Månad: oktober 2016

Klockan är kvart i elva på tredje dygnet mellan Rabat och Kanarieöarna,och vi går fortfarande för motor. Prognosen har sagt ”Variable winds, 2 -4 Beaufort” i flera dagar nu och det innebär i praktiken motorgång. Vinden växlar i styrka mellan två och fem sekundmeter ungefär varje halvtimme. Lika ofta, eller oftare, vrider den. Vi har rullat ut segel och rullat in segel. Vi har skotat för alla tänkbara vindriktningar, bara för att tio minuter senare vara tvungna att skota om igen. Vi har spejat efter vind, vi har bett om vind men nu har vi gett upp och försöker inte längre segla. Motorn går, vi försöker tänka bort oljudet och dieselångorna när vi går med vinden en stund. Igår kunde vi segla ungefär tre timmar, det är allt på drygt 300 sjömil hittills. Just nu är Atlanten spegelblank och glänsande silvergrå mot den grådisiga himlen. Mjuka Atlantdyningar tornar upp sig bakom oss, för att strax krypa in under Peristeras vida badplattform..

Vi har ofta besök av småfåglar. De kommer flygande, trötta i vingarna kan jag tro, och slår sig ner varhelst de kan få fotfäste, ibland på oss. Genast vaknar gullegullsjukan till liv, och vi dukar upp festmåltider till pippifåglarna i form av brödsmulor och nyslaktade flugor och lite vatten.

Katinka vet hur man gör med fiskelinan och draget som jag har ombord i väntan på någon som liksom Katinka vet hur man gör, och gör det. Hon släppte ut grejorna i vårt kölvatten och fem minuter senare hade hon en skimrande Bonito på kroken. Och ytterligare några raska minuter senare fanns en död fisk med rött kött, tömd på inälvor, huvud och stjärt, i en plastpåse i kylen. Jag vill också prova, sa Gunilla, släppte ut draget, fem minuter förflöt, och sen hade hon också napp. Ännu en Bonito mötte sitt öde på Peristera, och vi fick stuva om i vår matplanering.

Vi lever bra här i vårt lilla samhälle. På denna lilla yta som Peristera utgör samsas sju personer. Vi lagar mat, bakar, läser, pratar, tvättar oss, går på toaletten, sover och äter. Runtomkring denna avgränsade cell av aktivitet; ett sakta böljande, tomt hav. Horisonten bryts stundtals av siluetter av stora fartyg. Som ”Linus på linjen” ungefär, som om samma grå penna ritat både den jämna horisonten och de kantiga konturerna av lastfartygen, på väg mot Gibraltar eller Kanarieöarna. I natt hade vi ett stråk av båtar på vår styrbordssida. Vi kunde inte se dem annat än på AIS:en, som berättade för oss att det var segelbåtar, 12-14 meter långa, på väg söderut. Kanske till Las Palmas för att delta i ARC:en, precis som Peristera? 

De sista sjömilen innan Gibraltar pirrade magen och min förväntan steg som på julaftons morgon när jag var en liten flicka på Parkgatan i Sundsvall. Det var fjärde gången jag kom hit i båt, tredje gången i segelbåt. Första gången med Tordmulen 2004, andra gången med min son Joels båt Isabelle 2012. Jag har också besökt Gibraltar som passagerare på kryssningsfartyget Costa Magica, efter att ha korsat Atlanten på sex dygn.

Det var först efter att vi lagt till i Marina Bay längs en brygga med äldre, men mer eller mindre välskötta båtar, av olika modeller och nationaliteter, med solceller, vindgeneratorer, steg i masten, rullar med linor, extra stag, radar och andra antenner, med tvätt hängande på mantåget, hopfällbara cyklar på däck, hängmattor i riggen och fastsurrade reservdunkar, som jag förstod min upphetsning. Det handlade om att jag kommit till långseglarland igen. Medelhavet är bakom mig, och därmed hamnarna med intill förväxling likadana båtar. Bavaria och Beneteau, mellan 40 och 50 fot, med sex tyska medelålders män med rödlätta, uppförstorade magar, som lastar ombord backar med öl. Eller fem-sex östeuropeiska par där männen bröstar upp sig för varandra och resten av bryggan och de blonderade kvinnorna beundrande tittar på och annars håller sig undan. De lastar för övrigt också ombord öl. På den punkten kan tyskar och östeuropeer mötas i samförstånd.

