-Weseisei, en by längs sockerrörsvägen

Det är bara Lasse och jag ombord. Vi jobbar med Peristera, äter god mat på restaurang och emellanåt turistar vi lite. Idag promenerade vi till byn Weseisei, som påstås vara den äldsta bosättningen på Fiji. Vägbeskrivningen var enkel, följ rälsen. Vi har hört det lilla tåget passera marinan, det transporterar sockerrör till sockerrörsfabriken. Rälsen är smalspårig, omgiven av sockerrörsbitar och grönska. Under den halvtimme det tog att gå önskade Lasse intensivt att det skulle komma ett litet tåg, så vi skulle få se det på nära håll, men hans önskan slog tyvärr inte in.

Nästa önskan, ett fik, slog inte heller in, men vi kunde få köpa något att dricka på affären. I ett mycket litet hus stod en stor och rar kvinna bakom disken och pekade på ett kylskåp med kallt vatten och Cocacola. Förutom läsk kunde vi få köpa chipsen ”Fika”, hårprodukter, någon enstaka konservburk och Kerosene i en stor behållare, uppstaplad på sniskan så det sista skulle rinna ut.

Med vätskenivån justerad drog vi oss inåt byn men blev stoppade. Fem Fijidollar kostade det att passera stånden med smycken på väg in i byn. Men för fem dollar skulle vi få en guidad tur, om vi bara kunde vänta några sekunder, Fiji-time. Såklart, vi hade inte bråttom, och fem dollar till byn är väl rimligt att betala för guidens tid och för att förhoppningsvis bidra till underhållet. Jag fick låna en sarong för att dölja knäna och vi följde efter vår vägvisare i röd klänning. 900 personer bor i byn, dörrarna står öppna från morgon till kväll och alla är släkt med alla. På min fråga om family abuse (jag vet, det  kanske är att klampa på, men jag försöker se vänlig ut när jag frågar) fick jag veta att de flesta slår sina barn, även vår guide, men att de får lära sig att det är fel. Och om en man slår en kvinna kommer byäldsten att tala med honom, det går inte att dölja och man tystar inte ner det.

Finns det inget fik finns det förstås ingen restaurang, vi börjar bli hungriga och söker oss längs rälsen tillbaka. Vi ser tågvagnen på långt håll. Den står still. På en blå filt bredvid sitter ett gäng uniformsklädda män och fikar. Vi stannar och pratar, de är ”the maintenance team”. De berättar att rälsen är 90 år gammal och att det vanligaste felet är att rälerna inte är parallella. Och så händer det:
- Vill ni åka?
-JAA! Det vill vi!
På ett villkor: Att vi tar en bild av dom allihop och skickar. Hela gänget ställer upp sig framför vagnen, vi fotograferar och får en adress till Fiji Sugar Corporation. Och vi klättrar upp i den skrangliga lilla farkosten, växeln går i, lite gas på det och vi skramlar iväg längs rälsen. Lasse är euforisk, jag med, och vi får skjuts ända fram till marinan. Där vinkar vi och betygar varandra vänskap, växelspaken läggs åt andra hållet och de backar tillbaka till sina kollegor på den blå filten.