av den för 100. Ett halvt kilo kava är den rekommenderade mängden för en sevu sevu-gåva. Spankey verkade mest förtjust över servetterna från Designtorget, med Stockholms skärgård på.

Jim rabblade något, lite oartikulerat eftersom han bara har några få tänder kvar i munnen, och avslutade med att välsigna oss och hälsa oss välkomna till byn. – You are now part of the family! – Åh, tack, svarade vi och klappade i händerna på Fiji-vis. Gå och titta på skolan, så Jim, så ska ni få te när ni kommer tillbaks. Och vi gick förstås till skolan, och fascinerades av en skolgård med vatten åt två håll, och en skolbyggnad dekorerad med ord eller meningar som Love, Respect, Take care of all needs.
Det skapare ett vänligt folk, antar jag, om man matar dem från tidig ålder med positiva värdeord.

Tillbaka hos Jim fanns inget te, vi satte oss ner bredvid Spankey som återtagit sin liggande position utanför huset. Molly och jag småpratade på svenska, vad förväntades vi göra nu? Skulle vi dricka te eller inte?

Vi slank iväg för att titta på resten av byn, hälsade på alla och tog de flesta i hand. På en presenning under ett altantak satt en familj som ropade på oss. Vi blev bjudna att dricka te, och vi satte oss ner på presenningen. Ett tiotal människor i alla åldrar bodde i huset. De medelålders och barnen var ute på altanen, gammelfarfar höll sig inomhus och vinkade till oss ibland. Charlotte förklarade släktskapen, vi berättade om oss, och barnen kryllade nyfikna och lite blyga. När vårt te och våra roti var slut tackade vi för oss, vinaka, vinaka, vinkade och gick tillbaka till Jim. Nu var teet färdigt här också. Mjölk med lite te, socker och smulade kex var deras kvällsmat och vi satte oss på deras presenning och drack. Spankey låg kvar på träpodiet och sjöng med i gudtjänstsångerna på radion.

Det började mörkna och vi gav oss av mot Peristera. En bra stund blev vi sittande i sittbrunnen, vi behövde smälta. Det är fantastiskt att möta så mycket vänlighet, och vilken tur att alla pratar utmärkt engelska, då kan man kommunicera! Och samtidigt så frusterande, vad förstod vi egentligen? Vilken roll spelar seglarna i deras by? Vi var andra båten den dagen, och minst en annan båt hade kommit dagen innan. Det blir mycket kava. Nu vet jag inte mycket om kava, men kunde vi inte ha fått ge dom batterier istället?

Nästa morgon åkte vi in tidigt, eleverna i skolan förberedde för att fira Fiji day. Ceremonin inleddes med flagghissning. Tre halvstora killar marscherade fram till flaggstången och gjorde honnör. På signal från trumman hissade de flaggan, medan resten av eleverna stod uppställda i storleksordning och sjöng. Och vilken sång! De var inte rädda för att höras. 

Firandet fortsatte i matsalen med tal av några lärare, Jim och rektorn. En högtalare flyttades in och nu började uppträdanden. I olika grupper hade eleverna tränat in sång och dansnummer, som de framförde till förtjusning och applåder. Molly och jag log igenkännande åt barns uppenbart internationella beteende: Någon busar, några är små ljus och vill vara duktiga, en del tappar intresset och gäspar, andra börjar skruva på sig och pilla med än det ena, än det andra.

Kvällen innan hade Jim frågat om vi hade någon ficklampa att ge bort. Halstabletter ville han också ha, frun hade ont i halsen. Våra presenter hade redan kostat mer än hamnavgiften i Vuda, och jag behöver också ficklampor, så jag drog lite på det. Men bestämde mig ändå för att ge honom en som jag inte tycker om, som glappar lite. Halstabletter kunde jag också ge bort.

På morgonen tog jag fram dagens presenter, Spankey gjorde i ordning te och Jim frågade om han skulle förbereda lunch åt oss. – Jatack, svarade vi, det vore också spännande. – Då skulle jag vilja be om en tjänst, sa Jim. Kan vi få lite betalt för teet och lunchen.

Så, vad säger man. Kava, två skrivblock, tuschpennor, servetter, halstabletter och en ficklampa med extra batterier hade han fått. Och så vill han ha betalt för teet. – Tack, vi hinner nog inte äta lunch i alla fall, sa vi.

Jag vet inte om jag förstår. Såklart ska byn försöka tjäna pengar på att turisterna vill komma på besök. Men all den där vänligheten, hur mycket beräkning döljer sig i den? Ska jag känna mig välkommen eller ska jag känna mig lurad? 

Lyckligtvis mötte vi även detta: Vi satt under ett brödfruktträd och pratade. Jag tittade runt, noterade att byn verkade omgiven av berg och frågade om de hade något fält där de odlade grönssker. Kvinnan, Helena, tittade oroligt på mig och frågade om vi saknade något. Hade vi behövt lite cassawa hade vi fått det, sa hennes blick.

Sanningen ligger väl nånstans mittemellan, som vanligt. När jag frågade Spankey om de hade några problem med mobbning i skolan, svarade hon att det kunde hända. Nuförtiden respekterade barnen inte de äldre, eller varandra. Och orsaken menade hon var kulturblandningen, de vita kom med dåligt inflytande över deras kultur. 

Är vi inte påfallande lika, vi människor på jorden?