På ”vår” brygga i Marina Bay har tre båtar ARC-flaggan hissad. En familj bor permanent i en stor segelbåt en bit ut, de har en flicka i tio-årsåldern som går iväg till sin skola på morgnarna, iklädd sin skoluniform. När hon kommer hem hissar mamma eller pappa ner landgången, det en någon meters tidvatten och det är inte en flytbrygga, och hunden kommer skuttande och slickar henne i ansiktet. Bredvid oss ligger en stor motorbåt med bed-and-breakfast, det är fredag idag och gästerna har haft brölande sångstund till 70-talslåtar. Snett emot en segelbåt med två män, den ena spelar gitarr och sjunger Bob Dylan, den andra sjunger med ibland och sneglar mot oss. För att vi är kvinnor eller för att Bob Dylan just fått Nobelpriset av oss vet jag inte. Några gånger om dagen kommer förhoppningsfulla unga travellers förbi, senast två ungerska män där den ena hade rastaflätor och en barnsko – hans egen? – hängande på ryggsäcken, och frågar om de kan få segla med oss till Las Palmas, eller längre.

Här vid bryggan i Gibraltar ligger de som seglar för att det är så de vill leva sina liv. Deras båtar är personligheter, som avspeglar ekonomin och ambitionerna, och om alla någonsin kommer att lämna bryggan vet jag inte. Men det gör ingenting. De sätter alla sin prägel, de vill någonting, och de gör det som går.

En vecka i en charterbåt är något annat. Det är segling för den som har ett annat liv, men vill ha en shot av turkost vatten och svällande segel. Det är härligt, det också. Uteserveringar längs kajen i småbyar under bergssluttningar, lunch och bad i en ankarvik med dusch efteråt på badplattformen.

 

  Men åh, vad jag har längtat efter stämningen här på bryggan i Marina Bay. Nu börjar det på riktigt.

Vaknade klockan sju och bestämde mig för att inte springa, mitt knäonda har återkommit med förnyad styrka. Istället gick jag och duschade. Jag duschar oftast i båten, är för lat för att packa väska och gå iväg. Duschen var bra, varmvatten som lät sig regleras i en bestämd stråle, mycket plats att lägga saker utan att de blev blöta. Tillbaks i båten hängde jag upp handdukarna, hämtade plånboken och gick för att köpa färskt bröd. Bagerier hittar man på lukten. Man sniffar sig fram, tänker efter från vilket håll det blåser och sen är man strax framme. Det här var ett välsorterat bageri. Det fanns pain au chocolat och criossanter i miniformat och jag köpte till eftermiddagsfikat, vilket senare visade sig vara rätt beslut.

Frukost medan vi betraktade trafiken av långtradare längs piren ut till fartyget som lastade av ton efter ton med grus på kajen. Inte så pittoreskt, kanske, men annorlunda. Försökte ringa den pyttelilla hamnen San Jose som enligt hamnguiden bara tar emot båtar under 12 meter, och Peristera är 14. San Jose ligger bäst till för vår sista övernattning och jag hoppades på ett undantag. Inget svar så jag ringde Robert istället. Robert jobbar på Afflux Water och av honom har jag köpt watermakern. Nu kanske vi snart ska våga provstarta och jag har många frågor. Jag behöver fråga för jag är nervös, och jag behöver fråga för manualen är inte solklar. ”Inte solklar” är en underdrift. Robert är däremot solklar och nu fattar jag alltihop. Sen ringde jag San Jose igen, och fick veta att capitaneriet kommer tillbaka om ca 30 minuter. Medan jag väntade gick jag till affären för att kolla om de hade påsförslutare och Wettex-dukar. Det hade de inte. Om jag hade vetat innan jag lämnade Italien att Spanien inte säljer Wettex-dukar, då hade jag bunkrat massor. Nu kokade vi vår sista istället. Det går bra, det vet jag sedan mina fattiga år.

Efter en halvtimme fanns capitaneri-kaptenen i San Jose på plats, och han intygade att hamnen inte har plats för båtar längre än 12 meter, men att det ändå fanns en plats, på bensinbryggan. Ankomst efter 18, avgång innan 9. Jag bokstaverade namnet på båten, PapaEchoRomeoIndigoSierraTangoEchoRomeoAlfa för att vara säker på att få platsen.

Nu hade alla duschat klart och Bim och jag gick till hamnkontoret för att lämna nycklarna till toa/dusch och få depositionen tillbaka. Bim följde med för jag hade upptäckt att på mitt kvitto stod att jag bara betalt fem Euro när jag i själva verket betalt tio. Bim såg mig ta fram en tia och jag ville ha henne bredvid som stöd. Hamnkontoret var stängt, och vi gick tillbaka till båten för att hämta VHF:en och ropa upp dem. När vi ropade på dem var förstås kontoret öppet igen, och vi gick tillbaka. Dagens hamnkapten pratade inte heller engelska men han fattade vad vi ville och några samtal och bläddrande i pärmar senare gav han tillbaka en tia. Nu fick jag plötsligt förståelse för systemet som jag ironiserat över senast igår. I flera hamnkontor får man tillbaka samma sedel som man lämnat i deposition. Man lämnar pengen och får ett kvitto. Kvittokopian samt sedeln läggs i en låda. När man lämnar tillbaka nyckeln rotar hamnkaptenen genom lådan tills han hittar rätt kvitto och sedel. Jag bara undrar hur det går till i högsäsong.

Halv elva var vi klara för avfärd. Prognosen utlovade stiltje först, och sedan ökande vind emot. Vi började för motor, och jag gick ner för att ta itu med någon av punkterna på min lista över saker att åtgärda. Då började det genast att blåsa. Jag gick upp igen, vi rullade ut segel och började kryssa. Vinden ökade och vi rullade in litegrann. Lunch, jag hjälpte till lite, åt en portion och löste sedan av vid ratten. Kul att styra en stund, det gör jag inte så ofta! Tog upp kaffe och termosar och satte mig en stund med spanskalektioner tills vinden ökade igen och vi rullade in lite till. På plottern såg vi hur vi fick sämre och sämre kryssvinklar. Alla styrde bra, men vinden, vågorna och därmed avdriften ökade och vi gjorde c:a 2 knop mot målet. Men 18 sjömil kvar klockan 15:30 fanns bara ett vettigt beslut, motorgång. Vi började stampa och redan ett par sjömil senare med motorn på högvarv var jag precis så sur som jag alltid blir av motorstamp i motvind. Jag inbillar mig att om motståndet är för stort ska man inte fortsätta. Så kan man absolut tänka, men kanske inte när man har en ny besättning som väntar på att få kliva på i en hamn längre fram. Viss förståelse fick jag av de övriga, och vi gick in i industrihamnen som vi precis passerade för att kolla om vi kunde stanna där. Det kunde vi verkligen inte. Alldeles bortsett från att det blåste rakt in och tom bogserbåten gungade, och det inte fanns någon kajkant att lägga till vid, var det knappast ett ställe som skulle låta oss förtöja för natten.

I vetskap om att det fanns croissant och pain au chocolat till tröst fortsatte vi stampa. Jag kokade vatten, spillde ut hälften medan resten hamnade i termosen och bar upp fikat. Lite mera spanskalektioner för att tänka på nåt annat än att den dumma vinden bara blåste emot och att den förra prognosen FAKTISKT sa att vi skulle ha medvind idag också. Tillslut gick jag ner och blandade tsaziki på min hemgjorda yogurt och stekte bröd i olja. Det hjälpte. Att tillverka små matsaker gör mig på gott humör igen. Åtminstone när jag kommit på idén själv. Det går lite tråkig tid, det blir varmt och luktar gott, de andra blir glada och jag blir mätt.

Vi laborerade med storseglet, det går så mycket lättare och fortare genom vågorna om man kan få storseglet att fylla en aning. Det gick någorlunda och till vår stora förnöjelse lade sig sjögången, och farten ökade. Timmarna gick, solen sken, vi passerade dramatiska klippformationer och det gick även för mig att uppskatta färden. Strax efter 19 kunde jag äntligen ropa upp San Jose och få ett ”Welcome Peristera” till svar. Ännu en bekväm långsidesplats, en sväng till hamnkontoret, vin och debriefing i sittbrunnen, smaklös vegetarisk lasagne på en trevlig restaurang, en chokladbit vid datorn och vips är klockan läggdags.